29 oktober 2016

Geostationära satelliter igen

Det var så enkelt att observera geostationära satelliter att jag nu ville göra slag i saken och försöka följa deras band en längre sträcka. Det följer nästan en deklinationscirkel vid minus 8 grader, men eftersom träden ofta skymmer från trädgården gick jag iväg ett stycke med kamera och stativ. Finessen med geostationära är ju att ingen drivning behövs, det är bara att exponera en minut eller så och sedan leta efter prickar mellan stjärnornas streck. Jag körde 3200 ISO med 200mm f/4, vilket gav överexponerad himmelsbakgrund som dock kan göras svartare med bildbehandling. Start alltså 21.20 vid lambda Aqr, som jag ju vet ligger lagom i deklination. Där fanns mycket riktigt satellitprickar, som jag numrerar på måfå för eventuell senare identifiering.

ca6087

Sen flyttade jag kameran lite åt höger, och det är lätt att se hur stjärnan HIP111761 har fortsatt åt höger medan satelliten G4 står still. (Idén att göra bilderna mörkare var i praktiken onödig, satelliterna syns tydligt trots ljus bakgrund.)

ca6088

Ytterligare ett steg visar tydligt G10/G11 som också anas här ovan vid rho Aqr

ca6089

Sen var plötsligt kameran död=batteriet slut, så jag fick göra en paus för att bokstavligen ”ladda batterierna”…

Nystarten gjorde jag 22.06 vid stjärnan iota i Valfisken, och återigen fanns det satelliter. Jag börjar om numreringen i en S-serie, och målet är att knyta ihop den med G-serien så småningom…

ca6090

Det är bara att köra på, stjärnorna rör sig, satelliterna ligger kvar

ca6091

ibland lite glesare

ca6092

ca6093

sen tätare igen

ca6094

ca6096

Nu kan man faktiskt känna igen satelliter från de första bilderna. Även om inte alla finns med på båda serierna kan vi se att G2 och G3 är två av triaden S19-21, S22=G4, S24-25=G5-6, S29-30=G8-9. Att det är rätt visas sen snyggt när S31-32 förstås är paret G10-11

ca6097

Jag ”glömde” ju hur mycket himlen hade rört sig under batteripausen och borde ha börjat min andra serie längre åt vänster, nu blev det mesta repetition: S34-35=G12-13, S36=G16

ca6099

I praktiken har jag ingen bild till höger om den tredje ovan

ca6100

Identifiering av dessa 30+ satelliter återstår,  men jag kan direkt säga att den lilla fyr-gruppen S1-S4 är samma Arabsat-grupp som jag observerade 5 oktober. Om man har identifierade stjärnor i bild och vet när bilden är tagen kan man lätt få fram deklination och timvinkel, och på en grad när kan man säga satellitlongitud=193-timvinkel. I fallet S1-S4 finner man deklination -7,9 (som sig bör), timvinkel 167,0, vilket alltså ger longituden i den geostationära banan 26 grader, precis som 5 oktober! Man kan fortsätta på samma sätt med resten av satelliterna, men jag avvaktar med det tills vidare…

28 oktober 2016

Lite stjärnor till sist

Efter ett par gråmulna veckor klarnade det till sist (några timmar för sent för månen+Jupiter…), så jag behövde ta några bilder för att ha koll på läget. Det blåste en jobbigt kall vind, så det blev ingen lång första utflykt med kameran på iOptron-stativet. Mars lyser fortfarande tydligt nere under vintergatan i skymningen, nu en bra bit från närpassagens lambda Sgr.

ca6076

ca6068.

När jag skulle ta en ännu vidvinkligare översikt kom ett irriterande flygplan och ritade spår, så först på tredje bilden är det (i stort sett) borta. Himlen är dock fortfarande ljus, för att se mer vintergata hade man fått vänta ytterligare en halvtimme.

ca6080

Det gjorde jag inte, utan planerade att gå ut senare.

Jag fick då bilder av en svag Mira (tydligt rödare än följeslagaren tätt till vänster)

ca6084

av Uranus i Fiskarna (som rört sig en bra bit åt höger jämfört med bilden från 3/10)

ca6085

och av en nu avtagande chi Cygni

ca6086

Himlen såg ganska gråtrist ut, och det tog en stund innan jag insåg att ett konstigt blinkande ljus var Altair insvept i dismoln. Det var nu (23.15) moln på fler ställen, och jag anade att det inte skulle klarna upp för ett nytt morgonförsök på Jupiter och en tunn månskära.

Det gjorde det inte heller, men nu när solen är uppe är det klart och fint…

13 oktober 2016

Måne bakom moln

Eftersom det var så länge sen jag filmade månen kunde jag inte hålla mig när den såg ut att titta fram vid 22-tiden, väl vetande att alla väderprognoser sa helmulet. Det är en del att dra fram och få igång, så när jag var färdig var månen på väg in i molnen igen…Jag fick en kort filmsnutt av området kring Tycho, men utan Barlow, utan ordentlig fokusering, och med snabbt växlande transparens blev stillbildsresultatet därefter. Det var iaf roligt att det blev något…

n3175

Sen blev det inget vettigt mer, här en usel antydan om fortsättningen norrut

n3176

Månsäsongen är igång i alla fall, när väl molnen lättar

6 oktober 2016

Månen, Mars och Saturnus, igen

Jag utnyttjar en sista kväll med klar västerhimmel till några fler kortexponeringar av Mars och Saturnus. Månen har sedan gårdagen flyttat sig så att den nu ligger ovanför till vänster om Saturnus

ca6028

Med 200 mm brännvidd ser man inte många detaljer på månen, men på 1/640 s syns iaf några större kratrar

ca6035

Med 1000 gånger längre exponering (0,2 sekunder) ser man i stället liksom på bilden ovan jordskenet

