15 februari 2017

Tillägg..

Eftersom jag ännu inte hunnit kolla mina bilder från den 13/2 passade jag bara på att komplettera med ett par bilder som jag visste att jag ville ha. Jag hade 85mm-objektiv på kameran och ett fungerande iOptron-stativ. Först Mars och Uranus, med tanke på den kommande närpassagen

ca6412

Så en detaljbild av Mira, där man anar den svaga stjärnan tätt till vänster

ca6414

Men särskilt denna bild av Gemini och Vesta

ca6416

För att göra det tydligare har jag kombinerat med bilden från 13/2 så att man ser Vestas rörelse

vesta_feb17

13 februari 2017

Venus och vinterhimmel

Äntligen en klar dag som övergår i en klar natt. Så jag började filma Venus (genom SW200) före solnedgången, och upptäckte att jag stod i solsken och försökte se något på datorskärmen. Med ”skynke över huvudet” löste det sig, och jag fick två långa filmsekvenser som blev två bilder där skäran är ytterligare lite mer utpräglad än häromdagen

n3350 n3351

Senare på kvällen tog jag några Venusbilder med EOS-kameran i primärfokus, och redan 1/1000 s exponering är uppenbarligen för mycket

ca6334

Skärformen syntes i alla fall, och ännu vid 1/30 s anas den på en lite osymmetrisk bild

ca6339

Vid 1 sekunds exponering är det bara den extrema ljusstyrkan som märks

ca6344

särskilt jämfört med ‘vanliga stjärnor’ i närheten, här till sist 8 sekunders exponering

ca6347

En motsvarande 8-sekundersbild av Mars visar skillnaden i ljusstyrka

ca6348

En vidvinkelbild av planeterna på himlen under kvadraten i Pegasus visar samma sak, och Venus kunde utan vidare tas för månen…Intressant nog syns också Uranus på bilden, liksom ett satellitspår. Mars är på väg mot Uranus, med ett tätt möte den 26/2ca6373

Bilden är tagen med kamera på iOptron-stativet, och jag märkte rätt snabbt att batterierna var slut så att den inte följde himlen. Det gör inget för vidvinkelbilder, här en där man ser den lilla Väduren samt variabeln Mira som nu är nära maximal ljusstyrka. Senast jag tog en bild var i november, då Mira lyste mycket svagare

ca6380

Däremot gick det ju inte alls med brännvidd 85 mm (Ett flygplan har just passerat, och man ser en svag kondensstrimma även så här på en nattbild. )

ca6378

Jag krånglade i nya batterier (notoriskt besvärligt, därför är de ofta slut när de behövs…) och tog några bilder av vinterhimlen. Här först en översiktsbild där man även ser några av de ljusa stjärnor som finns kring Orion

ca6384

Stora Hunden står alltid så lågt att jag bara brukar nöja mig med att notera Sirius. Här ser man att den öppna stjärnhopen M41 faktiskt är väldigt tydlig. (Dålig följning trots batteribyte, händer tyvärr rätt ofta…)

ca6386

Stjärnbilden Haren (Lepus) under Orion är också lätt att försumma

ca6387

En bättre bild av en ljusstark Mira med ett bildutsnitt jag känner väl igen från mina första astrofotoförsök för 50(!) år sen…

ca6388

I Tvillingarna kan man hitta den stora stjärnhopen M35, men just nu också den ljusstarka småplaneten Vesta

ca6389

Eftersom jag som vanligt inte orkat få igång GoTo-systemet blev bilderna genom teleskop av gamla vanliga paradobjekt, bara för att det går så lätt…

Orionnebulosan är ju extremt ljusstark i centrum, och det räcker med 1 sekunds exponering (ISO 3200) för att se Trapetsets fyra ljusa stjärnor.

ca6407

Med 15s/ISO800 får man en användbar kompromiss med både Trapetset och svagare delar av nebulosan

ca6355

Självklart vill man också se de yttre delarna, och med ISO3200 räcker 20 sekunders exponering, även om bilden blir ganska brusig.

ca6361

En DSS-summa av fem bilder (110s) är svår att få lika vacker

Picture saved with settings applied.

