27 augusti 2016

Messiersightseeing

Vädret var klart, och kikarstativet rätt inställt. Jag kunde för en gångs skull använda GoTo utan missöden, så att valt objekt centrerades nästan perfekt i Megrez-teleskopet (f=360mm, f/5). Så det blev en runda snabbfoton på kända Messierobjekt, bara för att det gick…Bilderna är från 2-4 delexponeringar, kombinerade i DeepSkyStacker och sedan finjusterade i min vanliga fotoeditor.

Först ser vi den stora klothopen M92 (som jag ofta försummat för att den inte är lika lätt att hitta som M13…), 2,1 minuter total exponering

Sedan den vackra spiralgalaxen M101, som jag också flera gånger missat och därför nu prioriterade med fyra exponeringar, totalt 7,5 minuter. Dvärggalaxen NGC5474 är en fysisk följeslagare till M101, dvs de ligger båda omkring 21 miljoner ljusår bort

Nästa bild visar en ovanligt rik och kompakt öppen stjärnhop, M11, 3,8 minuters exponering. , Den ligger i ett vintergatsområde med många mörka stoftmoln, som syntes även på en bild 23/8

Man kan förstås inte förbigå M13, norra stjärnhimlens paradexempel på klothop, här med 5,4 minuters exponering

Likaså obligatorisk är den stora planetariska nebulosan M27, ”Hantelnebulosan”. Med 8,1 minuters exponering ser man även de svagare delarna, men hantel syftar alltså på en tydlig dubbelstruktur i de ljusare partierna i den utkastade gasen. (Man ser också att kvällen nu började bli disig, så att de ljusa stjärnorna har en halo kring sig).

Vår granngalax M33 kräver ännu bättre väder och längre exponeringar för att komma helt till sin rätt, men redan denna 8,5-minutersbild visar den intressanta spiralstrukturen

Nära Deneb ligger den s.k Nordamerikanenulosan, ett vätgasmoln med skymmande stoft som ger en illusorisk ”Mexikanska golfen”. En vanlig kamera är så okänslig för rött ljus att många amatörastronomer ”moddar” sina (=plockar bort infrarödblockerande filter) för att få bättre bilder av himlen många röda vätgasmoln. Även med min omoddade kamera får man dock här en ganska bra bild av nebulosan.

Jag siktade åter mot Neptunus bredvid lambda Aqr, och fick åter på köpet ett antal spår av geostationära satelliter

CA5800

På uppförstorade detaljbilder kan man se att Neptunus rört sig ett litet stycke sedan den 23:e. Den är precis i opposition (2/9) och ‘backar’ alltså åt höger längs ekliptikan

CA580w

Parallellt med Megrez-fotona försökte jag ta bilder med min andra kamera (EOS450 med 35mm f/2,8) på iOptron-stativet, men det blev lite slarvigt. Karlavagnen hamnade snett, och jag märkte inte den intressanta ”dubbelsatelliten” till vänster. (Ändpunkterna för båda spåren finns med, dvs det måste ha varit två satelliter efter varandra i nästan samma bana. Heavens-above ger ingen bra identifiering)

C_5131.jpg

Synfältet är precis lagom för Polstjärnan och Lilla Björnen

C_5134

eller Cassiopeia. Det är slående hur många svaga stjärnor som syns med bara 30 sekunders exponering!

C_5135

Till sist övergick jag till att ta bilder av trädhorisonten från min nya standardplats. Eftersom träden finns nära hamnar toppar och luckor nästan en timme längre västerut, så det är klart viktigt att ha koll på…

25 augusti 2016

Kikaruppställning

Vädret var varmt och skönt, men mycket disigt. Min HEQ5-montering får så länge stå utomhus under regnskydd, och jag ägnade en stund åt att försöka orientera den korrekt. Det blir ju en helt annan stabilitet och följnoggrannhet än med det portabla iOptron, men i gengäld en massa skymmande träd…Det gick knappast att ta några användbara bilder, men jag testade Goto-systemet mot M13 och fick denna 200mm-bild av hopen under en disförstorad eta Herculis. Skam till sägandes fick jag på kamerans lilla bildskärm för mig att eta var M13 och tog flera bilder med eta i centrum av bilden och M13 utanför…

CA5771

En 70mm-bild av M15 visar ännu tydligare disets inverkan. Det stora blaffan är stjärnan Enif, och om man inte vet var M15 ligger är det inte lätt att skilja den från en stjärna!

