21 september 2016

Månen vid Aldebaran

Det var ingen särskilt nära passage, men ändå trevligt att åter kunna ta bilder av månen vid Hyaderna och Aldebaran. Som vanligt är kameran mycket sämre än ögat på kontrastrika scener, och man får kompromissa. Jag använde ett 200 mm teleobjektiv på fast stativ och kunde vid 23-tiden se månen och Aldebaran nästan hemifrån. Vädret var mycket disigt, och redan på 1/2 sekund sprids månljuset i diset så att svagare stjärnor helt dränks. Man ser i alla fall tydligt Aldebaran ovanför till vänster om månen, samt andra ljusa Hyadstjärnor.

ca5960

Månens fas är tydligare med lite kortare exponering (1/5 sekund)

ca5957

men sen får man minska drastiskt för att se detaljer på månen. Vid 1/80 s syns Aldebaran fortfarande tydligt

ca5953

men om man vill se detaljer på månen får man gå ner till 1/2000 s. Aldebaran är nu osynlig.

ca5949

Jag kortade sedan brännvidden till 100 mm för att få med hela Hyadernas V (1/2 s exp).

ca5961

Med längre exponeringstid (1,3 s) dränks Aldebaran i diset, och månens fas kan bara utläsas från den gröna reflexen

ca5962

Det är då bättre att minska till 1/10 s, vilket tydligast visar kvällens huvudaktörer, månen och Aldebaran

ca5964

16 september 2016

Månförmörkelse mini

Årets enda synbara förmörkelse är en halvskuggeförmörkelse av månen, och jag vill gärna bevaka den trots att den inte blir särskilt iögonenfallande. Molnen ligger täta 20.30, men jag cyklar iväg till ett ställe med friare utsikt åt öster. Jag har med mig Megrez-teleskopet (f=360mm, f/5) plus kamera på ett fast stativ, och ställer upp det när jag kan ana månen bakom molnen. De rör sig frustrerande långsamt, och ännu 20.53 är det mest ”molnförmörkelse”. Den riktiga förmörkelsen har maximum ca 20.56, så det börjar kännas hopplöst.

ca5895

Men ibland har man turen på sin sida, och det börjar öppna sig en lagom lucka i molnen. Från och med 21.05 har jag månen på ganska klar himmel och försöker hitta rätt exponering. Jag har glömt att jag (sedan senaste djuprymdsförsöken) har kameran inställd på ISO3200, och försöker förgäves minska exponeringstiden som redan ligger på minimum 1/8000 sekund (att jämföra med 1/10 s genom molnen ovan). Det är uppenbart att månens överkant är ganska djupt inne i halvskuggan, men bilden är som sagt överexponerad.

ca5915

Jag ändrar till ISO400, och får med 1/2500 s följande vettiga bild omkring 21.07. Förmörkelsen är fortfarande stor, och man ser lite tydligare detaljer på månskivan.

ca5920

En bild från 21.08 med ännu kortare exponering och högre kontrast är kanske ännu bättre, och jag är nöjd och tar cykeln hem igen

ca5925

Som jämförelse syns här den i praktiken helt oförmörkade månen på en bild från 22.25, som jag nu bekvämt kan ta från trädgården.

ca5940

5 september 2016

Repris på gårdagen, fast bättre…

Det var ännu bättre väder (mindre dis), och jag gick iväg i god tid för att se den sydliga vintergatan. I så god tid visade det sig att Mars oväntat fortfarande syntes i ett hack i horisonten. Jag hann inte fokusera kameran (50mm f/2,8), men man ser alltså tydligt Mars och Saturnus på väg ner under två ljusa stjärnor i Ormbäraren (Ophiuchus).

CA5838

En halv minut senare börjar Mars försvinna, men jag har i alla fall fokuserat hjälpligt. (Hade jag gått ut fem minuter senare hade jag inte sett någon av planeterna…)

CA5839

Målet var som sagt den sydliga vintergatan, här först med vidvinkel (18mm f/2,8) innan det blivit riktigt mörkt.

