28 september 2013

Helt oväntat var diset borta, och jag kunde ta några snabba bilder av fina morgonhimlar.

Orion närmar sig den stora ‘södergranen’, men huvudintresset är Jupiter ovanför månen i sydost.

CA1475

I öster är Mars på väg mot Regulus, efter att tidigare i september ha passerat rakt genom stjärnhopen Praesepe.

CA1478

Jupiter är på väg mot delta Geminorum, som den kommer att passera nära ovanför den 4 oktober. Man anar två Jupitermånar, medan månens skärform bara syns i några reflexer.

CA1486

Ögat är mycket bättre än kameran på att se svaga och starka objekt samtidigt, och kan se vad som kräver två olika exponeringar (0,5 resp. 0,01 sekund) för att urskilja

CA1493 CA1495

Med fast stativ är man begränsad till korta exponeringstider, men med kameran inställd på max känslighet får man med mycket på bara 2 sekunder (300mm tele). Vi ser Jupiter med två satelliter och fler svaga stjärnor i Tvillingarna.

CA1502

24 september 2013

Till en början klart, men diset på lur. Ljusstyrkeobservationer av framför allt förmörkelsevariabeln Algol, som har ett minimum kring klockan 22.

Algol är en dubbel-(eller faktiskt trippel-)stjärna där en hetare och ljusare primärkomponent periodvis förmörkas av en kallare och svagare sekundärstjärna. Förmörkelsen tar många timmar, och nu satte diset stopp för observation redan före 23. Bilden visar i alla fall Algol nära minimum. Normalt lyser den ungefär som alfa Persei eller gamma Andromedae, men nu är ljusstyrkan bara en tredjedel av detta. Förmörkelserna återkommer efter ungefär 2 dygn och 21 timmar, dvs den 27 september blir det omkring klockan 19, och sen får man vänta till den 14 oktober för att få ett idealt observerbart minimum kring midnatt.

CA1308

När man ska mäta ljusstyrkan för en variabel stjärna måste man ha konstanta stjärnor att jämföra med, och de ska helst vara ungefär lika starka. För svaga variabler är det ganska lätt att hitta stjärnor i närheten, som syns av kvällens bild av Nova Del. Jordatmosfären har då försvagat alla stjärnorna ungefär lika mycket, så man kan lätt mäta de inbördes styrkorna.

CA1234

För de allra ljusaste variablerna (som Algol) ligger jämförelsestjärnorna långt bort på himlen, och på olika höjd över horisonten. Då blir ljusförsvagningen i atmosfären olika för alla stjärnorna, och det blir mycket knepigare att bestämma de inbördes ljusstyrkorna. Tvärtemot vad man kanske tror kan det alltså vara svårare att bestämma ljusstyrkan för en stark än för en svag  stjärna.

23 september 2013

Lurigt väder, med dismoln som kommer och går. Mest ‘tekniska’ variabelfoton, men också några roligheter.

Först en Iridiumsatellit (nr 31) som inte alls blev så spektakulär som förutsägelsen. Man kan se den under hela exponeringen (30s) och den förväntade ‘blixten’ är en mer gradvis ljusning. Som syns av stjärnspåren står kameran på ett fast stativ. Lägg märke till Andromedagalaxen.

CA1086

Sen visade det sig också att denna kväll både ALOS och Envisat (som jag blandade ihop den 10:e) skulle passera nästan samtidigt över himlen omkring klockan 21.20. Förutsägelsen stämde bra och här syns den ljusare ALOS passera nära stjärnan alfa Andromedae ungefär samtidigt som den svagare Envisat passerar beta Andromedae. Tittar man noga kan man faktiskt också se en tredje satellit (SPOT 5) på parallell kurs mellan de andra.

CA1109

Lite senare har satelliterna passerat på var sin sida om ‘dubblhopen i Perseus’, men SPOT5 avviker nu lite neråt. Man ser också de blinkande ljusen från ett flygplan, och förstår att det raka molnstråket som syns på bilderna är jetstrimmor från tidigare plan.

CA1112

På sista bilden ger ALOS ifrån sig ett litet blink, och Envisat ligger fortfarande på parallell kurs. I verkligheten ligger ALOS bana 692 km över jordytan, medan Envisat går på 766 km höjd. ALOS har därför kortare omloppstid, och från en dag till nästa förskjuts passagetiderna så att Envisat kommer ca 21 minuter senare än ALOS. På tretton dygn (sedan 10/9) blir det 270 minuter, dvs ALOS har gjort tre 90-minutersvarv mer runt jorden än Envisat, men deras passager är nu och då ungefär ‘i fas’ med varandra.

CA1115

Trots dismolnen lyckades jag också hitta småplaneten 7 Iris i Vattumannen. Jämför med bilden från 2/9 så ser man att den rört sig en bra bit.

CA1153

17 september 2013

Mycket drivande dismoln, plus starkt månsken, ingen chans att observera stjärnor. Däremot trevligt att trots dålig seeing filma genom ‘stora’ teleskopet (SW200). Månen var nästan full, men längs vänstra randen ser man ändå en del detaljer.

Librationen är sådan att man i norr inte ser fram till polen

N1520

vilket man i gengäld (nästan) gör i söder, vid kratrarna Amundsen och Scott.

N1521

Från norr till söder kan vi bl.a. se den stora Regnbågsviken

N1518

sedan ett av månens mest kända landmärken, Aristarchus och Schröters dal.

N1530

Fler kratrar i Stormarnas Hav

N1528

samt till sist den intressanta ‘platåkratern’ Wargentin (uppkallad efter en på 1700-talet världskänd svensk astronom).

N1523

12 september 2013

Snabba bilder med fast kamera, bl.a.  av Nova Del, som fortsätter sitt långsamma avtagande.

Har också långt om länge insett hur korta exponeringar man måste ta för att följa riktigt ljusstarka variabler. Därför blir bilderna där man kan mäta noggranna magnituder ganska tråkiga att se på. Stjärnan beta i Lyran är en intressant förmörkelsevariabel, med så lång period som ungefär 13 dygn. På en 5-sekundersbild syns bara ljusa stjärnor, men man ser att beta denna kväll för ovanlighets skull är klart ljussvagare än gamma.

CA1020

En annan välkänd variabel är delta i stjärnbilden Cepheus, som har fått ge namn åt den viktiga gruppen ‘Cepheidvariabler’. Den verkliga ljusstyrkan hos en sådan pulserande jättestjärna kan direkt beräknas ur periodens längd, ju längre period desto ljusstarkare stjärna. Man inser lätt att detta ger ett ytterst bekvämt sätt att mäta avståndet till stjärnan: perioden ger den verkliga ljusstyrkan, medan den ljusstyrka man observerar förstås också har avtagit med kvadraten på avståndet. Haken är att det behövs ett antal cepheider med kända avstånd för att kalibrera relationen, men numera anses detta ganska välgjort. Cepheiderna med de längsta perioderna (1-2 månader) är så ljusstarka att de kan observeras även i andra (närbelägna) galaxer, och därmed ge ett exakt avstånd till dessa. Här ser vi en del av stjärnbilden Cepheus på en 8s-exponering, med delta utmärkt. Även stjärnan mu Cephei är intressant, som en av de allra största superjättarna och också oregelbundet varierande i ljusstyrka.

CA1026