16 augusti 2017

Vintergatan

Utan att tro på mer än en halvdan himmel flyttade jag upp mitt stora stativ till en plats med bättre sikt åt söder. Det blev dock bättre än väntat, och jag fick en del fina vintergatsbilder utan att egentligen ha planerat vad jag skulle observera. Först tog jag bilder av Saturnus bland stjärnorna med Megrez-teleskopet (360 mm f/5). Planeten stod lågt, och himlen är ljus, men man ser de två ljusaste månarna, Titan och Rhea, tätt bredvid den överexponerade planetskivan.

Sedan siktade jag lite fel och missade M11, men här högre upp på himlen kan man se de komplicerade ljusa och mörka områdena i vintergatan.

Eftersom jag varken ställt in GoTo eller sökaren insåg jag att det var chanslöst att hitta med Megrez, så jag bytte till teleobjektiv med kortare brännvidd (130 mm f/4). Då är synfältet rimligt stort, och här syns igen Saturnus i Ophiuchus. På denna del av himlen är det gott om klothopar, och man ser direkt en suddig stjärna som alltså råkar vara klothopen M9.

Utan att ha kollat siktade jag så mot ”nedersta stjärnan i Örnen”(lam Aql) där man i närheten just ser den ovanligt rika öppna stjärnhopen M11. Stjärnan HIP 93666 sticker också ut genom sin röda färg. Det är en s.k ”kolstjärna”, med ovanligt låg yttemperatur (<3000 K) som färgbilden direkt avslöjar. Annars ser man många fler stjärnor i bildens nedre del jämfört med den övre, vilket förstås beror på skymmande mörka stoftmoln.

Med lite tur hittade jag fältet med gasnebulosorna M16 och M17, och tog flera exponeringar. På en DSS-summa med 5 minuters totalexponering kan man se flera andra öppna stjärnhopar samt igen en mycket komplicerad bakgrund med stjärnfält och mörka stoftmoln.

Som kontrast kan vi se en del av Norra Kronan (CrB), långt från vintergatsplanet. Visserligen är exponeringen bara 30 sekunder, men det är ändå slående hur få stjärnor som syns här jämfört med i vintergatan. Variabeln R CrB är nu klart ljusstarkare än grannstjärnan HIP 77373 (V=7,4).

Sedan övergick jag till rena vidvinkelbilder med ett 10-20 mm objektiv. Maximal vidvinkel (10 mm) ger en häftig vintergata med många detaljer redan på en enda exponering.

En DSS-summa med 5 minuters exponering visar ännu mer, särskilt nere i söder.

Med ett mellanläge (f=13mm) får man fortfarande ett stort synfält, med ännu mer detaljer. Här ser vi vintergatan från horisonten och ända upp till Deneb. )

Av någon anledning ville DSS sedan inte kombinera mer än 2 bilder (totalt 2m 50s), men även det är en förbättring. De störande satellit- och flygplansstrecken är svåra att undvika…

Med 20 mm brännvidd blir det mer ‘normal’ vidvinkel, här igen vintergatan söder från Örnen och söderut.

Här på DSS-summan (4m 30s) kan man urskilja de rödaktiga nebulosorna M16 och M17, medan de ännu intressantare M8 och M20 redan försvunnit ner i horisontdiset. (Från denna nordliga latitud har man bara ett par veckor på sig varje år för att se dem, och bara kanske en halvtimme varje kväll. Förra året fick jag bilder den 23 augusti…)

9-10 juli 2017

Saturnus

Jag har ju träd i vägen för Saturnus från mina kikarplatser nära huset, men det räcker att gå uppför en slänt och 50 meter bort för att se den. Förra gången jag försökte (1 juli) var det irriterande många moln som störde, nu var kvällen molnfri och fin. Det som störde var förstås knott och mygg, men inte så outhärdligt som ibland, så jag framhärdade. Jag började med några kamerabilder som visar hur planeten sakta rört sig åt höger jämfört med bilderna från 1 juli. Den första är tagen 23.43, den andra med samma exponering 00.07, så man ser att det mörknar.

