16 augusti 2017

Vintergatan

Utan att tro på mer än en halvdan himmel flyttade jag upp mitt stora stativ till en plats med bättre sikt åt söder. Det blev dock bättre än väntat, och jag fick en del fina vintergatsbilder utan att egentligen ha planerat vad jag skulle observera. Först tog jag bilder av Saturnus bland stjärnorna med Megrez-teleskopet (360 mm f/5). Planeten stod lågt, och himlen är ljus, men man ser de två ljusaste månarna, Titan och Rhea, tätt bredvid den överexponerade planetskivan.

Sedan siktade jag lite fel och missade M11, men här högre upp på himlen kan man se de komplicerade ljusa och mörka områdena i vintergatan.

Eftersom jag varken ställt in GoTo eller sökaren insåg jag att det var chanslöst att hitta med Megrez, så jag bytte till teleobjektiv med kortare brännvidd (130 mm f/4). Då är synfältet rimligt stort, och här syns igen Saturnus i Ophiuchus. På denna del av himlen är det gott om klothopar, och man ser direkt en suddig stjärna som alltså råkar vara klothopen M9.

Utan att ha kollat siktade jag så mot ”nedersta stjärnan i Örnen”(lam Aql) där man i närheten just ser den ovanligt rika öppna stjärnhopen M11. Stjärnan HIP 93666 sticker också ut genom sin röda färg. Det är en s.k ”kolstjärna”, med ovanligt låg yttemperatur (<3000 K) som färgbilden direkt avslöjar. Annars ser man många fler stjärnor i bildens nedre del jämfört med den övre, vilket förstås beror på skymmande mörka stoftmoln.

Med lite tur hittade jag fältet med gasnebulosorna M16 och M17, och tog flera exponeringar. På en DSS-summa med 5 minuters totalexponering kan man se flera andra öppna stjärnhopar samt igen en mycket komplicerad bakgrund med stjärnfält och mörka stoftmoln.

Som kontrast kan vi se en del av Norra Kronan (CrB), långt från vintergatsplanet. Visserligen är exponeringen bara 30 sekunder, men det är ändå slående hur få stjärnor som syns här jämfört med i vintergatan. Variabeln R CrB är nu klart ljusstarkare än grannstjärnan HIP 77373 (V=7,4).

Sedan övergick jag till rena vidvinkelbilder med ett 10-20 mm objektiv. Maximal vidvinkel (10 mm) ger en häftig vintergata med många detaljer redan på en enda exponering.

En DSS-summa med 5 minuters exponering visar ännu mer, särskilt nere i söder.

Med ett mellanläge (f=13mm) får man fortfarande ett stort synfält, med ännu mer detaljer. Här ser vi vintergatan från horisonten och ända upp till Deneb. )

Av någon anledning ville DSS sedan inte kombinera mer än 2 bilder (totalt 2m 50s), men även det är en förbättring. De störande satellit- och flygplansstrecken är svåra att undvika…

Med 20 mm brännvidd blir det mer ‘normal’ vidvinkel, här igen vintergatan söder från Örnen och söderut.

Här på DSS-summan (4m 30s) kan man urskilja de rödaktiga nebulosorna M16 och M17, medan de ännu intressantare M8 och M20 redan försvunnit ner i horisontdiset. (Från denna nordliga latitud har man bara ett par veckor på sig varje år för att se dem, och bara kanske en halvtimme varje kväll. Förra året fick jag bilder den 23 augusti…)

14 augusti 2017

Saturnus och Perseidspaning

Natten 13-14 augusti var perfekt klar, men jag var inte beredd med kamera. Vid 3-tiden tittade jag ut och såg inom en minut en fin Perseid, men mer blev det inte. Den 14:e på kvällen var det mycket disigare, som denna vidvinkelbild av Saturnus visar. Planeten är nära den högra vändpunkten i oppositionsslingan, och kommer att befinna sig i Ormbäraren (Oph) så länge den är synbar i höst.

