2 december 2016

7 miljarder ljusår med 7cm teleskop!

På tåg hem från Lund läste jag om kvasaren/blazaren CTA102 som nu ljusnat en faktor 100 så att den går att se även i mindre amatörinstrument. Med växande spänning inser jag att den ligger väl till i Pegasus, och ser att kvällen är rimligt molnfri. Jag vågar inte chansa på att molnfriheten ska stå sig, så jag gör det enkelt för mig och ställer bara upp det lilla Megrez-teleskopet. En testbild av Plejaderna visar att österhimlen är starkt påverkad både av Värnamo och grannens julbelysning

ca6160

Lyckligtvis ligger Pegasus åt söder och jag siktar in fältet på ett ungefär i teleskopets dåliga sökare. Jag ser tydliga dismoln, men kan ta fyra rimligt ostörda 1-minutsexponeringar. Sen inser jag att jag måste kolla om jag har hittat rätt fält, så jag går in med kamerakortet till datorn. Det är lite pyssel att identifiera stjärnor, och jag har nästan missat, men till sist kan jag se att CTA 102 faktiskt finns i fältet och faktiskt syns!

ca6161

Så jag struntar i fortsatta observationer mellan molnen och nöjer mig med dessa 4 minuter totalt. En förstoring av summabilden (DSS) visar fältet kring kvasaren mer i detalj, med ungefärliga visuella magnituder från AAVSO. Det går inte att göra någon detaljskattning, men CTA102 är i vart fall ljusare än magnitud 13.

Picture saved with settings applied.

Det ser ut som vilken ljusprick som helst, men är alltså egentligen ett av universums absolut extremaste ljusutbrott. Det vi ser är en galaxkärna i det unga universum med ett supermassivt svart hål som sänder ut en jetstråle riktad rakt emot oss. Sedd ‘från sidan’ skulle CTA102 inte vara synlig på ett så extremt avstånd, men nu riktas energin bara i en smal stråle som råkar träffa oss.

CTA 102 har en rödförskjutning z=1,037, dvs ljuset sändes ut när universum var mindre än hälften (1/2,037) så stort som idag. Avståndet till den kan definieras på många sätt, men grovt kan vi alltså säga 7 miljarder ljusår, halvvägs till BigBang. Stjärnorna på bilden ligger max några tusen ljusår bort i Vintergatan, så kvasaren är minst en miljon gånger avlägsnare. Det mest tankeväckande är nog ändå tidsavståndet. För 7 miljarder år sedan fanns inte ens solen, och nu sitter vi här på en av solens planeter och tar emot så gamla fotoner. Nästa klara kväll tänker jag (om utbrottet fortsätter) försöka få syn på den direkt i ”stora” teleskopet, men det kan bli svårt. Jag är glad så här långt, glad över den fantastiska tekniska och kunskapsmässiga utveckling som gör att man med billiga pluttinstrument kan detektera ljus från en tid före solsystemets bildande, det är magi i verkligheten…

27 november 2016

Ceres igen

Det såg klart ut, så jag tog en reprisbild av Ceres med samma utrustning som i går, bara ISO 3200 i stället för 1600. Fältet har få ljusa stjärnor, men med lite möda går det att leta upp rätt ljusprick…

ca6149

För att göra det tydligare har jag tagit små utsnitt av bilderna och lagt bredvid varandra. Det är uppenbart att man för sådana här ändamål ska köra med högt ISO, särskilt som mitt 85mm-objektiv är påtagligt långsamt (f/5,6).

ceresjmf

Sen började dismolnen driva in, men jag hann ta några bilder av den betydligt svagare asteroiden nr 60 Echo, som var lätt att hitta nära gamma Tauri i Hyaderna. Den syns tydligt på en 60s-exponering

ca6150

men på skoj tog jag fem bara måttligt molnstörda enminuts-exponeringar. DSS-summan visar svagare stjärnor, men är som vanligt ganska ful. Här syns Echo bättre, men jag ska nog använda ett större objektiv nästa gång jag letar upp den.