För Plejaderna blir nebulositeten kring de ljusa stjärnorna mer uppenbar med längre exponering. Här först en 30s enkelbild

ca6366

och här en 3-minuters DSS-summa. Jag var dock inte ute efter nebulosorna utan mer av hopens ljusa stjärnor som precis går in i synfältet. Det är tydligt att namnet Sjustjärnorna är skumt, eftersom 6 eller 8-9 vore mycket rimligare…

Picture saved with settings applied.

I kusken hamnade jag lite snett på M36,  och en 90s-summabild  visar en intressantare liten nebulositet (med stjärnor) till höger. Den har katalognumret NGC 1931 och har tydligen liknats vid en ”Orionnebulosa i miniatyr”, men då behövs ett större teleskop.

Picture saved with settings applied.

Sen återkommer jag också ofta till M35 i Tvillingarna, eftersom den dels är så lätt att hitta (se översiktsbilden ovan) och dels har precis rätt storlek för instrumentet. En 2,5 minuters summabild visar dels den stora hopen, dels den mycket avlägsnare NGC 2158 nere till höger. Det är alltid svårt att bestämma avstånd till stjärnor, men har man en hop är det lättare. Avståndet till M35 är ca 2700 ljusår, och till NGC 2158 ca 12000 ljusår. Den ljusstarka stjärnan till vänster är så närbelägen att man kan bestämma ett ”parallaxavstånd” på 1000 ljusår, så att vi här har ett snyggt kosmiskt ”tripp-trapp-trull” i avstånd.

Picture saved with settings applied.

Till sist visar jag en experimentbild av fältet med Hästhuvudnebulosan (nära under vänstra stjärnan i Orions bälte). Här krävs många och långa exponeringar för att få fram kontrasten mellan svag röd nebulositet och det hästhuvudformade mörka stoftmolnet. Det är i all fall skojigt att på 30 sekunder kunna ana var den ligger, även om en dammfläck syns mycket tydligare…

ca6403

 

10-11 februari 2017

‘nästan’-månförmörkelse

En halvskuggeförmörkelse av månen är normalt ganska omärklig, men denna gång kom månen nästan precis in till kanten av kärnskuggan, så det kändes klart lönt  att observera. Vädret samarbetade också ‘nästan’, med bara tunna moln fram till klockan ett och klart vid maximum 01.45. Eftersom månen är så ljusstark är exponeringstiderna bara kring 1/1000 sekund, så jag bara hängde teleskopet (SW200) på monteringen utan att krångla med ström till motordrift. Före 23.30 var månen inte ens teoretiskt inne i halvskuggan, utan eventuella skuggningar beror bara på tunna moln. En lagom exponering är 1/2000 sekund, medan redan 1/1000 är för mycket

ca6311 ca6310

När himlen sedan väl klarnat upp (01.10) var förmörkelsen mycket påtaglig, exponering 1/2000 s

ca6316

och 01.32 ännu mera så

ca6317

Nära maximum är den övre månranden osynlig med standardexponeringen 1/2000 sekund

ca6332

Med dubbla exponeringen(1/1000 sekund) kan den anas

ca6329

men det krävs ytterligare en fördubbling till 1/500 sekund innan den blir tydlig

ca6328

I kameran ser man alltså mycket tydligt hur mörk halvskuggan är, medan det visuella intrycket var av en ganska liten skuggning. Vårt öga är suveränt på att kunna uppfatta många olika ljusstyrkegrader samtidigt, men i detta fall till priset av en minskad upplevelse av förmörkelsen…

Eftersom klockan gick mot 02 orkade jag inte följa när förmörkelsen sedan minskade igen. Däremot kunde jag inte låta bli att sikta på Jupiter som krupit upp över trädtopparna. Utan teleskopdrivning gick det bara att kortexponera, men de fyra månarna och en 8:e magnitudens stjärna syns fint på 1/4 sekund med ISO-känsligheten ökad till 3200 (mot 100 för månbilderna).

