29 april 2017

Lite astronomi mellan molnen

Kvällen såg ut att bli fin, och jag kunde ta bilder av en fin måne genom Megrez-teleskopet (placerat ute på gräsmattan för att få fri sikt). Som vanligt krävs kort exponering (1/200 s)  för detaljer på skäran och mycket längre (1/4 s) för jordskenet, medan man visuellt upplever båda i varje titt.

 

Stjärnan 130 Tauri är (svagt) synlig för blotta ögat, och det hade blivit en trevlig ockultation om inte månen gått ner innan den nådde fram till stjärnan

Jag satte så upp SW200 och valde bort Jupiterfilmning, eftersom inget särskilt spännande verkade hända med månarna. En kortexponerad kamerabild (tyvärr skakig) visar dem alla på rad.

En 30s-bild visar förstås en totalt överexponerad planet samt en del svaga stjärnor. Normalt finns ingen ljusstark stjärna i fältet, utan månarna är de ljusaste objekten utom Jupiter själv. Det unika på bilden är i stället det vertikala spåret av en svag satellit. Man får ju ofta störande satellitspår på sina bilder, men att den nu precis vid Jupiter också blinkade till (bredare spår) måste vara väldigt ovanligt. (Man kunde i förstone ta det för ett meteorspår, men då skulle blinkningen varit slutet när man nu i stället ser spåret fortsätta).

 

Jag tänkte i stället försöka hitta komet Johnson, men hann inte mer än leta upp den innan molnen började dra upp. Några bilder med fisheye-objektivet visar hur det såg ut

Jag kunde hjälpligt parera genom att bara exponera när kometen låg i en klar lucka, men var som vanligt för optimistisk med exponeringstiderna. Monteringen var inte så väl injusterad, och stjärnorna blev ibland så avlånga att DSS vägrar ta dem för stjärnor. Det blev i alla fall några användbara summabilder som åter klart visar en kort svans. Denna första är från ungefär 23.04

och denna sista från ungefär 23.54

Om man tittar noga ser man att kometen har rört sig ett litet stycke åt höger på dessa 50 minuter, men inte alls så snabbt som den mycket närbelägnare 41P.

Jag ska försöka få till en summa av alla bilderna, men det är lite pysseljobb och kan dröja…

Sen hade jag också tänkt köra galaxtricket med SW200 (måfåpekning), men de fyra bilder jag hann ta var alla helt ur fokus, så det får bli en annan gång.

22 april 2017

Några kamerabilder

Det blir mörkt så sent nu att jag inte orkade sätta upp något teleskop. Den klara himlen lockade i alla fall ut mig, och jag provade vidare med de nya kameraobjektiven. På iOptron-stativet (med drivning) placerade jag EOS60-kameran med 85 mm f/2, medan 450-kameran med 10 mm f/3.5 fick sitta på ett fast stativ. Jag tänkte väl naivt att med så kort brännvidd kommer inte himlens rörelse att märkas, men det var lite fel tänkt. Med 30 s blev det trevliga ‘hus under stjärnhimmel’-bilder

men när jag sedan brassade på med 90 s uppåt zenit blev himlens rörelse plötsligt väldigt påtaglig

Nära Polstjärnan är rörelsen liten, men ju längre åt höger (lägre deklination) desto längre stjärnspår. (Eftersom ett så vidvinkligt objektiv inte kan teckna perfekt ute i hörnen blir det effekter av det också…). Med blotta ögat hade jag sett ett par ”Lyrid”-meteorer (en svärm med maximum just nu), så det var därför jag ville ta dessa längre övervakningsbilder. Ingen Lyrid fastnade dock på film.

