16 augusti 2017

Vintergatan

Utan att tro på mer än en halvdan himmel flyttade jag upp mitt stora stativ till en plats med bättre sikt åt söder. Det blev dock bättre än väntat, och jag fick en del fina vintergatsbilder utan att egentligen ha planerat vad jag skulle observera. Först tog jag bilder av Saturnus bland stjärnorna med Megrez-teleskopet (360 mm f/5). Planeten stod lågt, och himlen är ljus, men man ser de två ljusaste månarna, Titan och Rhea, tätt bredvid den överexponerade planetskivan.

Sedan siktade jag lite fel och missade M11, men här högre upp på himlen kan man se de komplicerade ljusa och mörka områdena i vintergatan.

Eftersom jag varken ställt in GoTo eller sökaren insåg jag att det var chanslöst att hitta med Megrez, så jag bytte till teleobjektiv med kortare brännvidd (130 mm f/4). Då är synfältet rimligt stort, och här syns igen Saturnus i Ophiuchus. På denna del av himlen är det gott om klothopar, och man ser direkt en suddig stjärna som alltså råkar vara klothopen M9.

Utan att ha kollat siktade jag så mot ”nedersta stjärnan i Örnen”(lam Aql) där man i närheten just ser den ovanligt rika öppna stjärnhopen M11. Stjärnan HIP 93666 sticker också ut genom sin röda färg. Det är en s.k ”kolstjärna”, med ovanligt låg yttemperatur (<3000 K) som färgbilden direkt avslöjar. Annars ser man många fler stjärnor i bildens nedre del jämfört med den övre, vilket förstås beror på skymmande mörka stoftmoln.

Med lite tur hittade jag fältet med gasnebulosorna M16 och M17, och tog flera exponeringar. På en DSS-summa med 5 minuters totalexponering kan man se flera andra öppna stjärnhopar samt igen en mycket komplicerad bakgrund med stjärnfält och mörka stoftmoln.

Som kontrast kan vi se en del av Norra Kronan (CrB), långt från vintergatsplanet. Visserligen är exponeringen bara 30 sekunder, men det är ändå slående hur få stjärnor som syns här jämfört med i vintergatan. Variabeln R CrB är nu klart ljusstarkare än grannstjärnan HIP 77373 (V=7,4).

Sedan övergick jag till rena vidvinkelbilder med ett 10-20 mm objektiv. Maximal vidvinkel (10 mm) ger en häftig vintergata med många detaljer redan på en enda exponering.

En DSS-summa med 5 minuters exponering visar ännu mer, särskilt nere i söder.

Med ett mellanläge (f=13mm) får man fortfarande ett stort synfält, med ännu mer detaljer. Här ser vi vintergatan från horisonten och ända upp till Deneb. )

Av någon anledning ville DSS sedan inte kombinera mer än 2 bilder (totalt 2m 50s), men även det är en förbättring. De störande satellit- och flygplansstrecken är svåra att undvika…

Med 20 mm brännvidd blir det mer ‘normal’ vidvinkel, här igen vintergatan söder från Örnen och söderut.

Här på DSS-summan (4m 30s) kan man urskilja de rödaktiga nebulosorna M16 och M17, medan de ännu intressantare M8 och M20 redan försvunnit ner i horisontdiset. (Från denna nordliga latitud har man bara ett par veckor på sig varje år för att se dem, och bara kanske en halvtimme varje kväll. Förra året fick jag bilder den 23 augusti…)

14 augusti 2017

Saturnus och Perseidspaning

Natten 13-14 augusti var perfekt klar, men jag var inte beredd med kamera. Vid 3-tiden tittade jag ut och såg inom en minut en fin Perseid, men mer blev det inte. Den 14:e på kvällen var det mycket disigare, som denna vidvinkelbild av Saturnus visar. Planeten är nära den högra vändpunkten i oppositionsslingan, och kommer att befinna sig i Ormbäraren (Oph) så länge den är synbar i höst.

Jag började sedan exponera 30s-bilder med maximal vidvinkel (10mm) i hopp om att få se fler Perseider. Jag såg under 10 minuter en enda, men bilden där den kan anas är ovanligt full av annat ”skräp”

Perseidspåret är svagt, men samtidigt syns ett starkt spår i bildens överkant som jag inte alls märkte visuellt. Det ser ut som ett Iridiumbloss, men fanns inte med på heavens-above. Det passar dock precis in på satelliten SPOT4, som då liksom en Iridiumsatellit måste ha kastat en ”solkatt” så att det blev mycket starkare än det borde varit. Förutsägelsen var ett 4:e magnitudens spår ungefär som det från Cosmos 1238. Utom två typiska flygspår syns också ett horisontellt spår vid Albireo, som man i förstone kan tro är en satellit. Jag kunde dock följa det på flera bilder, och objektet rör sig från öster mot väster. Inga satelliter går i sådana banor, så det borde då också vara ett flygplan, men utan blinkande ljus?