ca6320

7 februari 2017

Lite himmel mellan molnen

Efter veckor av helgrå himmel blev det små luckor denna eftermiddag, och jag lyckade hitta Venus på ljus himmel med SW200-teleskopet+filmutrustning. Tyvärr täpptes luckorna snarare till, och det blev inte många filmsnuttar… Men Venus är tacksam, och det gick rätt enkelt att få fram bilder som visar en smalare och större skära än sist

n3325 n3326

Sen märkte jag plötsligt efter tio på kvällen hur månen sken från en nästan klar himmel, så jag drog ut grejorna igen för en stunds månfilmning. Klarheten var kortvarig, och det drog snart in nya dismoln, men månen stod högt och klarade sig länge. Jag upplevde seeingen som mycket dålig, men efter Autostakkert/Registax blev det snarare ovanligt bra månbilder!

Librationen gör att man ser ända till nordpolen, i kratern Peary

n3336

Bilden av Plato och Alpdalen blev extra skarp, och man ser tydligt fyra små kratrar på Platos annars släta ‘golv’

n3340

Även Regnbågsviken gör sig bra, och ffg ser jag den lilla kratern på kanten av Helicon

n3334

Aristarchus ligger ännu i skugga, men belysningen ger dramatiska skuggor för den halva kraterbågen Prinz

n3341

Vidare neråt på Stormarnas Ocean kommer vi förbi Kepler

n3342

och ytor tomma på stora kratrar

n3343

innan vi når den stora och komplexa Gassendi i kanten av Mare Humorum

n3344

På helbilden av ”Vätskornas Hav” ser man intressanta sprickdalar också vid Hippalus och Ramsden

n3337

Den karakteristiskt långsmala Schiller visar att vi närmar oss sydranden

n3346

med Clavius och en halv Tycho (i överkanten av bilden)

n3331

Inte heller denna gång blev det mycket filmat vid den ljusa randen, men vi ser här den vanliga nordostvyn mot Humboldthavet

n3339

Bortom Farornas Hav syns både Mare Marginis och Mare Smythii

n3348

n3349

Resultat mycket bättre än förväntat alltså, och en bra tröst när molnen nu tätnat igen

 

 

20 januari 2017

Venus igen

Det var klart en stund i skymningen, och jag filmade Venus i dålig seeing där också dismoln drev förbi och störde. Tyvärr slarvade jag så att de flesta bilderna blev lätt överexponerade, vilket antingen ger en ful fläck eller får dränkas genom att göra hela bilden ljusare

n3316 n3317

På de bästa filmerna dämpades ljuset antagligen av lite moln

n3319 n3321

 

Man ser i alla fall nu tydligt att fasen är mindre än 50%. Fortsättning följer, i takt med vädret…

15 januari 2017

Filmkväll: Venus, Mars och månen

Venus och Mars har nu kommit till ett läge där jag kan se dem i en trädlucka från min vanliga observationsplats. Så när vädret för en gångs skull samarbetade gjorde jag ett försök att filma dem. Venus är ju bländande stark även med 1/1000 s exponering, så det är lätt att få bra bilder. Vi ser en fin halvvenus insvept i visuellt ogenomträngliga moln. Planeten passerade sin största elongation den 12 januari, dvs fasen är i verkligheten en aning mindre än 50%. Den kommer nu framåt att bli en allt större och smalare skära på väg in mot undre konjunktion (25 mars).

n3323 n3324

Mars var ju i opposition redan i maj förr året, men då och alltsedan dess under min trädhorisont. Nu är den långt från jorden, en ynka 5 bågsekunders skiva, men det var roligt att i alla fall få bilder, här i samma skala som Venus

n3287 n3288

Dessa filmer tog jag före 17.30, och fick sen vänta 6 timmar på att månen skulle bli synbar. Det var kallare, och klart sämre seeing, men jag framhärdade och tog en vända månfilmer också.

