15-16 juli 2017

Knott och knott och en dålig Saturnus

Jag hade ju föresatt mig att även filma Saturnus, så mot bättre vetande släpade jag upp alla grejor på vallen nära huset. För korta filmsnuttar var det inte jätteviktigt att få monteringen rätt uppställd, utan jag bara siktade lite ungefär mot Polstjärnan och satte igång drivningen. (Vi har en lång sladd för en elektrisk trimmer, så jag hade nätström till hands och slapp det extra batteriproblemet). Jag hade ju märkt att det var mygg och knott, men bestämt att stålsätta mig för en timme eller så. Så länge stod jag absolut inte ut, och när seeingen visade sig vara så usel att jag inte alls kunde fokusera kändes det OK att ge upp redan efter 20 minuter. Saturnus är så ytljussvag (långt från solen!) att man behöver exponeringstider kring 1/10 sekund, så det är omöjligt att som t.ex. för Venus ‘frysa’ seeingen. Alla bilder är utsmetade, och med en röd och en blå kant på grund av den atmosfäriska dispersionen. Det senare problemet fixas förvånansvärt enkelt i Registax-programmet, medan man får acceptera den usla seeingen. Planeten stod bara ungefär 10 grader över horisonten, dvs med 5 à 6 gånger mer luft att passera än i zenit.

Även efter många försök blev bilderna inte bättre än så här, och man ser inte ens den stora luckan mellan den ljusa B-ringen och den svagare A-ringen utanför. Namnet ”Cassinis delning” för denna lucka går förstås tillbaka på upptäckaren Cassini (1625-1712), medan rymdsonden Cassini nu under tretton år gjort fantastiska detaljstudier av både Saturnus och dess månar. Sonden gör för närvarande några sista närpassager av Saturnus (mellan ringen och planeten!)  innan den den 15 september planeras störta in i atmosfären.

På grund av fokusproblem och dålig seeing ser man inte ens månen Titan på ett par överexponerade bilder tagna utan Barlowlins. Den borde ha synts nere till vänster, ca en tredjedels varv framåt i banan sedan kamerabilden den 9/7

Även om resultaten blev mediokra känns det bra att i alla fall ha försökt. Varje bild av Saturnus är trots allt ganska häftig…

9-10 juli 2017

Saturnus

Jag har ju träd i vägen för Saturnus från mina kikarplatser nära huset, men det räcker att gå uppför en slänt och 50 meter bort för att se den. Förra gången jag försökte (1 juli) var det irriterande många moln som störde, nu var kvällen molnfri och fin. Det som störde var förstås knott och mygg, men inte så outhärdligt som ibland, så jag framhärdade. Jag började med några kamerabilder som visar hur planeten sakta rört sig åt höger jämfört med bilderna från 1 juli. Den första är tagen 23.43, den andra med samma exponering 00.07, så man ser att det mörknar.

Sedan baxade jag upp ett stadigt altazimut stativ med mitt lilla Megrez-teleskop för att se planeten visuellt. Seeingen var bra, men så lågt över horisonten får man stark ”atmosfärisk dispersion”, dvs överdelen av bilden blir blå och underdelen röd, eftersom blått ljus bryts starkare än rött i jordens atmosfär. Ringen är mycket öppen, dvs vi ser den snett ”uppifrån”. (Det var så roligt att se Saturnus att jag nu är bestämd på att nästa gynnsamma kväll baxa upp hela den vanliga filmutrustningen och köra dator och kikarmotor på batteri för en filmningsomgång…)

Nu hade jag alltså ingen drivning på kikaren, utan kunde bara ta kortexponeringar. På en sekund får man genom Megrez en bild av planeten och xi Ophiuchi samt en del svagare stjärnor. Saturnus är tydligt oval, och man ser den stora månen Titan nära ovanför till höger.

Det verkade ganska meningslöst att försöka se mer detaljer på planeten med så här kort brännvidd, men jag tog några ännu mycket kortare exponeringar (1/100 s resp. 1/200 s) som i hög förstoring i alla fall (oväntat bra) visar planet plus ring. (Saturnus med ring är inte mer än sju hundradels mm i fokalplanet, så i detta fall är det bra med små pixlar i kameran..)

 

Jag hade sen tänkt ta fler översiktsbilder när det nu var ännu mörkare, men knotten körde in mig. En nästan full måne krävde dock också en Megrez-bild. Den är en dag över full, och man ser lite skuggor längs högra randen

 

1-2 juli 2017

Moln, knott och en glimt av Saturnus

Efter en mulen dag såg jag plötsligt månen och Jupiter på väg ner i väster och hämtade optimistiskt kameran. Då var Jupiter dold i moln, och jag tog en överexponerad bild av månen. Objektivets brännvidd är bara 50 mm, så detta är ett starkt förstorat utsnitt.

Strax innan Jupiter försvann ner i skogen fick jag i alla fall paret på bild.

Söderhorisonten var ännu mer molntäckt, men jag ville så gärna se Saturnus att jag framhärdade, trots jobbiga knott. Medan jag tog en testbild på Altair passerade en ljus satellit. Exponeringstiden är bara 1,6 sekunder, men rörelsen är uppenbar

Jag tog två bilder till, och har nu kollat på heavens-above att det var Cosmos 1461 som passerade. Satelliten verkade dock klart ljusstarkare än den förutsagda magnitud 3,6.

Jag tog en lika kort exponering av Norra Kronan, där man på detta utsnitt faktiskt ändå kan ana R CrB kring magnitud 7

Molnen började till sist tunnas ut lite, och området kring beta Scorpii framträdde tydligt. Antares själv finns bara med på en enda bild, precis ovanför en molnkant.

Ovanför till vänster är molnen fortsatt täta, så det dröjde ytterligare en stund innan jag till sist fick syn på Saturnus. Då var Antares osynlig, men beta Sco syns till höger. Saturnus finns i Ormbäraren (Ophiuchus), som sticker ner ett litet område mellan Skorpionen och Skytten. Sedan den förra bilden 26 maj har den rört sig åt höger, bort från 58 Oph. (Jag borde förstås ha ökat exponeringstiden, eftersom vi nu är framme vid klockan 00.38 när det var nästan så mörkt det kan bli så här års!)

(För att kunna säga att jag verkligen sett Saturnus baxade jag till sist en kikare uppför kullen med sikt mot planeten, men då kom molnen tillbaka… Jag hann se en oval form, dvs öppna ringar, men kunde inte fullfölja observationerna.