Jag nöjde mig med att (troligen) ha fångat en Perseid på bild, och avslutade med en ny bild av Saturnus. Det är lite mörkare, och jag har brännvidd 20 mm, så man börjar ana södra vintergatans skatter. Jag hoppas återkomma snart…

 

15-16 juli 2017

Knott och knott och en dålig Saturnus

Jag hade ju föresatt mig att även filma Saturnus, så mot bättre vetande släpade jag upp alla grejor på vallen nära huset. För korta filmsnuttar var det inte jätteviktigt att få monteringen rätt uppställd, utan jag bara siktade lite ungefär mot Polstjärnan och satte igång drivningen. (Vi har en lång sladd för en elektrisk trimmer, så jag hade nätström till hands och slapp det extra batteriproblemet). Jag hade ju märkt att det var mygg och knott, men bestämt att stålsätta mig för en timme eller så. Så länge stod jag absolut inte ut, och när seeingen visade sig vara så usel att jag inte alls kunde fokusera kändes det OK att ge upp redan efter 20 minuter. Saturnus är så ytljussvag (långt från solen!) att man behöver exponeringstider kring 1/10 sekund, så det är omöjligt att som t.ex. för Venus ‘frysa’ seeingen. Alla bilder är utsmetade, och med en röd och en blå kant på grund av den atmosfäriska dispersionen. Det senare problemet fixas förvånansvärt enkelt i Registax-programmet, medan man får acceptera den usla seeingen. Planeten stod bara ungefär 10 grader över horisonten, dvs med 5 à 6 gånger mer luft att passera än i zenit.

Även efter många försök blev bilderna inte bättre än så här, och man ser inte ens den stora luckan mellan den ljusa B-ringen och den svagare A-ringen utanför. Namnet ”Cassinis delning” för denna lucka går förstås tillbaka på upptäckaren Cassini (1625-1712), medan rymdsonden Cassini nu under tretton år gjort fantastiska detaljstudier av både Saturnus och dess månar. Sonden gör för närvarande några sista närpassager av Saturnus (mellan ringen och planeten!)  innan den den 15 september planeras störta in i atmosfären.

På grund av fokusproblem och dålig seeing ser man inte ens månen Titan på ett par överexponerade bilder tagna utan Barlowlins. Den borde ha synts nere till vänster, ca en tredjedels varv framåt i banan sedan kamerabilden den 9/7

Även om resultaten blev mediokra känns det bra att i alla fall ha försökt. Varje bild av Saturnus är trots allt ganska häftig…

9-10 juli 2017

Saturnus

Jag har ju träd i vägen för Saturnus från mina kikarplatser nära huset, men det räcker att gå uppför en slänt och 50 meter bort för att se den. Förra gången jag försökte (1 juli) var det irriterande många moln som störde, nu var kvällen molnfri och fin. Det som störde var förstås knott och mygg, men inte så outhärdligt som ibland, så jag framhärdade. Jag började med några kamerabilder som visar hur planeten sakta rört sig åt höger jämfört med bilderna från 1 juli. Den första är tagen 23.43, den andra med samma exponering 00.07, så man ser att det mörknar.

Sedan baxade jag upp ett stadigt altazimut stativ med mitt lilla Megrez-teleskop för att se planeten visuellt. Seeingen var bra, men så lågt över horisonten får man stark ”atmosfärisk dispersion”, dvs överdelen av bilden blir blå och underdelen röd, eftersom blått ljus bryts starkare än rött i jordens atmosfär. Ringen är mycket öppen, dvs vi ser den snett ”uppifrån”. (Det var så roligt att se Saturnus att jag nu är bestämd på att nästa gynnsamma kväll baxa upp hela den vanliga filmutrustningen och köra dator och kikarmotor på batteri för en filmningsomgång…)

Nu hade jag alltså ingen drivning på kikaren, utan kunde bara ta kortexponeringar. På en sekund får man genom Megrez en bild av planeten och xi Ophiuchi samt en del svagare stjärnor. Saturnus är tydligt oval, och man ser den stora månen Titan nära ovanför till höger.

Det verkade ganska meningslöst att försöka se mer detaljer på planeten med så här kort brännvidd, men jag tog några ännu mycket kortare exponeringar (1/100 s resp. 1/200 s) som i hög förstoring i alla fall (oväntat bra) visar planet plus ring. (Saturnus med ring är inte mer än sju hundradels mm i fokalplanet, så i detta fall är det bra med små pixlar i kameran..)

 

Jag hade sen tänkt ta fler översiktsbilder när det nu var ännu mörkare, men knotten körde in mig. En nästan full måne krävde dock också en Megrez-bild. Den är en dag över full, och man ser lite skuggor längs högra randen

 

1-2 juli 2017

Moln, knott och en glimt av Saturnus

Efter en mulen dag såg jag plötsligt månen och Jupiter på väg ner i väster och hämtade optimistiskt kameran. Då var Jupiter dold i moln, och jag tog en överexponerad bild av månen. Objektivets brännvidd är bara 50 mm, så detta är ett starkt förstorat utsnitt.

Strax innan Jupiter försvann ner i skogen fick jag i alla fall paret på bild.