I norr har vi det vanliga landskapet kring Plato och Alpdalen

n3300

Närmare teminatorn finns Atlas och Hercules, medan Endymion redan är i skugga

n3298

n3297

Med Macrobius närmar vi oss Mare Crisium

n3296

som ligger helt i skugga utanför sin ‘entrékrater’ Proclus

n3314

Det är intressant att se höjder och skuggor i Taruntius, vilken oftast bara syns som en ljus ring på ett slätt ‘hav’

n3294

Dubbelkratern Messier leder vidare ner till den karakteristiska gruppen Gutenberg/Goclenius/Colombo

n3293

Vidare söderut passerar vi Piccolomini

n3292

och en skuggig dal till vänster om Rheita. Det stora ringberget Janssen är lagom belyst, och vi når ner till Pitiscus och Vlacq

n3291

n3290

Då är vi nere vid södra randen med Moretus

n3306

n3289

Tycho och Clavius ligger längre från terminatorn men syns ändå tydligt

n3307

Går vi vidare upp längs den belysta randen har alla kratrar sitt ‘fullmåneutseende’, dvs de flesta är ganska osynliga

n3311

n3310

n3308

n3309

n3313

Vi är nu tillbaka där vi började, norr om Plato

n3299

Jag täckte inte hela månen med bilder, men några fler utsnitt följer här.

Rännorna vid Hyginus och Triesnecker är mycket osynligare när månen är såhärpass full

n3301

Posidonius och leMonnier ligger i kanten av Klarhetens Hav, medan Plinius markerar övergången till Lugnets Hav nere till höger.

n3312

Nästa övergång är sedan mellan Lugnets Hav och Nektarhavet, med den berömda trion Teophilus, Cyrillus och Catharina

n3302

Nektarhavet har den stora Fracastorius vid ‘stranden’, och då känner vi igen landskapet bort mot terminatorn

n3292

En kall timme vid teleskopet och många timmars reduktionsarbete gav lite resultat iallafall.

 

5 januari 2017

Fin halvmåne

Det var otrevligt kallt, men jag kunde inte låta bli att filma månen en stund i alla fall. Först en lite längre exponerad bild av Mars och Venus (med iOptron-ledning), där man ser hur osannolikt ljusstark Venus är när man ser den bland ‘vanliga’ stjärnor.  Mars ligger nu ovanför till vänster om lambda Aqr i stället för nedanför till höger som häromdan.

ca6299

För nästan precis en månad sedan, den 6 december, var månen också halv, och då syntes ett lustigt ‘X’ längs terminatorn. Nu är fasen en gnutta närmare halv, och x-et syns inte längre.

ca6304

Seeingen var någorlunda, och jag tog några bilder längs terminatorn. Resultatet efter Registax-analys är lite sämre än jag väntade mig, och jag får kanske göra mer omsorgsfulla reduktioner senare(?). Vi börjar som vanligt från norr. Vid denna belysning är ju Alpdalen ett iögonenfallande landmärke

n3272

och på nästa bild ser man också Alpernas toppar och berget Piton kasta långa skuggor ner på Mare Imbrium

n3273

Bergskedjan Apenninerna ger komplicerade skuggor, med den ensamma kratern Conon. I den underexponerade bildens nederkant ser vi Hyginus med sin berömda förkastning

n3274

som här syns bättre, liksom de relaterade sprickorna vid Triesnecker

n3275

Centralt på månen finns en serie stora kratrar, och man kan lägga märke till centralbergen i Alphonsus och Arzachel som bara syns som belysta prickar mot en kraterbotten i skugga.

n3276

Vidare söderut ser vi en fin centralbergsskugga i Walter och den karakteristiskt släta botten i Stöfler.

n3277

Nu är vi redan vid sydranden, missgynnad av librationen

n3278

Jag började på en fortsättning runt hela månen, men insåg att det skulle bli för kallt att fullfölja. Här först en bättre bild av den stora Aristoteles

n3281

sedan standardvyn åt nordost med Endymion och Humboldthavet

n3280

Man ser direkt på Mare Crisiums läge att den östra månranden misgynnas av librationen

n3279

Sen fick jag ge mig för kylan, även om datorn klarade sig över förväntan