Jag började sedan exponera 30s-bilder med maximal vidvinkel (10mm) i hopp om att få se fler Perseider. Jag såg under 10 minuter en enda, men bilden där den kan anas är ovanligt full av annat ”skräp”

Perseidspåret är svagt, men samtidigt syns ett starkt spår i bildens överkant som jag inte alls märkte visuellt. Det ser ut som ett Iridiumbloss, men fanns inte med på heavens-above. Det passar dock precis in på satelliten SPOT4, som då liksom en Iridiumsatellit måste ha kastat en ”solkatt” så att det blev mycket starkare än det borde varit. Förutsägelsen var ett 4:e magnitudens spår ungefär som det från Cosmos 1238. Utom två typiska flygspår syns också ett horisontellt spår vid Albireo, som man i förstone kan tro är en satellit. Jag kunde dock följa det på flera bilder, och objektet rör sig från öster mot väster. Inga satelliter går i sådana banor, så det borde då också vara ett flygplan, men utan blinkande ljus?

Jag nöjde mig med att (troligen) ha fångat en Perseid på bild, och avslutade med en ny bild av Saturnus. Det är lite mörkare, och jag har brännvidd 20 mm, så man börjar ana södra vintergatans skatter. Jag hoppas återkomma snart…

 

9-10 juli 2017

Saturnus

Jag har ju träd i vägen för Saturnus från mina kikarplatser nära huset, men det räcker att gå uppför en slänt och 50 meter bort för att se den. Förra gången jag försökte (1 juli) var det irriterande många moln som störde, nu var kvällen molnfri och fin. Det som störde var förstås knott och mygg, men inte så outhärdligt som ibland, så jag framhärdade. Jag började med några kamerabilder som visar hur planeten sakta rört sig åt höger jämfört med bilderna från 1 juli. Den första är tagen 23.43, den andra med samma exponering 00.07, så man ser att det mörknar.

Sedan baxade jag upp ett stadigt altazimut stativ med mitt lilla Megrez-teleskop för att se planeten visuellt. Seeingen var bra, men så lågt över horisonten får man stark ”atmosfärisk dispersion”, dvs överdelen av bilden blir blå och underdelen röd, eftersom blått ljus bryts starkare än rött i jordens atmosfär. Ringen är mycket öppen, dvs vi ser den snett ”uppifrån”. (Det var så roligt att se Saturnus att jag nu är bestämd på att nästa gynnsamma kväll baxa upp hela den vanliga filmutrustningen och köra dator och kikarmotor på batteri för en filmningsomgång…)

Nu hade jag alltså ingen drivning på kikaren, utan kunde bara ta kortexponeringar. På en sekund får man genom Megrez en bild av planeten och xi Ophiuchi samt en del svagare stjärnor. Saturnus är tydligt oval, och man ser den stora månen Titan nära ovanför till höger.

Det verkade ganska meningslöst att försöka se mer detaljer på planeten med så här kort brännvidd, men jag tog några ännu mycket kortare exponeringar (1/100 s resp. 1/200 s) som i hög förstoring i alla fall (oväntat bra) visar planet plus ring. (Saturnus med ring är inte mer än sju hundradels mm i fokalplanet, så i detta fall är det bra med små pixlar i kameran..)

 

Jag hade sen tänkt ta fler översiktsbilder när det nu var ännu mörkare, men knotten körde in mig. En nästan full måne krävde dock också en Megrez-bild. Den är en dag över full, och man ser lite skuggor längs högra randen

 

1-2 juli 2017

Moln, knott och en glimt av Saturnus

Efter en mulen dag såg jag plötsligt månen och Jupiter på väg ner i väster och hämtade optimistiskt kameran. Då var Jupiter dold i moln, och jag tog en överexponerad bild av månen. Objektivets brännvidd är bara 50 mm, så detta är ett starkt förstorat utsnitt.

Strax innan Jupiter försvann ner i skogen fick jag i alla fall paret på bild.

