26 maj 2017

Klar kväll, inga insekter!

Varje varm vårkväll när man inte blir uppäten av knott och mygg är lite av en sensation. Himlen var också helt molnfri, så jag försökte mig på några foton också. Men först gällde det den vanliga Jupiterfilmningen. Utan Barlow fick jag följande bild av månarna

Mest intressant är Callisto (J4) som passerar hitom och ovanför planetens skiva, ungefär 8 dygn efter att den syntes bortanför och under(18 maj), återigen konsistent med en period på ungefär 17 dygn.

Med Barlow får man mer detaljer, och på de första bilderna (22.49 resp 22.51) ser man redan att Röda Fläcken är på väg in på skivan (nere t.v.)

Tio minuter senare (23.02) är fläcken helt inne på skivan

men sedan blev seeingen plötsligt sämre (när luften kyldes och kikaren fortfarande var varm?), som på denna bild från 23.33

Precis på slutet, när Jupiter var på väg att försvinna bakom träd bättrade den sig dock igen, så på bilder från 23.52 resp. 23.54 ser vi hur mycket planeten roterat på bara en timme!

Rymdstationen ISS skulle passera omkring 23.30, på en så ljus himmel att det kändes chanslöst att långexponera. Här ser vi i stället några 5-sekunders vidvinkelbilder tagna under tre minuter, från ca 23.24, 23.25, 23.26 resp. 23.27. Den ljusa ”stjärnan” till höger om mitten är förstås Jupiter

Sedan ändrade jag riktning på kameran, bländade ner, och tog två 30s-bilder. Summabilden (beskuren) visar hur satelliten nu rör sig nu bort och blir allt svagare, mellan 23.28 och 23.29. Stjärnan som kan urskiljas ovanför skorstenen är Altair.

Kvällens andra huvuduppgift var att ta bilder av Saturnus lågt nere i Skytten. Här först en vidvinkelbild med både Jupiter och Saturnus, plus spåret av en oidentifierad satellit. (Så här års syns de flesta satelliter hela natten, och jag misstänker att något objekt fallit bort vid midnattsgränsen på listan från heavens-above, eftersom bilden är tagen precis klockan 00.01).

Lite senare (00.20) kunde jag ta en bättre detaljbild, men fortfarande med både Saturnus och Antares tätt över trädtopparna. När jag jämför med stjärnkartor ser jag också att Saturnus faktiskt befinner sig i Ormbäraren (Ophiuchus), med stjärnan 58 Oph precis på gränsen till Skytten (till vänster).

 

 

 

22 april 2017

Några kamerabilder

Det blir mörkt så sent nu att jag inte orkade sätta upp något teleskop. Den klara himlen lockade i alla fall ut mig, och jag provade vidare med de nya kameraobjektiven. På iOptron-stativet (med drivning) placerade jag EOS60-kameran med 85 mm f/2, medan 450-kameran med 10 mm f/3.5 fick sitta på ett fast stativ. Jag tänkte väl naivt att med så kort brännvidd kommer inte himlens rörelse att märkas, men det var lite fel tänkt. Med 30 s blev det trevliga ‘hus under stjärnhimmel’-bilder

men när jag sedan brassade på med 90 s uppåt zenit blev himlens rörelse plötsligt väldigt påtaglig

Nära Polstjärnan är rörelsen liten, men ju längre åt höger (lägre deklination) desto längre stjärnspår. (Eftersom ett så vidvinkligt objektiv inte kan teckna perfekt ute i hörnen blir det effekter av det också…). Med blotta ögat hade jag sett ett par ”Lyrid”-meteorer (en svärm med maximum just nu), så det var därför jag ville ta dessa längre övervakningsbilder. Ingen Lyrid fastnade dock på film.

Om dessa bilder var lite av en besvikelse blev de få 85mm-bilderna mycket bättre. (Delvis beroende på att jag av misstag hade bländat ner objektivet till f/3.5, vilket bidrar till bildkvaliteten…). Huvudmålet var som vanligt kometen 41P, och en DSS-summa med 4,5 minuters total exponering vis.ar den fint under Drakens huvud (nu i norra Herkules). I förstone ser det ut att ligga en ljusstark stjärna i höger bildkant, men om man tittar noga saknar den de små ‘taggar’ som syns ut från beta och gamma Draconis. Det är alltså ingen stjärna, utan en miljon stjärnor i klothopen M92! För blotta ögat är den inte så ljusstark, men här blir den en lagom liten skiva som då ser ut som en ljusstark stjärna.