Picture saved with settings applied.

Innan molnen hann jag också inviga vintersäsongen med ett par Orionbilder. Utom nebulosorna kom det också lite oväntat med ett par streck från geostationära(?) satelliter

ca6156

Satelliterna (vid deklination ca -4 och -6 grader) ligger dock lite ovanför det vanliga bandet av satelliter vid -8 grader, samt är ovanligt ljusstarka. Jag lägger identifieringen på min AttGöra-lista…

 

 

26 november 2016

Kvällsplaneter

När det klarnat upp passade jag på att tidigt på kvällen ta några översiktsbilder med kameran på iOptron-stativet.

Mars är fortfarande förvånansvärt ljustark 6 månader efter oppositionen 22 maj, och står mitt i Stenbocken (Capricornus). Denna rätt oansenliga stjärnbild har dock som rolighet stjärnan Algedi (alfa Capricorni) som av personer med god syn kan ses som dubbel. Detta är ett bra exempel på en s.k. ”optisk” dubbelstjärna, där de två komponenterna ligger på helt olika avstånd från oss (100 resp 600 ljusår). Även beta Capricorni är en gles dubbelstjärna, men där är komponenterna i omlopp kring varandra, dvs det är en ”fysisk” dubbelstjärna.

ca6132

Bilden av Neptunus blev misslyckad på grund av glapp i stativet, men Uranus ligger fint upplinjerad i raden av stjärnor i Fiskarna.

ca6135

Det slumpar sig så att även dvärgplaneten Ceres är i dessa trakter på himlen, så med lite mer vidvinkel kommer den också med på bilden

ca6140

Också i samma krokar (nära alf Psc) finns den berömda variabeln Mira som ännu är ljussvag och inte syns för blotta ögat

ca6141

Med 85mm brännvidd ser man också Mira som en optisk dubbelstjärna, fast den intressant nog även har en äkta fysisk följeslagare

ca6137

 

24 november 2016

Oplanerad astro-morgon

Gårdagskvällen var mulen och jag hade inte tänkt försöka observera förrän i morgon fredag (månen+Jupiter). När jag vaknade vid 6-tiden såg jag dock månsken genom fönstret och en nästan klar himmel, så det var bara att klä på sig och försöka utnyttja tillfället. Jag hade teleobjektivet på stativet, så jag började med 70 mm-bilder för att få med både månen och Jupiter. Månen lyser upp en massa dis, men man ser lätt de två huvudobjekten.

ca6103

Jag märkte inte att jag missat ockultationen av eta Virginis, som man ser nära till höger om månen. Med 200 mm brännvidd syns stjärnan tydligare, här med 1/2 s exponering

ca6106

Med 1/100 s i stället blir skäran mindre överexponerad, men man ser inte mycket detaljer

ca6109

Jag insåg nu att jag även ville använda vidvinkligare optik, så jag bytte objektiv och satte kameran på iOptron-stativet. Jag märkte också hur mycket träden skymmer nerifrån trädgården

ca6116

Från en bättre utsiktsplats får jag med Spica också

ca6117

och (lite senare, med ännu mer vidvinkel) även Arkturus

ca6127

Med 85 mm brännvidd och 4 s exponering ser vi åter Jupiter, månen och eta Virginis, och om man tittar noga även Ganymedes (J3) ovanför Jupiter

ca6121

Månen i diset är dock för överexponerad för att det ska vara fint, och 1/4 s räcker

ca6125

Hunnen så långt inser jag att både månen och Jupiter är i fritt läge sett från ”kikarplatsen”, så jag lyfter ut stora teleskopet SW200 och sätter igång att filma månen. Att himlen ljusnat spelar ingen roll vid hög förstoring, men seeingen är mycket dålig. Det är ändå roligt att se ungefär samma terminatorområde som jag observerade för två veckor sedan, bara nu i ”kvällssol” i stället för ”morgonsol”.