ca6041

Kvällen rolighet var ju Mars mycket nära lambda Sgr, och jag fick en fin vy av ”Tekannan” vid horisonten med 70 mm brännvidd

ca6064

När man inte kan exponera längre än ett par sekunder (fast stativ!) är det inte mycket lönt att öka brännvidden till 200 mm, men man ser lite tydligare Mars röda färg

ca6060

5 oktober 2016

Mars, Saturnus och geostationära satelliter

Det var klart igen, och tidigt på kvällen ser jag med hjälp av månen lite oväntat Saturnus ännu en gång, lågt i sydväst, 1/10 s exponering med 100 mm f/4

ca6010

Med 200 mm blir månen större, men Saturnus kommer inte med

ca6008

Längre till vänster finns Mars vid lambda Sgr (”Tekannans lock”), och ”handtaget” anas bättre med bara 70mm brännvidd

ca6016

Senare på kvällen gör jag det roliga experimentet att köra 1-minutsexponeringar med 200 mm teleobjektiv på fast stativ i riktning mot bandet med geostationära satelliter. Det är svårt att sikta precis rätt, men jag lyckas hitta fyrgruppen från i förrgår och en vidare rad med orörliga prickar bakom stjärnornas spår.

ca6019

ca6020

Lite ovanför det geostationära bandet syns två ytterligare objekt (Gx och Gy) som verkar vara på väg ner mot den övriga raden av satelliter

ca6022

ca6023

Det är lite knepigt att identifiera satelliterna, eftersom det ligger så många i det geostationära bandet. Från en lista på satellite-calculations.com kombinerat med översättningen mellan geostationär longitud och observerad deklination/timvinkel i Värnamo får jag dock fram att fyrgruppen är en serie arabiska satelliter (BADR4-BADR7) vid longitud 26 E, G1= EUTELSAT 26B, G2=SKYNET 5B, G3=ASTRA 3B, G4=EUTELSAT 21B och G5 en ytterligare arabisk satellit(ARABSAT 5C) vid longitud 20 E. Vid tillfälle ska jag fortsätta utforskandet, eftersom det går med så enkla medel.

 

 

 

 

 

 

3 oktober 2016

Spridda telebilder

Kvällen var så klar att jag måste utnyttja den till något, men jag hade inte energi att få igång GoTo-systemet utan försökte sikta genom kamerasökaren, vilket inte är så lätt…Redan vid 20-tiden passade jag i alla fall på Mars nere vid lambda Sgr. Jag körde med fast stativ, så det blev bara en 4-sekunders kortexponering (f=70 mm) där Mars ännu är väl till höger om stjärnan. (Det blir en närpassage 6/10, se Himlascener)

ca5972

Med kameran (f=135mm f/4) på stativet kan jag exponera längre, och ett uppenbart lockande motiv var förstås dubbelhopen h+chi i Perseus. (Av tekniska skäl har alla bilder ett lite opraktiskt höjdformat, också en eftergift åt minsta motståndets lag…)

ca5977

Jag tog flera vintergatsbilder nästan i zenit, där pekningen är som svårast, här t.ex. en bit av Cassiopeia

ca5980

och här cepheidprototypen delta Cephei. Den lilla ”asterismen” vid A är mycket iögonenfallande i en 20×80 kikare minns jag från mina första observationer på 1960-talet, och av nyfikenhet kollade jag parallaxer och egenrörelser i de nyss släppta Gaia-resultaten. Det är inte en verklig liten hop, utan stjärnor som bara råkar synas i samma riktning.

ca5993

Jag observerade fler fält utan att veta var jag siktade, vet inte om jag fångade något intressant…

Tillagt 29/10: En intressant sak var förstås planeten Uranus som hamnade i kanten av bilden. I denna skala (130mm teleobjektiv) är den förstås helt stjärnlik.

ca5990

En intressant stjärna (en av de största vi känner till) är den starkt röda my Cephei (ganska nära delta på himlen)

ca5994

Ett fält som t.o.m. tjänsten astrometry.net först fick problem med (på grund av den ovanligt jämna stjärnfördelningen) visade sig vara från stjärnbilden Ödlan (Lacerta).

ca5989

Fältet med chi Cygni hittade jag iaf, men då blev det något glapp så att alla stjärnor blev dubbla. Man ser att chi Cygni fortfarande är mycket ljusstark.

ca5987

Asteroiden Pallas som jag observerade i augusti har flyttat sig en bra bit samtidigt som den blivit ljussvagare. Den går dock fortfarande att identifiera nere i Vattumannen, söder om Lilla Hästen (Equleus)

ca5982

Neptunus rör sig betydligt långsammare, så den finns fortfarande nära lambda Aqr. Där finns också bandet med geostationära satelliter, och man ser utom flera enskilda spår en tydlig ansamling med fyra stycken tätt intill varandra.

ca5983

När jag 50 minuter senare riktade kameran mot den karakteristiska ”trippel”-stjärnan psi Aqr ser man också många geostationära spår, och faktiskt precis i bildkanten samma fyrgrupp som ovan. Om man tittar noga ser man att den ligger kvar ovanför samma gran, dvs det är bara himlen (=jorden) som rört sig i mellantiden.

ca6001

Med 135mm brännvidd ser Barnards stjärna ut att ligga ungefär där den låg i november 2015, men jämför man med augusti 2014 kan man kanske ana en liten rörelse norrut. På bloggen för 28 augusti 2014 finns en bild från 1978 som tydligt visar att denna stjärna faktiskt har en extremt stor (10″ per år) egenrörelse. Det beror på att den dels är mycket närbelägen (6 ljusår), dels verkligen har en hög transversalhastighet (90 km/s).

ca5988