Småplaneten Vesta har gjort sin oppositionsslinga i Tvillingarna vid Castor och Pollux, och är nu på väg vidare mot Kräftan

Stjärnbilden Norra Kronan är lagom liten för att få plats på en 85 mm-bild, med variabeln R CrB just nu tydligt synlig (magnitud ca 7). Den är intressant oberäknelig och kan i månader vara så ljus som magnitud 6, och lika långa tider svagare än magnitud 13.

De geostationära satelliter som syntes bredvid Jupiter häromdagen låg flera grader ovanför huvudbandet. Jag gjorde nu experimentet att bara exponera en minut med fast kamera, vilket direkt visar en rad svaga prickar.

Här först helbilden, med spår av en ‘vanlig’ satellit.

Om man förstorar nederdelen av bilden ser man tydligt raden av geostationära satelliter

Det gick till och med att få DeepSkyStacker att godkänna satelliterna som stjärnor och addera två bilder. Summan är inte vacker, men den visar ännu tydligare att satelliterna ligger stilla medan stjärnorna rör sig förbi.

 

 

 

 

raotationdet

 

jag att använda mycket. Det är ljusstarkt, ger bra bildkvalitet och är

15 april 2017

Komet och galaxer

Efter en grå och kallblåsig påskafton lättade molnen och vinden mojnade, så att stjärnhimlen verkligen pockade på observation. Jag orkade inte ställa upp ‘stora teleskopet’, utan siktade på att leta upp komet 41P med ‘lilla’ Megrez, (72 mm f/5). Jupiter fanns som första mål, även om den var lätt skymd i trädtopparna. En kortexponering (beskuren) visar månarna och planeten till höger om theta Virginis

En 30s-bild visar (förstås) en överexponerad Jupiter, men också väl fokuserade stjärnor.

Även de nästa bilderna av rho Leo är rimligt skarpa, och på en 1-minuts DSS-summa är det lätt att identifiera småplaneterna 16 Psyche och 29 Amphitrite som för några veckor sedan (se bild 22 mars) båda låg till vänster om rho. Trots att deras banor är ganska olika varandra har de nu ett tag rört sig nästan i tandem på himlen.

Sedan letade jag upp Draken huvud och körde vinkelavstånd till där kometen borde vara, och det fungerade direkt. Trots att riktningen var inåt Värnamo var himlen rimligt mörk, vilket just visar hur klart det var. (Minsta dis brukar annars ge en tio gånger ljusare himmel ditåt än åt andra hållet…) Så allt var frid och fröjd ända tills jag tittade i detalj på bilderna. Fokuseringen hade någonstans släppt (försummad skruv?), dvs alla stjärnor är små skivor. Här en 7 minuters summabild (DSS), där i alla fall kometen syns tydligt. Med 360 mm brännvidd är kometens rörelse inte påtaglig, så det gick bra att bara lägga delbilderna på varandra.

Oskärpan kunde varit värre, men lite besviken blir man när det inte blev riktigt så bra som det kunde ha blivit…I alla fall, kometen vandrar på i Draken, på väg mot Herkules, och kommer troligen att vara synbar tills sommarhimlen blir för ljus.

Vårhimlen är fattig på ljusa stjärnor, men med teleskop kan man i gengäld hitta mängder av galaxer. Den s.k. Virgohopen i Jungfruns stjärnbild innehåller tusentals större och mindre galaxer, och jag gjorde nu bara experimentet att sikta på måfå och exponera fyra gånger en minut. Jag hamnade lite under hopens centrum, men på summabilden kan man ändå hitta minst ett dussin galaxer, bland annat den allra största, M87. På grund av fokusfelet är det inte helt lätt att se vad som är stjärnor resp. galaxer, men 20 Virginis är den enda ljusstarka stjärnan i bilden (nätt och jämnt synbar för blotta ögat). Galaxerna syns bara som små suddfläckar, men man lägger genast märke till paret NGC4567+68 som verkligen håller på att kollidera med varandra.

Jag ville också utnyttja den fina kvällen till att ta några fler vidvinkelbilder med ett nytt 10-20 mm objektiv. Jag började igår (14 april), men molnen var alldeles för många. Objektivet ger vid 10 mm brännvidd mycket skarpare bilder än mitt ”fisköge”-objektiv, och ändå med extremt stort synfält. Här först en bild av sydhimlen från 14/4, med moln och flera satellitspår

En bild mot nordost var ännu mer molnstörd, men Karlavagnen syns  i alla fall. Det stora synfältet ger förstås lite konstigheter i kanterna, som syns här för Lejonet och Jungfrun

Denna kväll (15/4) slapp jag (nästan) molnen, och en sydvy med 10mm brännvidd visar igen en lagom kompromiss för bildkvaliteten. Stjärnorna är lite förstorade, men det är mest till hjälp när man vill urskilja stjärnbilder.

