14 december 2016

Fin måne i kylan

Jag hade optimistiskt låtit kikaren stå kvar ute sedan gårdagen, och den var otrevligt kall och frostig. Himlen var molndisig längs horisonten, upplyst av den nästan fulla månen. Denna stod dock högt ovanför diset, och det verkade som en bra chans för månobserverationer. En direktbild liknar gårdagens fullmåne, men utom i norr fanns nu ett smalt terminatorområde även i nordost.

ca6258

Det ser ut som ett mycket begränsat område för detaljstudier, men jag vet av erfarenhet att det är värt att försöka. Datorn trasslade lite i kylan, liksom mina fingrar, men resultatet av 40 minuters filmning blev klart lyckat. Redan när jag höll på märkte jag att bilden var stadig, och det var inga problem att fokusera. Registax-analysen gick också smärtfritt, och vi kan se en spännande månrand:

Ovanför Plato i norr har vi det klassiska paret Anaxagoras+Philolaus. Nu nära fullmåne dominerar Anaxagoras med ett ljust strålsystem, medan annars Philolaus med sitt dubbla centralberg brukar dra blicken till sig.

n3269

Om vi går vidare medurs ser vi de polnära Byrd och Peary och sedan paret Petermann och Cusanus

n3253

En annan liten krater med stort strålsystem är Thales, som därmed överglänser den betydligt större grannen Strabo

n3255

Ett ikoniskt motiv vid randen i nordost är paret Atlas/Hercules plus Endymion och vidare mot Humboldthavet. Här är förhållandena perfekta med både gynnsam libration och gynnsam belysning så att jag för första gången ser t.ex. den låga kraterringen på ”havets” botten. Att seeingen är bra visas av raden med tre små (2-3 km) kratrar till vänster i Endymion.

n3256

Nästa bild visar det kantnära ringberget Gauss också mycket gynnsamt belyst. Den beskedliga Berzelius syns tydligt.

n3257

På väg mot Mare Crisium ser man de helt skuggfyllda Seneca och Plutarchos

n3258

Här ser vi nästan hela ”Farornas Hav”, med sina två karakteristiska kraterögon Picard och Peirce

n3270

Vidare söderut kommer vi ut på Fruktbarhetens hav, och vid randen syns den stora kratern Kästner (inte författaren, utan en tysk astronom från 1700-talet).

n3262

Ute på Fruktbarhetens hav ser vi den karakteristiska dubbelkratern Messier, och i kanten den stora Langrenus. Helt i skugga ligger Ansgarius (som i Sverige är ett känt namn) och Hecataeus (geograf från Miletus, ca 500 fKr, som få hört talas om…)

n3263

Och säger man Langrenus får man Petavius på köpet. Man ser tydligt den karakteristiska sprickdalen från centralberget ut till de breda kantbergen

n3265

Sista stopp på den korta rundan längs månranden blir Stevinus, som här syns relativt tydligt. Den försvinner ofta mellan de två omgivande ljusa områdena som vid vissa månfaser helt dominerar.

n3266

Slutsats som sagt: Det som såg ut som lite skuggor i kanten av fullmånen visar sig rymma väldigt mycket detaljer!

 

13 december 2016

Vinterfullmåne

En vinterfullmåne högt på himlen är alltid bländande stark, och liksom några tidigare fullmånar i höst var luciakvällens också lite extra stor. Detta med ”superfullmåne” är förstås mest tramsigt, men jag kan gå med på att gårdagens åtminstone inte såg så liten ut som den ofta gör högt på himlen. Jag tyckte inte det var lönt att dra igång detaljfilmning, utan nöjde mig med några stillbilder. Månens extrema ljusstyrka visar sig i exponeringstiden, även med så lågt ISO som 200 kan man knappast exponera längre än 1/5000 sekund. En ‘normal’ bild blir så här

ca6246

men man kan förstås experimentera i bildbehandlingen. Med större kontrast blir ”haven” tydligare, men också de stora strålsystemen ut från bl.a. Tycho och Kopernikusca6248

De ljusa områdena blir då lätt överexponerade, och man kan i stället underexponera för att få dem att framträda i detalj. I allmänhet är det unga kratrar som framträder genom sin ljushet kring fullmåne, kratrar som kanske annars är föga framträdande. (Det är förvånande svårt att identifiera albedomarkeringar när man inte ser de skuggor som normalt beskriver topografin.)

ca6251

Trots att månen är belyst nästan ut till randen i både väster och öster ser vi att skuggkanten har krupit fram en aning i norr, så att man just där ser lite normala kratrar med skuggor. Anledningen är att månen är långt söder om ekliptikan medan belysningen förstås kommer från solen i ekliptikaplanet.

