26 mars 2017

Komet i alla fall

Efter ett par dagar med magsjuka orkade jag inte utnyttja den fina himlen till mer än några få kamerabilder med ett nytt 85 mm-objektiv. Oväntat turligt hamnade det främsta målet, komet41P, i bildfältet redan på första försöket att sikta upp mot zenit. Summan av 7  minuters exponeringar (med iOptron-följning) blev följande bild, där kometen nu syns nära Karlavagnens övre vänstra stjärna, Megrez. Det ljusa området mitt i bilden visar att det billiga objektivet lider av stark vinjettering, och en uppenbar uppgift blir att göra en ordentlig kalibrering av detta med ‘flatfältsbilder’. (Med ett zoomobjektiv är det ett stort företag som jag oftast försummat, eftersom varje brännvidd ger ett eget mönster, men för detta med fast brännvidd borde jag kunna få fram något.)

En 100 s summabild mot Berenikes Hår visar dels den glesa stjärnhopen (Melotte 111), bara omkring 280 ljusår bort, men också flera  svaga galaxer, på avstånd mellan 35 och 60 miljoner ljusår(!).

Som kontrast till detta ganska stjärnfattiga fält har vi här ett mot Auriga, med de tre Messierhopar jag observerade i detalj den 18/3. Här i vintergatsplanet är det gott om både stjärnor och mörka stoftmoln, och man ser inga avlägsna galaxer.

Nu hoppas jag det klara vädret kan bestå någon natt till, men morgonen är mycket grå…

 

23 mars 2017

Missad repris

Vädret var klart en dag till, och jag hade planerat att ta fler bilder av kometen, kanske även med ”stora teleskopet” SW200. Jag ville förstås också se om drivningen skulle fortsätta att trilskas, men det var värre än så. Utan att jag märkt något hade kabeln från nätaggregatet till teleskopet blivit helt utnött så att de två ledarna låg i kontakt med varandra. Jag meckade en stund med eltejp, men såg sen att en säkring inuti kontakten var avbränd, dvs det gick definitivt inte att få någon ström till monteringen. Utom att svära lite över avbräcket måste jag ju ändå mest vara glad att det inte var gårdagskvällen som helsabbades, med det fina kombimotivet (som också är dagens Astronomy picture of the day hos NASA).

För att göra något ställde jag upp SW200 utan drivning, och märkte återigen hur bortskämd jag blivit genom att alltid fotografera. För ljussvaga objekt kan ögat inte alls konkurrera, och där det förut var överlägset, för t.ex. detaljer på en planetyta ger filmningen nu lika bra resultat. Seeingen var säkert ganska dålig, men jag blev ändå överraskad hur pass lite jag kunde se på Jupiter.  Kometen borde jag ha kunnat hitta (med bra vinkelsökare), men den stod så opraktiskt nära zenit att jag fick ge upp. Jag borde ha gått på kamera plus iOptron medsamma, nu blev det bara några enstaka tröstbilder.

Jag anade lite dismoln redan med blotta ögat, och med kameran blir det mycket tydligt att förhållandena inte var optimala. Molnstråken syns, med en avstickare mot Jupiter som blir en oproportionerlig blaffa ovanför en mer normal Spica.

Nere till höger på vidvinkelbilden ser vi stjärnbilden Korpens karakteristiska ”segel”, här på en flygplansstörd detaljbild

Uppe mot Lejonet var det klarare, och till vänster syns också Berenikes Hår, som nästan helt utgörs av en närbelägen öppen stjärnhop

Till sist en bild av Norra Kronan, där den helt oförutsägbara variabeln R CrB nu åter är lätt synlig. (Jämför t.ex. med bilden från 1 maj 2016 där man inte ser den).

22 mars 2017

Komet 41P

Trevligt nog klarnade det upp just när komet 41P (-Tuttle-Giacobini-Kresak) skulle passera nära både en av stjärnorna i Karlavagnen (så att fältet var lätt att hitta) och dessutom nära två kända Messier-objekt. För att få komet och Messierobjekt i samma synfält använde jag det ”lilla” teleskopet (72 mm f/5), och testade först på några enklare mål: Innan det ännu var mörkt siktade jag på Orionnebulosan (på väg ner och delvis skymd av träd), där man redan med 5s exponering ser de centrala delarna kring Trapetset.