Söderhorisonten var ännu mer molntäckt, men jag ville så gärna se Saturnus att jag framhärdade, trots jobbiga knott. Medan jag tog en testbild på Altair passerade en ljus satellit. Exponeringstiden är bara 1,6 sekunder, men rörelsen är uppenbar

Jag tog två bilder till, och har nu kollat på heavens-above att det var Cosmos 1461 som passerade. Satelliten verkade dock klart ljusstarkare än den förutsagda magnitud 3,6.

Jag tog en lika kort exponering av Norra Kronan, där man på detta utsnitt faktiskt ändå kan ana R CrB kring magnitud 7

Molnen började till sist tunnas ut lite, och området kring beta Scorpii framträdde tydligt. Antares själv finns bara med på en enda bild, precis ovanför en molnkant.

Ovanför till vänster är molnen fortsatt täta, så det dröjde ytterligare en stund innan jag till sist fick syn på Saturnus. Då var Antares osynlig, men beta Sco syns till höger. Saturnus finns i Ormbäraren (Ophiuchus), som sticker ner ett litet område mellan Skorpionen och Skytten. Sedan den förra bilden 26 maj har den rört sig åt höger, bort från 58 Oph. (Jag borde förstås ha ökat exponeringstiden, eftersom vi nu är framme vid klockan 00.38 när det var nästan så mörkt det kan bli så här års!)

(För att kunna säga att jag verkligen sett Saturnus baxade jag till sist en kikare uppför kullen med sikt mot planeten, men då kom molnen tillbaka… Jag hann se en oval form, dvs öppna ringar, men kunde inte fullfölja observationerna.

26 maj 2017

Klar kväll, inga insekter!

Varje varm vårkväll när man inte blir uppäten av knott och mygg är lite av en sensation. Himlen var också helt molnfri, så jag försökte mig på några foton också. Men först gällde det den vanliga Jupiterfilmningen. Utan Barlow fick jag följande bild av månarna

Mest intressant är Callisto (J4) som passerar hitom och ovanför planetens skiva, ungefär 8 dygn efter att den syntes bortanför och under(18 maj), återigen konsistent med en period på ungefär 17 dygn.

Med Barlow får man mer detaljer, och på de första bilderna (22.49 resp 22.51) ser man redan att Röda Fläcken är på väg in på skivan (nere t.v.)

Tio minuter senare (23.02) är fläcken helt inne på skivan

men sedan blev seeingen plötsligt sämre (när luften kyldes och kikaren fortfarande var varm?), som på denna bild från 23.33

Precis på slutet, när Jupiter var på väg att försvinna bakom träd bättrade den sig dock igen, så på bilder från 23.52 resp. 23.54 ser vi hur mycket planeten roterat på bara en timme!

Rymdstationen ISS skulle passera omkring 23.30, på en så ljus himmel att det kändes chanslöst att långexponera. Här ser vi i stället några 5-sekunders vidvinkelbilder tagna under tre minuter, från ca 23.24, 23.25, 23.26 resp. 23.27. Den ljusa ”stjärnan” till höger om mitten är förstås Jupiter

Sedan ändrade jag riktning på kameran, bländade ner, och tog två 30s-bilder. Summabilden (beskuren) visar hur satelliten nu rör sig nu bort och blir allt svagare, mellan 23.28 och 23.29. Stjärnan som kan urskiljas ovanför skorstenen är Altair.

Kvällens andra huvuduppgift var att ta bilder av Saturnus lågt nere i Skytten. Här först en vidvinkelbild med både Jupiter och Saturnus, plus spåret av en oidentifierad satellit. (Så här års syns de flesta satelliter hela natten, och jag misstänker att något objekt fallit bort vid midnattsgränsen på listan från heavens-above, eftersom bilden är tagen precis klockan 00.01).

Lite senare (00.20) kunde jag ta en bättre detaljbild, men fortfarande med både Saturnus och Antares tätt över trädtopparna. När jag jämför med stjärnkartor ser jag också att Saturnus faktiskt befinner sig i Ormbäraren (Ophiuchus), med stjärnan 58 Oph precis på gränsen till Skytten (till vänster).

 

 

 

23 maj 2017

Jupiter utan mygg, forts.

Den torra våren ger än så länge frihet från mygg och knott, så det är trevligt att observera. Däremot var luften mycket orolig, och det drev förbi många störande moln när jag filmade Jupiter (med SW200). Jag fick avbryta tidvis, med fördelen att det gick 50 minuter mellan första och sista bild. Trots den dåliga seeingen kan man alltså åter lätt se hur fort planeten roterar.

Den obligatoriska bilden av månarnas positioner visar bara tre av dem. Callisto (J4) hamnade långt utanför till vänster.

Här ser vi Jupiterskivan (och 3 månar) klockan 22.31 resp. 22.34

Det finns ett par mörkare (”blå”) fläckar till vänster i norra ekvatorsbandet, som man till nöds kan identifiera längre åt höger på dessa bilder från 23.03 resp 23.06

På dessa bilder från 23.22  och 23.25 ligger de två fläckarna centralt på skivan

Seeingen verkar snarast ha bättrat sig lite igen, men jag hade redan gett upp hoppet och avslutade tydligen lite för tidigt?