Söderhorisonten var ännu mer molntäckt, men jag ville så gärna se Saturnus att jag framhärdade, trots jobbiga knott. Medan jag tog en testbild på Altair passerade en ljus satellit. Exponeringstiden är bara 1,6 sekunder, men rörelsen är uppenbar

Jag tog två bilder till, och har nu kollat på heavens-above att det var Cosmos 1461 som passerade. Satelliten verkade dock klart ljusstarkare än den förutsagda magnitud 3,6.

Jag tog en lika kort exponering av Norra Kronan, där man på detta utsnitt faktiskt ändå kan ana R CrB kring magnitud 7

Molnen började till sist tunnas ut lite, och området kring beta Scorpii framträdde tydligt. Antares själv finns bara med på en enda bild, precis ovanför en molnkant.

Ovanför till vänster är molnen fortsatt täta, så det dröjde ytterligare en stund innan jag till sist fick syn på Saturnus. Då var Antares osynlig, men beta Sco syns till höger. Saturnus finns i Ormbäraren (Ophiuchus), som sticker ner ett litet område mellan Skorpionen och Skytten. Sedan den förra bilden 26 maj har den rört sig åt höger, bort från 58 Oph. (Jag borde förstås ha ökat exponeringstiden, eftersom vi nu är framme vid klockan 00.38 när det var nästan så mörkt det kan bli så här års!)

(För att kunna säga att jag verkligen sett Saturnus baxade jag till sist en kikare uppför kullen med sikt mot planeten, men då kom molnen tillbaka… Jag hann se en oval form, dvs öppna ringar, men kunde inte fullfölja observationerna.

26 maj 2017

Klar kväll, inga insekter!

Varje varm vårkväll när man inte blir uppäten av knott och mygg är lite av en sensation. Himlen var också helt molnfri, så jag försökte mig på några foton också. Men först gällde det den vanliga Jupiterfilmningen. Utan Barlow fick jag följande bild av månarna

Mest intressant är Callisto (J4) som passerar hitom och ovanför planetens skiva, ungefär 8 dygn efter att den syntes bortanför och under(18 maj), återigen konsistent med en period på ungefär 17 dygn.

Med Barlow får man mer detaljer, och på de första bilderna (22.49 resp 22.51) ser man redan att Röda Fläcken är på väg in på skivan (nere t.v.)

Tio minuter senare (23.02) är fläcken helt inne på skivan

men sedan blev seeingen plötsligt sämre (när luften kyldes och kikaren fortfarande var varm?), som på denna bild från 23.33

Precis på slutet, när Jupiter var på väg att försvinna bakom träd bättrade den sig dock igen, så på bilder från 23.52 resp. 23.54 ser vi hur mycket planeten roterat på bara en timme!

Rymdstationen ISS skulle passera omkring 23.30, på en så ljus himmel att det kändes chanslöst att långexponera. Här ser vi i stället några 5-sekunders vidvinkelbilder tagna under tre minuter, från ca 23.24, 23.25, 23.26 resp. 23.27. Den ljusa ”stjärnan” till höger om mitten är förstås Jupiter

Sedan ändrade jag riktning på kameran, bländade ner, och tog två 30s-bilder. Summabilden (beskuren) visar hur satelliten nu rör sig nu bort och blir allt svagare, mellan 23.28 och 23.29. Stjärnan som kan urskiljas ovanför skorstenen är Altair.

Kvällens andra huvuduppgift var att ta bilder av Saturnus lågt nere i Skytten. Här först en vidvinkelbild med både Jupiter och Saturnus, plus spåret av en oidentifierad satellit. (Så här års syns de flesta satelliter hela natten, och jag misstänker att något objekt fallit bort vid midnattsgränsen på listan från heavens-above, eftersom bilden är tagen precis klockan 00.01).

Lite senare (00.20) kunde jag ta en bättre detaljbild, men fortfarande med både Saturnus och Antares tätt över trädtopparna. När jag jämför med stjärnkartor ser jag också att Saturnus faktiskt befinner sig i Ormbäraren (Ophiuchus), med stjärnan 58 Oph precis på gränsen till Skytten (till vänster).