Ofta behövs inte så extrem bildvinkel, utan man kan nöja sig med 20 mm brännvidd. Sydbilden (15/4) mot Jupiter och Jungfrun blev då så här, med betydligt skarpare stjärnor. Jag har markerat 20 Virginis, där jag hittade så många galaxer ovan.

Mot nordost ser det ut så här. Här är det mest en nackdel att stjärnorna är så skarpa, eftersom det med brist på ljusa stjärnor krävs möda att orientera sig. Mellan Lyran (med Vega) och Karlavagnen (med Mizar) finns stjärnbilden Draken, men det är svårt att se den på direkten…

Om man slår ihop tre bilder till en med DSS blir de ljusstarka stjärnorna tydligare, och man kan lättare urskilja Drakens slingor. Det blir också tydligare hur mycket ljusare himmelsbakgrunden är i vänstra delen av bilden (riktning Värnamo!)

Komet 41P finns nära kanten av det ljusa området, och syns tydligt som en liten grön prick. De ljusa klothoparna M13 och M92 går i denna skala inte att skilja från stjärnor, men är intressanta att peka ut.

 

26 mars 2017

Komet i alla fall

Efter ett par dagar med magsjuka orkade jag inte utnyttja den fina himlen till mer än några få kamerabilder med ett nytt 85 mm-objektiv. Oväntat turligt hamnade det främsta målet, komet41P, i bildfältet redan på första försöket att sikta upp mot zenit. Summan av 7  minuters exponeringar (med iOptron-följning) blev följande bild, där kometen nu syns nära Karlavagnens övre vänstra stjärna, Megrez. Det ljusa området mitt i bilden visar att det billiga objektivet lider av stark vinjettering, och en uppenbar uppgift blir att göra en ordentlig kalibrering av detta med ‘flatfältsbilder’. (Med ett zoomobjektiv är det ett stort företag som jag oftast försummat, eftersom varje brännvidd ger ett eget mönster, men för detta med fast brännvidd borde jag kunna få fram något.)

En 100 s summabild mot Berenikes Hår visar dels den glesa stjärnhopen (Melotte 111), bara omkring 280 ljusår bort, men också flera  svaga galaxer, på avstånd mellan 35 och 60 miljoner ljusår(!).

Som kontrast till detta ganska stjärnfattiga fält har vi här ett mot Auriga, med de tre Messierhopar jag observerade i detalj den 18/3. Här i vintergatsplanet är det gott om både stjärnor och mörka stoftmoln, och man ser inga avlägsna galaxer.

Nu hoppas jag det klara vädret kan bestå någon natt till, men morgonen är mycket grå…

 

23 mars 2017

Missad repris

Vädret var klart en dag till, och jag hade planerat att ta fler bilder av kometen, kanske även med ”stora teleskopet” SW200. Jag ville förstås också se om drivningen skulle fortsätta att trilskas, men det var värre än så. Utan att jag märkt något hade kabeln från nätaggregatet till teleskopet blivit helt utnött så att de två ledarna låg i kontakt med varandra. Jag meckade en stund med eltejp, men såg sen att en säkring inuti kontakten var avbränd, dvs det gick definitivt inte att få någon ström till monteringen. Utom att svära lite över avbräcket måste jag ju ändå mest vara glad att det inte var gårdagskvällen som helsabbades, med det fina kombimotivet (som också är dagens Astronomy picture of the day hos NASA).

För att göra något ställde jag upp SW200 utan drivning, och märkte återigen hur bortskämd jag blivit genom att alltid fotografera. För ljussvaga objekt kan ögat inte alls konkurrera, och där det förut var överlägset, för t.ex. detaljer på en planetyta ger filmningen nu lika bra resultat. Seeingen var säkert ganska dålig, men jag blev ändå överraskad hur pass lite jag kunde se på Jupiter.  Kometen borde jag ha kunnat hitta (med bra vinkelsökare), men den stod så opraktiskt nära zenit att jag fick ge upp. Jag borde ha gått på kamera plus iOptron medsamma, nu blev det bara några enstaka tröstbilder.

Jag anade lite dismoln redan med blotta ögat, och med kameran blir det mycket tydligt att förhållandena inte var optimala. Molnstråken syns, med en avstickare mot Jupiter som blir en oproportionerlig blaffa ovanför en mer normal Spica.