8 december 2016

Suddiga månbilder

Med blotta ögat såg månen fin ut i skymningen, men vädret var lite extremvarmt för en decemberkväll, och det blåste kraftigt. I teleskopet besannades farhågorna om dålig seeing, med en vilt hoppande bild där det var omöjligt att hitta fokus. Med Kopernikus i perfekt läge nära terminatorn tog jag i alla fall några filmsekvenser och hoppades att det skulle bättra sig så småningom. Två timmar senare var det dock lika illa, och nu började diset också tätna. I ett kort mellanläge gav diset aningen bättre seeing, men rätt snabbt blev det så tätt att jag fick ge upp helt. Kvällens behållning är bilderna av Kopernikus dels klockan 17.37, dels 19.52. Man ser hur förvånande mycket skuggan i kratern har förkortats, liksom hur Reinholds rand på den senare bilden är helt solbelyst.

n3238n3242

Även området nordväst om P.Laplace har ändrats synbarligt mellan 17.40(vänstra bilden) och 20.03(högra), med många fler solbelysta toppar.

n3239n3247

Annars är som sagt bildkvaliteten medioker, och det är inte mycket av intresse att visa upp. Mest ”normalt” ter sig kanske höglandet kring Tycho och Clavius i söder

n3245

medan ”Raka muren”(t.h. om Birt) bara kom med på en sista dålig bild innan diset blev helt kompakt

n3251

Inte mycket till månkväll alltså…

 

6 december 2016

Månen m.m.

En fin halvmåne lyste genom tjocka dismoln, och det såg inte ut som man skulle kunna observera något annat. Diset tunnades dock ut, och innan Venus gick ner fick jag bilder med stjärnor som lyste igenom molnen. Här ser vi Stenbocken plus både Mars och Venus.

ca6168

Månen blir förstås helt överexponerad på (som här) 10 sekunder

ca6171

Stjärnorna syns bättre med längre brännvidd (85 mm), här Mars i gränsområdet  mellan Stenbocken (Cap) och Vattumannen (Aqr)

ca6177

Venus ligger ännu i Skytten (Sgr), men når Stenbocken redan i morgon kväll (7/12)

ca6173

Sen ställde jag upp ”stora” teleskopet för att filma månen, men kunde inte låta bli att först försöka hitta kvasaren CTA102 visuellt. Det gick lätt att hitta rätt fält, och månsken och dis störde mindre än väntat, men jag lyckades inte riktigt övertyga mig själv att jag såg den. Möjligen anade jag både den och jämförelsestjärnan på magnitud 12,9, men när det bara är en aning infann sig inte wow-känslan på samma sätt som med fotot häromdan. Dumt nog sköt jag sen upp ett fotoförsök till efter månobservationerna, när sökarkikaren hunnit bli gravt nedisad, se nedan.

Månen syntes i alla fall bra en stund i en lucka mellan träden, här först i helbild

ca6184

Med lite längre exponering framträder ett lustigt ”X” längs terminatorn, vilket bara syns några timmar under varje månvarv, se nedan.

ca6180

Seeingen var hygglig, och jag filmade som vanligt, 90 sekunder per tagning. Några exempel längs terminatorn från norr:

Till vänster om Aristoteles ser vi den kända ”Alpdalen”

n3222

Bergen i Kaukasus och Apenninerna kastar långa skuggor ner på Mare Imbrium, men det är bara den extremt låga solhöjden som skapar en falsk dramatik

n3225

De kända sprickdalarna vid Hyginus och Triesnecker syns bra

n3227

n3228

och längre ner syns ”the Lunar X ”. Dessa tillfälligt solbelysta delar av olika kraterkanter råkar bli en form som vi lätt känner igen, annars bildas förstår hela tiden mer komplicerade mönster längs terminatorn,

n3229

nere vid sydänden kan jag t.ex. se måsar och ett grekiskt μ…

n3230

Om vi går norrut igen lite längre från terminatorn kan vi se den långa Altai-förkastningen upp från Piccolomini, vilken sedan övergår i en karakteristisk kraterrad fram till Abulfeda

n3232

Trion Theophilus, Cyrillus och Catharina är ett säkert landmärke

n3233

Här ser vi åter sprickdalarna vid Ariadeaus, Hyginus och Triesnecker

n3234

Librationen är nästan som mest ogynnsam för månens solbelysta kant, som vi ser här av Mare Crisiums läge så nära randen

n3236

Därför syns heller nästan inget av Humboldthavet som brukar sticka fram bakom Endymion