CA5842

Satellittrafiken är frustrerande tät på denna bild (50mm f/2,8). Enligt Heavens-above är det vänstra spåret från bärraketen för Cosmos 371, det högra från ett raketsteg för Cosmos 332, medan jag tills vidare inte kan identifiera mittspåret.  Messierobjekten är alla öppna stjärnhopar, men man ser tydligt lite extra rosa från röd vätgas i M16 och M17.

CA5848

På denna horisontbild är det mest flygplan som ger spår, men man ser tydligt den stora ”Lagunnebulosan” M8. Klothoparna M22 och M28 kan i denna skala knappast skiljas från stjärnor.

CA5852

Med samma 50mm-objektiv pekade jag mot Karlavagnens ”tistelstång” med det berömda paret Mizar/Alcor. När man vet var de finns kan man lätt urskilja de svaga galaxerna M101 och M51. Karlavagnen står nu på höstkvällarna i sitt lägsta läge på himlen, och från min kikarplats ligger M51 under ”takkanten”, och även M101 är svår att observera med teleskop.

ca5846

Som sista uppgift med 50mm-objektivet siktade jag mot lambda i Vattumannen där jag några tidigare kvällar sett spår från geostationära satelliter. Med detta lilla objektiv ser man ett tydligt och flera svagare spår, och när jag sedan gör tvärtom, håller kameran stationär, ritar alla stjärnor spår medan de geostationära satelliterna blir punkter! De ligger alla i en snygg rad, projektionen av den magiska cirkelbanan 35800 km över ekvatorn där omloppstiden för en satellit är exakt ett stjärndygn. (Jag ska försöka identifiera den extra starka, sedd också t.ex. 23/8)

ca5853

ca5854

Sen var jag framme vid observationerna genom SW200. Det gick inte lika smidigt som i går, och jag fick t.ex. göra om GoTo-inställningarna när instrumentet gick från väster till öster om meridianen. Jag kollade inte heller polinställningen, som nog hade ändrat sig lite till det sämre (att döma av de avlånga stjärnorna på några bilder). Men att öht kunna köra runt mellan Messierobjekt är en ny erfarenhet, och jag är helt nöjd med kvällen. Jag tog oftast flera exponeringar (för DSS-kombination), men redan en enda visade mycket, särskilt som jag drog upp känsligheten till ISO 3200.

Först den fantastiska öppna stjärnhopen M11, med så många stjärnor att den mest liknar en klothop. Här var det viktig att ha reda på den lokal horisonten, eftersom den ganska sydliga hopen försvann bakom träd redan 22.45.

ca5859

Hantelnebulosan M27 lockade även denna kväll, och den ökade känsligheten ger en ännu bättre 1-minutsbild

ca5864

Klothopen M71 ligger alldeles i närheten, vid stjärnan delta i Pilen. I jämnbredd med M27 försummar man den lätt, men den är alltså stor och tydlig!

ca5868

En mer välkänd klothop är M15 nära Enif i Pegasus. Den ligger snyggt placerad mellan en gul och en blå stjärna, vilka förstås båda ligger långt hitom hopen, några hundra ljusår jämfört med kanske 30000.

ca5870

På måfå valde jag sen den öppna stjärnhopen M52 på gränsen mellan Cassiopeia och Cepheus. På bilden finns lite röd vätgas nere till höger, vilket visar sig vara den berömda ”Bubbelnebulosan” (NGC 7635). Med större teleskop kan man här se nästan en ”såpbubbla” blåst av en intensiv stjärnvind från en het, ung stjärna.

ca5878

Till sist tog jag fler bilder av granngalaxen M33 (jmf i går), för att så småningom försöka få till en bra summabild.

ca5872

Jag tog ju lite fler exponeringar, och här följer några summerade exempelbilder med DSS. Först vintergatan med M16 och M17, där 3 minuters exponering ger en tydligare bild av ett mycket komplicerat himmelsområde.