Sedan tog jag några exponeringar mot Plejaderna, och fick en fin 7-minuters summabild med tydliga nebulositeter

Sedan var det dags att sikta mot Karlavagnen och kometen. Det gick över förväntan, och med nästan 11 minuters exponering ser man kometens stora gröna coma bredvid galaxen M108 och den planetariska nebulosan M97

När jag efter en liten paus skulle fortsätta att observera började stativet att krångla. Utan anledning slutade motordriften att fungera gång på gång, och många bilder blev bara stjärnstreck. Med möda kunde jag ta bilder av ytterligare två öppna stjärnhopar. Praesepe som är så lockande när man ser den med blotta ögat gör sig bäst med korta brännvidder. Redan här vid 360mm blir kontrasten mellan hop och omgivning för dålig

Däremot framträder M67 som jag observerade med SW200 häromdagen mycket tydligt  mot en stjärnfattigare bakgrund

En oväntad sak hände när jag tog en bild av småplaneten 29 Amphitrite nära stjärnan rho i Lejonet. När jag kollade kartorna visade det sig att nummer 16 Psyche låg precis bredvid på himlen, så det blev två ljusstarka asteroider på en bild! De följs åt i ett par veckor, så jag hoppas få till någon mer bild.

Jupiter hade nu kommit fram, och på en kortexponering (5s) ser man alla fyra månarna

När jag sen tog längre exponeringar visade det sig att en ljusstark geostationär satellit befann sig i fältet. Man ser hur den under exponeringar på 58 resp 63 sekunder ser ut att röra sig, fast det egentligen är den som ligger still och himlen (och teleskopet) som roterar.

Men åter till komet 41P. Utom driftproblemet hade jag nu också stora problem att öht hitta den. Den stod så nära zenit att jag inte längre kunde använda den raka sökaren och jag hamnade ett tag vid alfa i stället för beta i Stora Björnen. Så det tog sin tid att hitta fältet igen, men jag kunde till sist samla ihop ytterligare 14 minuters exponeringar. Nu skymtar även beta UMa(=nedersta högra stjärnan i Karlavagnen) i överkanten av bilderna.

Det påtvingat långa uppehållet mellan de två bilderna (3,2 timmar) har dock det goda med sig att det är mycket lätt att se kometens rörelse. Redan på 15 minuter ser man att kärnan blivit lite utdragen, och om man tittar på stjärnfältet ser man hur långt kometen kommit på 3 timmar. I morgon är den långt från sina trevliga grannar…

 

18 mars 2017

Venus, Jupiter och några stjärnhopar

Molnen glesnade precis lagom så att jag kunde hitta och filma Venus bara 13 grader från solen (nytt rekord?) . Seeingen var usel, men det blev ändå fina bilder av den tunna skäran

 

Kvällen var sedan jättefin, och jag borde ha ägnat den åt foton genom teleobjektiv och/eller lilla Megrez-teleskopet, t.ex. av komet 41P som jag bara halvhjärtat sökte efter i fältkikare (och inte såg). Men eftersom jag hade SW200-teleskopet igång efter Venus och i väntan på Jupiter tog jag bara lite måfåbilder av vad jag lätt kunde hitta. För att fokusera valde jag den välkända multipelstjärnan Castor, och en 5-sekunders kortexponering (beskuren) visar lätt den tredje visuella komponenten YY Gem. Denna kortperiodiska förmörkelsevariabel är en fysisk följeslagare till det tätare paret AB, som här flutit ihop till en överexponerad blaffa. Castor A och Castor B är vardera täta spektroskopiska dubbelstjärnor, dvs hela systemet innehåller minst sex stjärnor.

Även det obeskurna synfältet är litet, och de båda identifierade stjärnorna är ungefär fyra gånger (1,5 magnituder)  svagare än vad man kan se med blotta ögat.

Tre lättfunna motiv var sedan de öppna Messier-hoparna i Kusken. Här ser vi först en 45s-exponering av M37, med många svaga stjärnor. Hipparcosstjärnan i nederkanten av bilden kan under ideala omständigheter synas med blotta ögat.

Även vid M38 finns en ljus stjärna i kanten, men hopen är lite glesare

Den tredje stjärnhopen M36 är kanske den vackraste genom att den också innehåller en del ljusare stjärnor. Det finns däremot ingen Hipparcosstjärna i fältet.

En fjärde öppen stjärnhop som jag lätt kunde hitta är M67 i Kräftan. Denna hop utmärker sig (förutom att den är trevlig att se på) genom att den ligger långt från vintergatans plan och är ovanligt gammal, bortåt 5 miljarder år. Få öppna hopar blir ens 1 miljard år, utan de upplöses och deras stjärnor skingras ut i fältet.

 

Till sist kom Jupiter fram bakom träden.  För att säkert få den i synfältet brukar jag börja utan Barlow (brännviddsförlängning). Denna gång var månarna så utspridda att ändå bara tre av dem kom med på filmen. Redan på denna överexponerade bild ser man också att Röda Fläcken syns vid högra randen, på väg att rotera bort.

Med Barlow (som ger brännvidd 2500 mm) kan man studera detaljerna på skivan, även om den dåliga seeingen var en besvikelse. Först en bild med Io inkluderad, där RödaFläcken är omisskänlig nere till höger.