Om dessa bilder var lite av en besvikelse blev de få 85mm-bilderna mycket bättre. (Delvis beroende på att jag av misstag hade bländat ner objektivet till f/3.5, vilket bidrar till bildkvaliteten…). Huvudmålet var som vanligt kometen 41P, och en DSS-summa med 4,5 minuters total exponering vis.ar den fint under Drakens huvud (nu i norra Herkules). I förstone ser det ut att ligga en ljusstark stjärna i höger bildkant, men om man tittar noga saknar den de små ‘taggar’ som syns ut från beta och gamma Draconis. Det är alltså ingen stjärna, utan en miljon stjärnor i klothopen M92! För blotta ögat är den inte så ljusstark, men här blir den en lagom liten skiva som då ser ut som en ljusstark stjärna.

Småplaneten Vesta har gjort sin oppositionsslinga i Tvillingarna vid Castor och Pollux, och är nu på väg vidare mot Kräftan

Stjärnbilden Norra Kronan är lagom liten för att få plats på en 85 mm-bild, med variabeln R CrB just nu tydligt synlig (magnitud ca 7). Den är intressant oberäknelig och kan i månader vara så ljus som magnitud 6, och lika långa tider svagare än magnitud 13.

De geostationära satelliter som syntes bredvid Jupiter häromdagen låg flera grader ovanför huvudbandet. Jag gjorde nu experimentet att bara exponera en minut med fast kamera, vilket direkt visar en rad svaga prickar.

Här först helbilden, med spår av en ‘vanlig’ satellit.

Om man förstorar nederdelen av bilden ser man tydligt raden av geostationära satelliter

Det gick till och med att få DeepSkyStacker att godkänna satelliterna som stjärnor och addera två bilder. Summan är inte vacker, men den visar ännu tydligare att satelliterna ligger stilla medan stjärnorna rör sig förbi.

 

 

 

 

raotationdet

 

jag att använda mycket. Det är ljusstarkt, ger bra bildkvalitet och är

13 februari 2017

Venus och vinterhimmel

Äntligen en klar dag som övergår i en klar natt. Så jag började filma Venus (genom SW200) före solnedgången, och upptäckte att jag stod i solsken och försökte se något på datorskärmen. Med ”skynke över huvudet” löste det sig, och jag fick två långa filmsekvenser som blev två bilder där skäran är ytterligare lite mer utpräglad än häromdagen

n3350 n3351

Senare på kvällen tog jag några Venusbilder med EOS-kameran i primärfokus, och redan 1/1000 s exponering är uppenbarligen för mycket

ca6334

Skärformen syntes i alla fall, och ännu vid 1/30 s anas den på en lite osymmetrisk bild

ca6339

Vid 1 sekunds exponering är det bara den extrema ljusstyrkan som märks

ca6344

särskilt jämfört med ‘vanliga stjärnor’ i närheten, här till sist 8 sekunders exponering

ca6347

En motsvarande 8-sekundersbild av Mars visar skillnaden i ljusstyrka

ca6348

En vidvinkelbild av planeterna på himlen under kvadraten i Pegasus visar samma sak, och Venus kunde utan vidare tas för månen…Intressant nog syns också Uranus på bilden, liksom ett satellitspår. Mars är på väg mot Uranus, med ett tätt möte den 26/2ca6373

Bilden är tagen med kamera på iOptron-stativet, och jag märkte rätt snabbt att batterierna var slut så att den inte följde himlen. Det gör inget för vidvinkelbilder, här en där man ser den lilla Väduren samt variabeln Mira som nu är nära maximal ljusstyrka. Senast jag tog en bild var i november, då Mira lyste mycket svagare

ca6380

Däremot gick det ju inte alls med brännvidd 85 mm (Ett flygplan har just passerat, och man ser en svag kondensstrimma även så här på en nattbild. )

ca6378

Jag krånglade i nya batterier (notoriskt besvärligt, därför är de ofta slut när de behövs…) och tog några bilder av vinterhimlen. Här först en översiktsbild där man även ser några av de ljusa stjärnor som finns kring Orion