CA5782

En 200mm-bild visar M15 som uppenbar klothop, och turligt nog finns även Pallas kvar i nederkanten.CA5779

Här har jag förstorat upp området med Pallas på bilden från 23/8, och det är lätt att se hur småplaneten har rört sig

CA57xx

23 augusti 2016

Roligheter och problem

Vädret var ganska klart, men med en del tunna dismoln. Jag satte en kamera med teleobjektiv (130mm f/4) på iOptron-stativet och gick iväg en bit till ett ställe med fri horisont åt sydväst för att åtminstone få några översiktsbilder av de många stjärnhopar och nebulosor som finns ditåt. (Jag når dem aldrig med teleskop för några ordentligare studier). Stativet var inte riktigt med på saken dock, utan glappade så att bara en bild av fyra eller fem blev användbar. Av någon outgrundlig anledning var problemen mindre i andra riktningar, så jag fick några bilder till sist.

Här först en av himlens finaste öppna stjärnhopar, M11. Den ligger i den lilla stjärnbilden Scutum(Skölden), mest känd för sina mängder av svaga vintergatsstjärnor (”Scutum-molnet”). Det beror mest på att där inte finns så många mörka stoftmoln, vilka annars skymmer bort stjärnorna. En stjärna som sticker ut med sin rödaktiga färg är V Aql (Aql=Örnen, närmaste stjärnbild norr om Scutum), vilken som många andra av sin sort också varierar i ljusstyrka.

CA5746

Nere vid horisonten var det molnigare, men man kan ana den tvåfärgade Trifidnebulosan (M20). Lagunnebulosan (M8) är dold i molnen, men vi ser också de två klotformiga stjärnhoparna M22 och M28 nära lamda i Skytten (Sgr), ”tekannans lock”.

CA5748

Lite högre upp finns ”Svan”-nebulosan M17 tillsammans med tre öppna stjärnhopar (M23, M25 och NGC 6645)

CA5767

(Om man vänder nebulosan med söder uppåt kan man med lite fantasi se den som en simmande svan på väg åt vänster).

Picture saved with settings applied.

Ovan har jag pekat nära stjärnan lambda i Örnen (för M11) och lambda i Skytten (för M20 m.fl.), och av en lustig slump ligger planeten Neptunus i år nära stjärnan lambda i Vattumannen (Aqr), så den är ovanligt lätt att hitta. Mitt i bilden ser vi ett starkt och flera svagare streck. Det är geostationära satelliter som när kameran följer himlens rörelse blir synliga på detta sätt.

CA5758

 

Asteroiden nr 2 Pallas har en mycket ovanlig bana som kan föra den långt ovanför (eller under…) ekliptikan. Förra året kunde man se den i Herkules och Ormbäraren, och just nu är den i en gynnsam opposition i Lilla Hästen (Equ). På bilden ser vi också den ljusa stjärnan Enif (epsilon i Pegasus) och den klotformiga stjärnhopen M15. Denna är så liten och kompakt att man här knappast kan skilja den från en ljus stjärna.

CA5757

Mitt i Svanens stjärnbild hittar man som vanligt den långperiodiska variabeln chi Cygni. Den närmar sig nu sitt maximum och är lätt att urskilja. I minimum kan den vara tusen gånger ljussvagare, och det är då inte lätt att identifiera den säkert bland alla svaga grannstjärnor. (Satellitspåret t.h. kan man via heavens-above.com identifiera som ”Cosmos 1125 Rocket”).

CA5760

 

 

 

 

 

11 augusti 2016

Fortfarande magert med Perseider

Det var klart även denna kväll, och jag började med att på den mycket ljusa himlen få en sista skymt av Mars under månen och Saturnus. Exponeringstiden är bara 2 sekunder, men de båda planeterna syntes tydligt ändå, omkring 22.13.