Nere till höger på vidvinkelbilden ser vi stjärnbilden Korpens karakteristiska ”segel”, här på en flygplansstörd detaljbild

Uppe mot Lejonet var det klarare, och till vänster syns också Berenikes Hår, som nästan helt utgörs av en närbelägen öppen stjärnhop

Till sist en bild av Norra Kronan, där den helt oförutsägbara variabeln R CrB nu åter är lätt synlig. (Jämför t.ex. med bilden från 1 maj 2016 där man inte ser den).

10 mars 2017

Mest månen

Det klarnar äntligen en kväll, men tiden har gått, så det är inte längre mörkt vid 19.30. Venus är redan bakom skog, och jag försöker inte ens få fri sikt mot Mars och Uranus, eftersom himlen är så ljus. Här syns Mars i trädet, och den ljusstarka Mira nere vid horisonten.

Med 85mm brännvidd syns stjärnorna lite tydligare, men det är helt klart för tidigt att ta bilder mot väster.

Tvillingarna och Vesta står bättre till högt i söder, men där är en nästan full måne så nära att man inte heller här kan exponera längre än 15 sekunder.

Så jag ägnar senare delen av kvällen åt månfilmning genom SW200. Det kommer störande moln förbi, seeingen är dålig, och av oklar anledning blir filmerna först oläsbara i mina vanliga reduktionsprogram (Autostakkert/Registax). Det krävs en extra läsning/omskrivning med progammet VirtualDub för att komma vidare, men sen får jag fram ett antal bilder av terminatorområdet precis vid månranden.

Första bilden blir på grund av driftproblem extra bred, och visar det vanliga galleriet av kratrar  norr om Plato

Längre ner bortom Regnbågsviken blev det en bra bild av det lustiga berget Rümker

Aristarchus med Schröters slingrande dal är precis lagom belyst

Längre ner igen ser vi de ljusa strålarna ut från Kepler, och en oväntat oansenlig krater uppkallad efter Galilei. Denne var år 1651 ännu kontroversiell, men hade åtminstone tilldelats den ovanliga ljusa figuren till vänster om Reiner (Reiner gamma). När sedan albedomarkeringar inte längre namngavs flyttades namnet av Johannes Mädler till den lilla kratern.

Vi ser sedan sprickdalen vid Sirsalis, samt det karakteristiska paret Hansteen och Billy

Sen kommer Mare Humorum och Gassendi

och sedan den intressanta ”platåkratern” Wargentin utanför Schickard

Mot slutet blev det mer problem med moln, och jag fick ingen bra täckning av de sydligaste delarna av terminatorn. När man har sett den i annan belysning känner man trots avsaknaden av skuggor lätt igen Clavius.

Totalt sett ingen minnesvärd kväll, men den första på länge med någon slags stjärnhimmel…

24 februari 2017

Venus m.m.

Huvuduppgiften denna kväll var återigen att filma Venus, och här ser vi hur det går till: Teleskopet pekar mot Venus på himlen, i fokus finns en filmkamera kopplad till datorn, och man ser (och kan fokusera) skäran på datorskärmen medan filmen lagras på hårddisken.

ca6425

Planeten är så ljusstark att man kan låta varje filmbild exponeras bara 1/1000 sekund, och på några minuter har man tusentals bilder. Sen kör jag filmerna genom programmen Autostakkert och Registax och korrigerar den slutliga bilden i PaintShop Pro. Det finns många parametrar att variera på vägen, men med Venus fungerar nästan allt. Skäran blir både större och smalare kväll för kväll, och jag hoppas på fler klara kvällar framåt…

n3352 n3353

På en kamerabild ser vi att Mars nu tydligt dragit ifrån i sin rörelse åt vänster längs ekliptikan, så att avståndet till Venus är större än det var sist (den 15 februari)

ca6435

Mars ligger nu nära ovanför stjärnan zeta i Fiskarna (Psc) och är snabbt på väg mot Uranus. (Jag misslyckas tråkigt ofta med iOptron-monteringen, det blir glapp eller skakning så att stjärnorna blir streck, detta var det bästa försöket…)

ca6430

Mira har snarast fortsatt att ljusna

ca6431

och Vesta har rört sig ett stycke till i Tvillingarna

ca6434

Mitt vidvinkelobjektiv täckte sedan inte hela vinterhimlen. Här fattas framför allt södra Orion med Rigel och norra Kusken med Capella, medan Sirius ändå var skymd av träd. Satellitspåret som jag kunde följa på flera bilder är enligt Heavens-above från den ryska raketen Cosmos 2219.

ca6438