ca6384

Stora Hunden står alltid så lågt att jag bara brukar nöja mig med att notera Sirius. Här ser man att den öppna stjärnhopen M41 faktiskt är väldigt tydlig. (Dålig följning trots batteribyte, händer tyvärr rätt ofta…)

ca6386

Stjärnbilden Haren (Lepus) under Orion är också lätt att försumma

ca6387

En bättre bild av en ljusstark Mira med ett bildutsnitt jag känner väl igen från mina första astrofotoförsök för 50(!) år sen…

ca6388

I Tvillingarna kan man hitta den stora stjärnhopen M35, men just nu också den ljusstarka småplaneten Vesta

ca6389

Eftersom jag som vanligt inte orkat få igång GoTo-systemet blev bilderna genom teleskop av gamla vanliga paradobjekt, bara för att det går så lätt…

Orionnebulosan är ju extremt ljusstark i centrum, och det räcker med 1 sekunds exponering (ISO 3200) för att se Trapetsets fyra ljusa stjärnor.

ca6407

Med 15s/ISO800 får man en användbar kompromiss med både Trapetset och svagare delar av nebulosan

ca6355

Självklart vill man också se de yttre delarna, och med ISO3200 räcker 20 sekunders exponering, även om bilden blir ganska brusig.

ca6361

En DSS-summa av fem bilder (110s) är svår att få lika vacker

Picture saved with settings applied.

För Plejaderna blir nebulositeten kring de ljusa stjärnorna mer uppenbar med längre exponering. Här först en 30s enkelbild

ca6366

och här en 3-minuters DSS-summa. Jag var dock inte ute efter nebulosorna utan mer av hopens ljusa stjärnor som precis går in i synfältet. Det är tydligt att namnet Sjustjärnorna är skumt, eftersom 6 eller 8-9 vore mycket rimligare…

Picture saved with settings applied.

I kusken hamnade jag lite snett på M36,  och en 90s-summabild  visar en intressantare liten nebulositet (med stjärnor) till höger. Den har katalognumret NGC 1931 och har tydligen liknats vid en ”Orionnebulosa i miniatyr”, men då behövs ett större teleskop.

Picture saved with settings applied.

Sen återkommer jag också ofta till M35 i Tvillingarna, eftersom den dels är så lätt att hitta (se översiktsbilden ovan) och dels har precis rätt storlek för instrumentet. En 2,5 minuters summabild visar dels den stora hopen, dels den mycket avlägsnare NGC 2158 nere till höger. Det är alltid svårt att bestämma avstånd till stjärnor, men har man en hop är det lättare. Avståndet till M35 är ca 2700 ljusår, och till NGC 2158 ca 12000 ljusår. Den ljusstarka stjärnan till vänster är så närbelägen att man kan bestämma ett ”parallaxavstånd” på 1000 ljusår, så att vi här har ett snyggt kosmiskt ”tripp-trapp-trull” i avstånd.

Picture saved with settings applied.

Till sist visar jag en experimentbild av fältet med Hästhuvudnebulosan (nära under vänstra stjärnan i Orions bälte). Här krävs många och långa exponeringar för att få fram kontrasten mellan svag röd nebulositet och det hästhuvudformade mörka stoftmolnet. Det är i all fall skojigt att på 30 sekunder kunna ana var den ligger, även om en dammfläck syns mycket tydligare…

ca6403

 

2 januari 2017

Tre planeter plus måne

Kvällshimlens uppenbara godsak var förstås månen vid Venus, här på ljus himmel med 85 mm brännvidd

ca6269

På mörkare himmel blir månskäran överexponerad, men man ser ändå ett fint jordsken

ca6273

På en vidvinkligare bild ser vi också en hyggligt ljusstark ”stjärna” ovanför till vänster, som råkar vara planeten Mars.

ca6275

Dessutom slumpar det sig också så att Mars precis har passerat Neptunus. Så genom Megrez-teleskopet (360mm f/5) ser man här Mars och Neptunus på samma bild. ”Regnbågen” är på något sätt felreflekterat ljus från månen som ju inte är så långt borta.

ca6286

På en DSS-kombination kan man få med även stjärnan lambda i Vattumannen (Aqr), som fanns med på höstens tidigare Neptunusbilder

Picture saved with settings applied.