C_5128

En dryg timme senare började jag spana efter Perseider, men såg på mer än en halvtimme inte mer än fyra eller fem, ingen av dem särskilt ljusstark. Jag hade kamera med fisheye-objektiv igång nästan hela tiden, och de flesta streck på bilderna kommer från satelliter. På en 30s-exponering syns här en stor del av himlen, och jag har markerat Karlavagnen och Cassiopeia på var sin sida om Polstjärnan.

CA5717

På nästa bild syns dock utom den oidentifierade satelliten (heavens-above räcker inte alltid..)  en typisk ”sporadisk” meteor, dvs en av de otaliga stoftpartiklar som jorden hela tiden möter i sin rörelse runt solen. Rörelseriktningen på himlen är nästan vinkelrät mot riktningen till Perseus, så även om det nu är Perseidtid var detta ingen Perseid!

CA5724

På denna bild från 23.49 finns dock till sist (förutom två säkert identifierade satelliter) ett äkta Perseid-spår, med realistiskt ljusuppflammande och korrekt riktning. Tittar man noga ser man ovanför till vänster om Perseiden ytterligare en sporadisk meteor med fel riktning(!)

CA5741

Slutsatsen för min del var alltså att Perseiderna under dessa två kvällar (10 och 11 augusti) inte var aktivare än normalt, men maximum kan förstås ha kommit senare.

Som syns av de enskilda bilderna ovan men blir ännu tydligare på en 12-minuters sammanslagning (med DeepSkyStacker) så är min himmel åt centrala Värnamo till (uppåt vänster) mycket ljusförorenad. Så även om den horisonten är relativt fri från träd så går den inte att använda för att fotografera svaga objekt. Vintergatan i zenit och ner mot sydväst syns mycket bättre.

(Jag hade bättre sikt åt sydväst i går, se denna bild i repris…

Picture saved with settings applied.

 

10 augusti 2016

Stjärnpremiär men dåligt med Perseider

I detta lågtrycksväder tyckte jag det var bäst att kolla efter Perseider vid första klara tillfälle. Först tog jag en titt i sydväst och såg Saturnus men inte Mars. Mars ligger bara en grad nedanför till vänster om delta Scorpii, men horisontträden dolde den effektivt klockan 22.34.  Ska testa tidigare i morgon(?)

C_5075

Trevligt nog passerade ISS ett par minuter senare (för nästan sista gången denna synbarhetsperiod) nära ovanför planeten. Jag var inte beredd, annars hade jag tagit fler bilder…

C_5076

Halvmånen till höger blir överexponerad redan på 15 sekunder

C_5078

Här syns den lite halvdant med 85 mm brännvidd och 1/100 sekunds exponering, men synen kan inte alls mäta sig med verkligheten, där ögat utan problem kan se både svaga stjärnor och en stark måne samtidigt

C_5079

Sen försökte jag då fånga Perseider, med klent resultat. Trots att jag var ute nästan 90 minuter såg jag bara en enda Perseid med blotta ögat, och hade ingen kamera igång åt det hållet…

Jag tog många vidvinkelbilder (EOS450, 18mm f/2,8) mot det klassiska vintergatsfältet med Svanen och Lyran. Satelliter och flygplan ritar då och då spår, men de kan knappast misstas för meteorer

C_5097

Senare siktade jag åt norr med samma otur. Även här är det gott om satellitspår, här ALOS2 som passerade trevligt nära under både Andromedagalaxen t.h. och dubbelhopen h+chi Persei i bildens mitt.

C_5112

Det enda som möjligen skulle kunna vara en  Perseid är detta spår från 23.39, men riktningen är en aning fel?

C_5118

Med min andra kamera (EOS60) körde jag fisheye-bilder av hela himlen där en ljusstarkare Perseid skulle kunna synas. Inte heller på dessa fångade jag något, men det blev ju fina vintergatsbilder. Här först en summabild (DeepSkyStacker, 270 s) från omkring 23.06, med mycket skymningsljus kvar

Och här en från omkring 23.33 (DSS, 770 s ) med ännu tydligare vintergata

Vidvinkelbilderna ovan kan också summeras, så en mer detaljerad vintergata i Svanen blir så här (DSS, 300 s)

Mot nordost försvinner vintergatan ner i den påtagliga ljusföroreningen från Värnamos centrala delar, men vi ser här (DSS, 450 s) ”dubbelhopen” med norra delen av Perseus under sig.