Sen några teleskopbilder, där jag liksom i går experimenterat med ”flatfälts”-korrigeringar för att kompensera för den kraftiga vinjetteringen i teleskopet (centrum ljusare än kanterna). Även om det inte är perfekt blir det i vart fall bättre än det brukar.

Stjärnhopen M11 var imponerande redan på 1 minut, men en 3-minuterssumma visar ännu tydligare både hopens och det omgivande vintergatsfältets imponerande stjärnrikedom.

För M27 visar 3-minutersbilden intressant struktur i de svagare delarna av nebulosan

Galaxen M33 är den som vinner mest på längre exponeringstid. Här är DSS-summan av 5 bilder (6 minuters exponering), och man ser de oregelbundna spiralarmarna mycket längre ut från kärnan.

4 september 2016

Fint väder, stora kikaren igång…

Jag var lite för sent ute för att (bortifrån vägen) se de sydligaste delarna av vintergatan, men redan på en 30s-bild (35mm/2,8) kan man se ett antal kända Messierobjekt, hopar och nebulosor.

C_5147

Siktar man lite högre hamnar man i rika stjärnfält mellan Örnen och Svanen, men med en mycket iögonenfallande grön prick. Det är Hantelnebulosan M27 som med så här kort brännvidd bara avslöjas av färgen. Man kan möjligen också ana en diffus fläck i Pilens stjärnbild, klothopen M71.

C_5153

Sen ägnade jag en stund åt att ta fler ”horisontbilder” från min nya kikarplats. För att veta när olika objekt är observerbara är det viktigt att ha koll på luckor och hinder, och råmaterialet är förstås stjärnbilder tagna vid någon given tidpunkt. (Sen är det ett stort jobb att identifiera stjärnor och översätta till en höjd/azimut-kurva som jag till sist kan lägga in i mitt ”planetarie”-program i datorn.)

Kvällens huvudmål var dock att försöka få igång GoTo-systemet med ”stora kikaren” SW200 på stativet, och därmed kunna ta bilder genom den också. Det gick förvånansvärt smidigt, och här är först M27 med 1000 mm brännvidd. En minuts exponering är för lite, men man ser en grön ”hantel” med rödaktiga kanter, utkastad av en jättestjärna vars heta kompakta kärna anas i centrum.

CA5819

Av ”planetariska nebulosor” är M27 ovanligt stor, och den allra kändaste, ”Ringnebulosan” (M57) mer typisk. Här ser vi en motsvarande 1-minutsexponering av M57. Den ljusstarka stjärnan uppe till höger är beta Lyrae, i sig en intressant dubbelstjärna.

CA5826

Annars är det ju klothopar som gör sig allra bäst i bild, här först M13

CA5821

med den ofta förbisedda grannen M92

CA5823

Nära den uppenbara Andromedagalaxen (M31) på himlen finns ”Triangelgalaxen” M33, som dock är mycket svårare att se och kräver mörk himmel. Enminutsbilden visar svaga och oregelbundna spiralarmar, men man inser att den är ett stort och spännande objekt. Avståndet till M33 är ungefär som till M31, 2,5 miljoner ljusår. Vintergatan, M31 och M33 är de tre stora galaxerna i ”Lokala gruppen”, vilken annars innehåller många mindre galaxer.

CA5829

Jag har några fler exponeringar att jobba med i DeepSkyStacker, men för det mesta blir summabilderna inte särskilt snygga. Här i alla fall M27 på 2 minuter

På en 2-minuters M13-bild ser man nu lite tydligare en liten suddfläck ovanför till vänster. Det är galaxen NGC 6207, omkring 35 miljoner ljusår bort. Trots att M13 är en av de närmaste klothoparna ligger den drygt 20000 ljusår bort, medan de flesta stjärnor man ser på bilden ligger inom några få tusen ljusår.

Särskilt M33 blir tydligare på 2 minuter, även om bilden är rätt brusig.