 

 

 

22 april 2017

Några kamerabilder

Det blir mörkt så sent nu att jag inte orkade sätta upp något teleskop. Den klara himlen lockade i alla fall ut mig, och jag provade vidare med de nya kameraobjektiven. På iOptron-stativet (med drivning) placerade jag EOS60-kameran med 85 mm f/2, medan 450-kameran med 10 mm f/3.5 fick sitta på ett fast stativ. Jag tänkte väl naivt att med så kort brännvidd kommer inte himlens rörelse att märkas, men det var lite fel tänkt. Med 30 s blev det trevliga ‘hus under stjärnhimmel’-bilder

men när jag sedan brassade på med 90 s uppåt zenit blev himlens rörelse plötsligt väldigt påtaglig

Nära Polstjärnan är rörelsen liten, men ju längre åt höger (lägre deklination) desto längre stjärnspår. (Eftersom ett så vidvinkligt objektiv inte kan teckna perfekt ute i hörnen blir det effekter av det också…). Med blotta ögat hade jag sett ett par ”Lyrid”-meteorer (en svärm med maximum just nu), så det var därför jag ville ta dessa längre övervakningsbilder. Ingen Lyrid fastnade dock på film.

Om dessa bilder var lite av en besvikelse blev de få 85mm-bilderna mycket bättre. (Delvis beroende på att jag av misstag hade bländat ner objektivet till f/3.5, vilket bidrar till bildkvaliteten…). Huvudmålet var som vanligt kometen 41P, och en DSS-summa med 4,5 minuters total exponering vis.ar den fint under Drakens huvud (nu i norra Herkules). I förstone ser det ut att ligga en ljusstark stjärna i höger bildkant, men om man tittar noga saknar den de små ‘taggar’ som syns ut från beta och gamma Draconis. Det är alltså ingen stjärna, utan en miljon stjärnor i klothopen M92! För blotta ögat är den inte så ljusstark, men här blir den en lagom liten skiva som då ser ut som en ljusstark stjärna.

Småplaneten Vesta har gjort sin oppositionsslinga i Tvillingarna vid Castor och Pollux, och är nu på väg vidare mot Kräftan

Stjärnbilden Norra Kronan är lagom liten för att få plats på en 85 mm-bild, med variabeln R CrB just nu tydligt synlig (magnitud ca 7). Den är intressant oberäknelig och kan i månader vara så ljus som magnitud 6, och lika långa tider svagare än magnitud 13.

De geostationära satelliter som syntes bredvid Jupiter häromdagen låg flera grader ovanför huvudbandet. Jag gjorde nu experimentet att bara exponera en minut med fast kamera, vilket direkt visar en rad svaga prickar.

Här först helbilden, med spår av en ‘vanlig’ satellit.

Om man förstorar nederdelen av bilden ser man tydligt raden av geostationära satelliter

Det gick till och med att få DeepSkyStacker att godkänna satelliterna som stjärnor och addera två bilder. Summan är inte vacker, men den visar ännu tydligare att satelliterna ligger stilla medan stjärnorna rör sig förbi.

 

 

 

 

raotationdet

 

jag att använda mycket. Det är ljusstarkt, ger bra bildkvalitet och är

15 april 2017

Komet och galaxer

Efter en grå och kallblåsig påskafton lättade molnen och vinden mojnade, så att stjärnhimlen verkligen pockade på observation. Jag orkade inte ställa upp ‘stora teleskopet’, utan siktade på att leta upp komet 41P med ‘lilla’ Megrez, (72 mm f/5). Jupiter fanns som första mål, även om den var lätt skymd i trädtopparna. En kortexponering (beskuren) visar månarna och planeten till höger om theta Virginis

En 30s-bild visar (förstås) en överexponerad Jupiter, men också väl fokuserade stjärnor.