Månen själv kan man som vanligt välja att exponera kort (1/500 s)

ca6283

eller långt (1/8s), beroende på vilken del man vill se

ca6282

 

24 november 2016

Oplanerad astro-morgon

Gårdagskvällen var mulen och jag hade inte tänkt försöka observera förrän i morgon fredag (månen+Jupiter). När jag vaknade vid 6-tiden såg jag dock månsken genom fönstret och en nästan klar himmel, så det var bara att klä på sig och försöka utnyttja tillfället. Jag hade teleobjektivet på stativet, så jag började med 70 mm-bilder för att få med både månen och Jupiter. Månen lyser upp en massa dis, men man ser lätt de två huvudobjekten.

ca6103

Jag märkte inte att jag missat ockultationen av eta Virginis, som man ser nära till höger om månen. Med 200 mm brännvidd syns stjärnan tydligare, här med 1/2 s exponering

ca6106

Med 1/100 s i stället blir skäran mindre överexponerad, men man ser inte mycket detaljer

ca6109

Jag insåg nu att jag även ville använda vidvinkligare optik, så jag bytte objektiv och satte kameran på iOptron-stativet. Jag märkte också hur mycket träden skymmer nerifrån trädgården

ca6116

Från en bättre utsiktsplats får jag med Spica också

ca6117

och (lite senare, med ännu mer vidvinkel) även Arkturus

ca6127

Med 85 mm brännvidd och 4 s exponering ser vi åter Jupiter, månen och eta Virginis, och om man tittar noga även Ganymedes (J3) ovanför Jupiter

ca6121

Månen i diset är dock för överexponerad för att det ska vara fint, och 1/4 s räcker

ca6125

Hunnen så långt inser jag att både månen och Jupiter är i fritt läge sett från ”kikarplatsen”, så jag lyfter ut stora teleskopet SW200 och sätter igång att filma månen. Att himlen ljusnat spelar ingen roll vid hög förstoring, men seeingen är mycket dålig. Det är ändå roligt att se ungefär samma terminatorområde som jag observerade för två veckor sedan, bara nu i ”kvällssol” i stället för ”morgonsol”.

Terminatorn från norr igen då, med Sinus Iridum och Harbinger-bergen belysta från andra hållet

n3206

n3205

n3203

Närmare den ljusa randen finns Aristarchus

n3202

innan vi är nere vid Kepler

n3201

n3200

Längre ner är Mare Humorum och Gassendi välplacerade

n3199

n3198

och sedan följer Hainzel och Schiller (jmf 10 nov!)

n3197

Nära ”hornet” i söder är det svårt att urskilja detaljer

n3207

n3208

För att hitta Jupiter fick jag skippa Barlowlinsen, och tog då också en månbild som ger lite bättre överblick

n3209

Jupiter kan man överexponera för att se månarna tydligt

n3210

men man kan också få både månar och skiva som här. Röda fläcken är tydlig, just förbi meridianpassage

n3211

Med Barlowlins  blir det tydligare, även om som sagt seeingen är usel. Här en bild från 07.35 och en från 07.48, där man ser hur Io och Röda Fläcken flyttat sig

n3212  n3220

Med fullt synfält kan man få med alla tre månarna, som på denna bild från 07.42

n3217

I bästa fall kan en mer komplex reduktion få fram mer detaljer, men jag är nöjd med att kunna observera Jupiter igen. (Senast var det 4 maj, med avsevärt bättre resultat…)

Morgonen blev iaf både längre och intressantare än jag anade från början.