Terminatorn från norr igen då, med Sinus Iridum och Harbinger-bergen belysta från andra hållet

n3206

n3205

n3203

Närmare den ljusa randen finns Aristarchus

n3202

innan vi är nere vid Kepler

n3201

n3200

Längre ner är Mare Humorum och Gassendi välplacerade

n3199

n3198

och sedan följer Hainzel och Schiller (jmf 10 nov!)

n3197

Nära ”hornet” i söder är det svårt att urskilja detaljer

n3207

n3208

För att hitta Jupiter fick jag skippa Barlowlinsen, och tog då också en månbild som ger lite bättre överblick

n3209

Jupiter kan man överexponera för att se månarna tydligt

n3210

men man kan också få både månar och skiva som här. Röda fläcken är tydlig, just förbi meridianpassage

n3211

Med Barlowlins  blir det tydligare, även om som sagt seeingen är usel. Här en bild från 07.35 och en från 07.48, där man ser hur Io och Röda Fläcken flyttat sig

n3212  n3220

Med fullt synfält kan man få med alla tre månarna, som på denna bild från 07.42

n3217

I bästa fall kan en mer komplex reduktion få fram mer detaljer, men jag är nöjd med att kunna observera Jupiter igen. (Senast var det 4 maj, med avsevärt bättre resultat…)

Morgonen blev iaf både längre och intressantare än jag anade från början.

10 november 2016

Lite måne mellan molnen

Det såg nästan klart ut, med en lockande 80%-måne, så jag satte efter 4 veckors paus upp teleskopet (SW200) för månfilmning igen. Seeingen var ganska kass, men molnen höll sig borta en stund. Kylan var värre, med is på fötter och utrustning, och en påtagligt slö dator.  Jag försökte följa terminatorn från norr, och vi ser först välkända trakter i norr, kring Plato och Sinus Iridum

n3177

n3178

n3179

Även landskapet kring Gruithuisen och Delisle är tacksamt, med långa skuggor från Harbinger-bergen

n3180

Copernicus finns (överexponerad) till höger, men det är Kepler och Encke som nu ligger bättre till

n3181

n3182

Vi närmar oss den stora Gassendi nere till vänster

n3183

Här syns den i norra kanten av Mare Humorum med lavaryggar och tydliga koncentriska sprickor vid Hippalus

n3184

Vidare söderut kommer vi förbi de karakteristiskt avlånga Hainzel och Schiller

n3185

n3186

innan vi når Tycho och Clavius

n3187

Jag hann precis fram till sydranden innan månen försvann bakom ett träd

n3188

När den efter en halvtimme var framme igen började även dismolnen tätna, och Copernicusbilden blev ganska suddig

n3189

En molnstörd bild av Mare Crisium visar att det ligger ovanligt nära kanten, dvs att librationen missgynnar den belysta månranden.

n3192

Jag gav upp vid 19-tiden, men gjorde ett nytt försök efter 21. Det blev tre hyggliga bilder, och sen var det åter heltjockt. En bild är av Plato och nordpolsområdet, med aningen bättre kvalitet än den första här ovan

n3193

En annan är av kratern Eratosthenes som ligger så snyggt i förlängningen av Apenninerna

n3194

Där Apenninerna avlöses av Kaukasus ligger de stora kratrarna Archimedes och Aristillus på Regnets Hav till vänster, medan man till höger har Klarhetens Hav.

n3195

Sammanfattningsvis alltså ingen riktigt bra kväll, men ändå måndetaljbilder för första gången sedan 11 maj. Det är ju ett halvår sedan, inte konstigt att det känns nymodigt och roligt!