Även de nästa bilderna av rho Leo är rimligt skarpa, och på en 1-minuts DSS-summa är det lätt att identifiera småplaneterna 16 Psyche och 29 Amphitrite som för några veckor sedan (se bild 22 mars) båda låg till vänster om rho. Trots att deras banor är ganska olika varandra har de nu ett tag rört sig nästan i tandem på himlen.

Sedan letade jag upp Draken huvud och körde vinkelavstånd till där kometen borde vara, och det fungerade direkt. Trots att riktningen var inåt Värnamo var himlen rimligt mörk, vilket just visar hur klart det var. (Minsta dis brukar annars ge en tio gånger ljusare himmel ditåt än åt andra hållet…) Så allt var frid och fröjd ända tills jag tittade i detalj på bilderna. Fokuseringen hade någonstans släppt (försummad skruv?), dvs alla stjärnor är små skivor. Här en 7 minuters summabild (DSS), där i alla fall kometen syns tydligt. Med 360 mm brännvidd är kometens rörelse inte påtaglig, så det gick bra att bara lägga delbilderna på varandra.

Oskärpan kunde varit värre, men lite besviken blir man när det inte blev riktigt så bra som det kunde ha blivit…I alla fall, kometen vandrar på i Draken, på väg mot Herkules, och kommer troligen att vara synbar tills sommarhimlen blir för ljus.

Vårhimlen är fattig på ljusa stjärnor, men med teleskop kan man i gengäld hitta mängder av galaxer. Den s.k. Virgohopen i Jungfruns stjärnbild innehåller tusentals större och mindre galaxer, och jag gjorde nu bara experimentet att sikta på måfå och exponera fyra gånger en minut. Jag hamnade lite under hopens centrum, men på summabilden kan man ändå hitta minst ett dussin galaxer, bland annat den allra största, M87. På grund av fokusfelet är det inte helt lätt att se vad som är stjärnor resp. galaxer, men 20 Virginis är den enda ljusstarka stjärnan i bilden (nätt och jämnt synbar för blotta ögat). Galaxerna syns bara som små suddfläckar, men man lägger genast märke till paret NGC4567+68 som verkligen håller på att kollidera med varandra.

Jag ville också utnyttja den fina kvällen till att ta några fler vidvinkelbilder med ett nytt 10-20 mm objektiv. Jag började igår (14 april), men molnen var alldeles för många. Objektivet ger vid 10 mm brännvidd mycket skarpare bilder än mitt ”fisköge”-objektiv, och ändå med extremt stort synfält. Här först en bild av sydhimlen från 14/4, med moln och flera satellitspår

En bild mot nordost var ännu mer molnstörd, men Karlavagnen syns  i alla fall. Det stora synfältet ger förstås lite konstigheter i kanterna, som syns här för Lejonet och Jungfrun

Denna kväll (15/4) slapp jag (nästan) molnen, och en sydvy med 10mm brännvidd visar igen en lagom kompromiss för bildkvaliteten. Stjärnorna är lite förstorade, men det är mest till hjälp när man vill urskilja stjärnbilder.

Ofta behövs inte så extrem bildvinkel, utan man kan nöja sig med 20 mm brännvidd. Sydbilden (15/4) mot Jupiter och Jungfrun blev då så här, med betydligt skarpare stjärnor. Jag har markerat 20 Virginis, där jag hittade så många galaxer ovan.

Mot nordost ser det ut så här. Här är det mest en nackdel att stjärnorna är så skarpa, eftersom det med brist på ljusa stjärnor krävs möda att orientera sig. Mellan Lyran (med Vega) och Karlavagnen (med Mizar) finns stjärnbilden Draken, men det är svårt att se den på direkten…

Om man slår ihop tre bilder till en med DSS blir de ljusstarka stjärnorna tydligare, och man kan lättare urskilja Drakens slingor. Det blir också tydligare hur mycket ljusare himmelsbakgrunden är i vänstra delen av bilden (riktning Värnamo!)

Komet 41P finns nära kanten av det ljusa området, och syns tydligt som en liten grön prick. De ljusa klothoparna M13 och M92 går i denna skala inte att skilja från stjärnor, men är intressanta att peka ut.