29 oktober 2016

Geostationära satelliter igen

Det var så enkelt att observera geostationära satelliter att jag nu ville göra slag i saken och försöka följa deras band en längre sträcka. Det följer nästan en deklinationscirkel vid minus 8 grader, men eftersom träden ofta skymmer från trädgården gick jag iväg ett stycke med kamera och stativ. Finessen med geostationära är ju att ingen drivning behövs, det är bara att exponera en minut eller så och sedan leta efter prickar mellan stjärnornas streck. Jag körde 3200 ISO med 200mm f/4, vilket gav överexponerad himmelsbakgrund som dock kan göras svartare med bildbehandling. Start alltså 21.20 vid lambda Aqr, som jag ju vet ligger lagom i deklination. Där fanns mycket riktigt satellitprickar, som jag numrerar på måfå för eventuell senare identifiering.

ca6087

Sen flyttade jag kameran lite åt höger, och det är lätt att se hur stjärnan HIP111761 har fortsatt åt höger medan satelliten G4 står still. (Idén att göra bilderna mörkare var i praktiken onödig, satelliterna syns tydligt trots ljus bakgrund.)

ca6088

Ytterligare ett steg visar tydligt G10/G11 som också anas här ovan vid rho Aqr

ca6089

Sen var plötsligt kameran död=batteriet slut, så jag fick göra en paus för att bokstavligen ”ladda batterierna”…

Nystarten gjorde jag 22.06 vid stjärnan iota i Valfisken, och återigen fanns det satelliter. Jag börjar om numreringen i en S-serie, och målet är att knyta ihop den med G-serien så småningom…

ca6090

Det är bara att köra på, stjärnorna rör sig, satelliterna ligger kvar

ca6091

ibland lite glesare

ca6092

ca6093

sen tätare igen

ca6094

ca6096

Nu kan man faktiskt känna igen satelliter från de första bilderna. Även om inte alla finns med på båda serierna kan vi se att G2 och G3 är två av triaden S19-21, S22=G4, S24-25=G5-6, S29-30=G8-9. Att det är rätt visas sen snyggt när S31-32 förstås är paret G10-11

ca6097

Jag ”glömde” ju hur mycket himlen hade rört sig under batteripausen och borde ha börjat min andra serie längre åt vänster, nu blev det mesta repetition: S34-35=G12-13, S36=G16

ca6099

I praktiken har jag ingen bild till höger om den tredje ovan

ca6100

Identifiering av dessa 30+ satelliter återstår,  men jag kan direkt säga att den lilla fyr-gruppen S1-S4 är samma Arabsat-grupp som jag observerade 5 oktober. Om man har identifierade stjärnor i bild och vet när bilden är tagen kan man lätt få fram deklination och timvinkel, och på en grad när kan man säga satellitlongitud=193-timvinkel. I fallet S1-S4 finner man deklination -7,9 (som sig bör), timvinkel 167,0, vilket alltså ger longituden i den geostationära banan 26 grader, precis som 5 oktober! Man kan fortsätta på samma sätt med resten av satelliterna, men jag avvaktar med det tills vidare…

6 oktober 2016

Månen, Mars och Saturnus, igen

Jag utnyttjar en sista kväll med klar västerhimmel till några fler kortexponeringar av Mars och Saturnus. Månen har sedan gårdagen flyttat sig så att den nu ligger ovanför till vänster om Saturnus

ca6028

Med 200 mm brännvidd ser man inte många detaljer på månen, men på 1/640 s syns iaf några större kratrar

ca6035

Med 1000 gånger längre exponering (0,2 sekunder) ser man i stället liksom på bilden ovan jordskenet

ca6041

Kvällen rolighet var ju Mars mycket nära lambda Sgr, och jag fick en fin vy av ”Tekannan” vid horisonten med 70 mm brännvidd

ca6064

När man inte kan exponera längre än ett par sekunder (fast stativ!) är det inte mycket lönt att öka brännvidden till 200 mm, men man ser lite tydligare Mars röda färg

ca6060