Så ett par bilder med trängre synfält, där den sista är tagen 13 minuter efter bilden med Io ovan. Det är tydligt att Röda Fläcken är på väg not randen och strax försvinner

 

Tillägg 20/3: Med programmet DeepSkyStacker kan man addera exponeringar, så mina stjärnhopsbilder blir nu som följer

Först den unga (25 miljoner år) hopen M36 som liknats vid Plejaderna, bara 10 gånger längre bort

Sedan den medelålders (220 miljoner år) hopen M38

och den något äldre (300-500 miljoner år) och ovanligt stjärnrika M37

De tre hoparna ovan ligger alla omkring 4000 ljusår bort , i vintergatsbandet i stjärnbilden Kusken.

Så har vi till sist den avsevärt äldre M67, i Kräftans stjärnbild långt från vintergatan. Eftersom hopen är nästan lika gammal som solen och innehåller många sollika stjärnor har den observerats flitigt. Avståndet dit är omkring 2800 ljusår.

 

11 mars 2017

Mera film

I stället för att vänta till kvällen letade jag upp Venus redan vid 15-tiden. Seeingen var sällsynt dålig, kanske för att teleskopet värmts upp av solen, men det blev vettiga bilder ändå, av en nu rejält smal skära

 

Sedan blev det månen igen, med en mycket smal terminatorzon en dag före fullmåne. Det är som vanligt en oväntat stor skillnad från gårdagens bilder, även här i randområdet. Så från norr igen:

Sedan i går har den stora Pythagoras blivit synlig bortom Babbage

Ovanför Aristarchus är nu berget Rümker i stort sett osynligt, och vi ser de stora randbergen Russell och Eddington, uppkallade efter två av det tidiga 1900-talets stora astrofysiker

På nästa bild ser vi bland matematiker och astronomer lite oväntat ett stort (som Hevelius) randberg uppkallat efter Sven Hedin

Väster om Mare Humorum ser man hur den lilla kratern (A) på randen av Byrgius är centrum för ett ljus strålsystem

Vi ser nu bättre hur Wargentins lavafyllda inre faktiskt ligger högre än terrängen utanför

Månen är nu så full att man knappast längre urskiljer Clavius, medan Tycho syns extra tydligt omgiven av en mörk ring

När skuggor saknas är det mycket svårt att urskilja de större kratrarna, medan många små framträder som ljusa ringar

Framåt midnatt stod Jupiter i en lagom trädlucka så att jag kunde ta några korta filmer. Först utan Barlow, för månarna,

sedan med Barlow och begränsat synfält (för att få fler enskilda filmbilder att jobba med). Seeingen var inget vidare, färgerna är på måfå, men Jupiter är ändå som alltid ett spännande mål. Nu har säsongen börjat på riktigt.

 

10 mars 2017

Mest månen

Det klarnar äntligen en kväll, men tiden har gått, så det är inte längre mörkt vid 19.30. Venus är redan bakom skog, och jag försöker inte ens få fri sikt mot Mars och Uranus, eftersom himlen är så ljus. Här syns Mars i trädet, och den ljusstarka Mira nere vid horisonten.

Med 85mm brännvidd syns stjärnorna lite tydligare, men det är helt klart för tidigt att ta bilder mot väster.

Tvillingarna och Vesta står bättre till högt i söder, men där är en nästan full måne så nära att man inte heller här kan exponera längre än 15 sekunder.

Så jag ägnar senare delen av kvällen åt månfilmning genom SW200. Det kommer störande moln förbi, seeingen är dålig, och av oklar anledning blir filmerna först oläsbara i mina vanliga reduktionsprogram (Autostakkert/Registax). Det krävs en extra läsning/omskrivning med progammet VirtualDub för att komma vidare, men sen får jag fram ett antal bilder av terminatorområdet precis vid månranden.

Första bilden blir på grund av driftproblem extra bred, och visar det vanliga galleriet av kratrar  norr om Plato

Längre ner bortom Regnbågsviken blev det en bra bild av det lustiga berget Rümker

Aristarchus med Schröters slingrande dal är precis lagom belyst

Längre ner igen ser vi de ljusa strålarna ut från Kepler, och en oväntat oansenlig krater uppkallad efter Galilei. Denne var år 1651 ännu kontroversiell, men hade åtminstone tilldelats den ovanliga ljusa figuren till vänster om Reiner (Reiner gamma). När sedan albedomarkeringar inte längre namngavs flyttades namnet av Johannes Mädler till den lilla kratern.

Vi ser sedan sprickdalen vid Sirsalis, samt det karakteristiska paret Hansteen och Billy

Sen kommer Mare Humorum och Gassendi

och sedan den intressanta ”platåkratern” Wargentin utanför Schickard

Mot slutet blev det mer problem med moln, och jag fick ingen bra täckning av de sydligaste delarna av terminatorn. När man har sett den i annan belysning känner man trots avsaknaden av skuggor lätt igen Clavius.

Totalt sett ingen minnesvärd kväll, men den första på länge med någon slags stjärnhimmel…