 

29 oktober 2016

Geostationära satelliter igen

Det var så enkelt att observera geostationära satelliter att jag nu ville göra slag i saken och försöka följa deras band en längre sträcka. Det följer nästan en deklinationscirkel vid minus 8 grader, men eftersom träden ofta skymmer från trädgården gick jag iväg ett stycke med kamera och stativ. Finessen med geostationära är ju att ingen drivning behövs, det är bara att exponera en minut eller så och sedan leta efter prickar mellan stjärnornas streck. Jag körde 3200 ISO med 200mm f/4, vilket gav överexponerad himmelsbakgrund som dock kan göras svartare med bildbehandling. Start alltså 21.20 vid lambda Aqr, som jag ju vet ligger lagom i deklination. Där fanns mycket riktigt satellitprickar, som jag numrerar på måfå för eventuell senare identifiering.

ca6087

Sen flyttade jag kameran lite åt höger, och det är lätt att se hur stjärnan HIP111761 har fortsatt åt höger medan satelliten G4 står still. (Idén att göra bilderna mörkare var i praktiken onödig, satelliterna syns tydligt trots ljus bakgrund.)

ca6088

Ytterligare ett steg visar tydligt G10/G11 som också anas här ovan vid rho Aqr

ca6089

Sen var plötsligt kameran död=batteriet slut, så jag fick göra en paus för att bokstavligen ”ladda batterierna”…

Nystarten gjorde jag 22.06 vid stjärnan iota i Valfisken, och återigen fanns det satelliter. Jag börjar om numreringen i en S-serie, och målet är att knyta ihop den med G-serien så småningom…

ca6090

Det är bara att köra på, stjärnorna rör sig, satelliterna ligger kvar

ca6091

ibland lite glesare

ca6092

ca6093

sen tätare igen

ca6094

ca6096

Nu kan man faktiskt känna igen satelliter från de första bilderna. Även om inte alla finns med på båda serierna kan vi se att G2 och G3 är två av triaden S19-21, S22=G4, S24-25=G5-6, S29-30=G8-9. Att det är rätt visas sen snyggt när S31-32 förstås är paret G10-11

ca6097

Jag ”glömde” ju hur mycket himlen hade rört sig under batteripausen och borde ha börjat min andra serie längre åt vänster, nu blev det mesta repetition: S34-35=G12-13, S36=G16

ca6099

I praktiken har jag ingen bild till höger om den tredje ovan

ca6100

Identifiering av dessa 30+ satelliter återstår,  men jag kan direkt säga att den lilla fyr-gruppen S1-S4 är samma Arabsat-grupp som jag observerade 5 oktober. Om man har identifierade stjärnor i bild och vet när bilden är tagen kan man lätt få fram deklination och timvinkel, och på en grad när kan man säga satellitlongitud=193-timvinkel. I fallet S1-S4 finner man deklination -7,9 (som sig bör), timvinkel 167,0, vilket alltså ger longituden i den geostationära banan 26 grader, precis som 5 oktober! Man kan fortsätta på samma sätt med resten av satelliterna, men jag avvaktar med det tills vidare…

28 oktober 2016

Lite stjärnor till sist

Efter ett par gråmulna veckor klarnade det till sist (några timmar för sent för månen+Jupiter…), så jag behövde ta några bilder för att ha koll på läget. Det blåste en jobbigt kall vind, så det blev ingen lång första utflykt med kameran på iOptron-stativet. Mars lyser fortfarande tydligt nere under vintergatan i skymningen, nu en bra bit från närpassagens lambda Sgr.

ca6076

ca6068.

När jag skulle ta en ännu vidvinkligare översikt kom ett irriterande flygplan och ritade spår, så först på tredje bilden är det (i stort sett) borta. Himlen är dock fortfarande ljus, för att se mer vintergata hade man fått vänta ytterligare en halvtimme.

ca6080

Det gjorde jag inte, utan planerade att gå ut senare.

Jag fick då bilder av en svag Mira (tydligt rödare än följeslagaren tätt till vänster)

ca6084

av Uranus i Fiskarna (som rört sig en bra bit åt höger jämfört med bilden från 3/10)

ca6085

och av en nu avtagande chi Cygni

ca6086

Himlen såg ganska gråtrist ut, och det tog en stund innan jag insåg att ett konstigt blinkande ljus var Altair insvept i dismoln. Det var nu (23.15) moln på fler ställen, och jag anade att det inte skulle klarna upp för ett nytt morgonförsök på Jupiter och en tunn månskära.

Det gjorde det inte heller, men nu när solen är uppe är det klart och fint…