n3235

Jag slutade innan jag täckt hela månskivan, eftersom jag fortfarande hade ambitionen att också ta bilder av CTA102. Jag trodde jag var på rätt ställe på himlen, och kunde inte förstå varför jag inte kände igen några stjärnor i fältet. Jag fick konsternerad ge upp, och först sedan jag laddat upp en bild till astrometry.net föll poletten ner. Jag förstår inte hur det kunde bli så fel, men jag tycks ha tagit paret 66+70 Peg för paret xi+zeta och hamnade många grader fel på himlen. Dessutom var drivningen fortfarande kvar i läget ‘lunar rate’, vilket innebär att den följde månen perfekt men nu sladdade 3% i förhållande till stjärnhimlen. Slutresultatet var ett antal bilder av ett helt annat område i Pegasus än jag hade tänkt mig, med stjärnor som streck. Intressant nog var dock flera av strecken lite suddiga, och jag kunde identifiera dem som avlägsna galaxer.

Med hjälp av astrometry.net är jag säker på var jag observerade, och här är ett par exempel. De suddiga strecken på första bilden är fyra 13 magnitudens galaxer omkring 200 miljoner ljusår bort, vilket jag normalt skulle ha tyckt vara spännande avlägset. Jämfört med CTA 102 är de dock 40 gånger närbelägnare…ca6203

På nästa bild är NGC 7525 egentligen ett par växelverkande galaxer, vilka liksom grannen NGC 7523 ligger mer än 500 miljoner ljusår bort. Så lite kosmologi blev det nästan trots pekningsmissen…

ca6196

 

2 december 2016

7 miljarder ljusår med 7cm teleskop!

På tåg hem från Lund läste jag om kvasaren/blazaren CTA102 som nu ljusnat en faktor 100 så att den går att se även i mindre amatörinstrument. Med växande spänning inser jag att den ligger väl till i Pegasus, och ser att kvällen är rimligt molnfri. Jag vågar inte chansa på att molnfriheten ska stå sig, så jag gör det enkelt för mig och ställer bara upp det lilla Megrez-teleskopet. En testbild av Plejaderna visar att österhimlen är starkt påverkad både av Värnamo och grannens julbelysning

ca6160

Lyckligtvis ligger Pegasus åt söder och jag siktar in fältet på ett ungefär i teleskopets dåliga sökare. Jag ser tydliga dismoln, men kan ta fyra rimligt ostörda 1-minutsexponeringar. Sen inser jag att jag måste kolla om jag har hittat rätt fält, så jag går in med kamerakortet till datorn. Det är lite pyssel att identifiera stjärnor, och jag har nästan missat, men till sist kan jag se att CTA 102 faktiskt finns i fältet och faktiskt syns!

ca6161

Så jag struntar i fortsatta observationer mellan molnen och nöjer mig med dessa 4 minuter totalt. En förstoring av summabilden (DSS) visar fältet kring kvasaren mer i detalj, med ungefärliga visuella magnituder från AAVSO. Det går inte att göra någon detaljskattning, men CTA102 är i vart fall ljusare än magnitud 13.

Picture saved with settings applied.

Det ser ut som vilken ljusprick som helst, men är alltså egentligen ett av universums absolut extremaste ljusutbrott. Det vi ser är en galaxkärna i det unga universum med ett supermassivt svart hål som sänder ut en jetstråle riktad rakt emot oss. Sedd ‘från sidan’ skulle CTA102 inte vara synlig på ett så extremt avstånd, men nu riktas energin bara i en smal stråle som råkar träffa oss.

CTA 102 har en rödförskjutning z=1,037, dvs ljuset sändes ut när universum var mindre än hälften (1/2,037) så stort som idag. Avståndet till den kan definieras på många sätt, men grovt kan vi alltså säga 7 miljarder ljusår, halvvägs till BigBang. Stjärnorna på bilden ligger max några tusen ljusår bort i Vintergatan, så kvasaren är minst en miljon gånger avlägsnare. Det mest tankeväckande är nog ändå tidsavståndet. För 7 miljarder år sedan fanns inte ens solen, och nu sitter vi här på en av solens planeter och tar emot så gamla fotoner. Nästa klara kväll tänker jag (om utbrottet fortsätter) försöka få syn på den direkt i ”stora” teleskopet, men det kan bli svårt. Jag är glad så här långt, glad över den fantastiska tekniska och kunskapsmässiga utveckling som gör att man med billiga pluttinstrument kan detektera ljus från en tid före solsystemets bildande, det är magi i verkligheten…