Sedan baxade jag upp ett stadigt altazimut stativ med mitt lilla Megrez-teleskop för att se planeten visuellt. Seeingen var bra, men så lågt över horisonten får man stark ”atmosfärisk dispersion”, dvs överdelen av bilden blir blå och underdelen röd, eftersom blått ljus bryts starkare än rött i jordens atmosfär. Ringen är mycket öppen, dvs vi ser den snett ”uppifrån”. (Det var så roligt att se Saturnus att jag nu är bestämd på att nästa gynnsamma kväll baxa upp hela den vanliga filmutrustningen och köra dator och kikarmotor på batteri för en filmningsomgång…)

Nu hade jag alltså ingen drivning på kikaren, utan kunde bara ta kortexponeringar. På en sekund får man genom Megrez en bild av planeten och xi Ophiuchi samt en del svagare stjärnor. Saturnus är tydligt oval, och man ser den stora månen Titan nära ovanför till höger.

Det verkade ganska meningslöst att försöka se mer detaljer på planeten med så här kort brännvidd, men jag tog några ännu mycket kortare exponeringar (1/100 s resp. 1/200 s) som i hög förstoring i alla fall (oväntat bra) visar planet plus ring. (Saturnus med ring är inte mer än sju hundradels mm i fokalplanet, så i detta fall är det bra med små pixlar i kameran..)

 

Jag hade sen tänkt ta fler översiktsbilder när det nu var ännu mörkare, men knotten körde in mig. En nästan full måne krävde dock också en Megrez-bild. Den är en dag över full, och man ser lite skuggor längs högra randen

 

29 april 2017

Lite astronomi mellan molnen

Kvällen såg ut att bli fin, och jag kunde ta bilder av en fin måne genom Megrez-teleskopet (placerat ute på gräsmattan för att få fri sikt). Som vanligt krävs kort exponering (1/200 s)  för detaljer på skäran och mycket längre (1/4 s) för jordskenet, medan man visuellt upplever båda i varje titt.

 

Stjärnan 130 Tauri är (svagt) synlig för blotta ögat, och det hade blivit en trevlig ockultation om inte månen gått ner innan den nådde fram till stjärnan

Jag satte så upp SW200 och valde bort Jupiterfilmning, eftersom inget särskilt spännande verkade hända med månarna. En kortexponerad kamerabild (tyvärr skakig) visar dem alla på rad.

En 30s-bild visar förstås en totalt överexponerad planet samt en del svaga stjärnor. Normalt finns ingen ljusstark stjärna i fältet, utan månarna är de ljusaste objekten utom Jupiter själv. Det unika på bilden är i stället det vertikala spåret av en svag satellit. Man får ju ofta störande satellitspår på sina bilder, men att den nu precis vid Jupiter också blinkade till (bredare spår) måste vara väldigt ovanligt. (Man kunde i förstone ta det för ett meteorspår, men då skulle blinkningen varit slutet när man nu i stället ser spåret fortsätta).

 

Jag tänkte i stället försöka hitta komet Johnson, men hann inte mer än leta upp den innan molnen började dra upp. Några bilder med fisheye-objektivet visar hur det såg ut

Jag kunde hjälpligt parera genom att bara exponera när kometen låg i en klar lucka, men var som vanligt för optimistisk med exponeringstiderna. Monteringen var inte så väl injusterad, och stjärnorna blev ibland så avlånga att DSS vägrar ta dem för stjärnor. Det blev i alla fall några användbara summabilder som åter klart visar en kort svans. Denna första är från ungefär 23.04

och denna sista från ungefär 23.54

Om man tittar noga ser man att kometen har rört sig ett litet stycke åt höger på dessa 50 minuter, men inte alls så snabbt som den mycket närbelägnare 41P.

Jag ska försöka få till en summa av alla bilderna, men det är lite pysseljobb och kan dröja…

Sen hade jag också tänkt köra galaxtricket med SW200 (måfåpekning), men de fyra bilder jag hann ta var alla helt ur fokus, så det får bli en annan gång.

24 april 2017

Två kometer och många galaxer

Det klarnade mot kvällen, men med en jobbigt kall vind, så jag ville egentligen inte gå ut. Men när jag insåg att komet Johnson (C/2015 V2) var lika ljus som komet 41P och stod nära den på himlen kunde jag inte låta bli att försöka med Megrez-teleskopet.  Som första fokuseringsmål fanns Jupiter, och månarna låg i en lustigt kompakt klump på en sida av planeten

Jag har aldrig haft någon bra sökare på Megrez-instrumentet, ibland för liten, nu för stor, så det är inte trivialt att hitta även om man har ljusa stjärnor att gå efter. Komet Johnson låg i alla fall på ett mycket bra ställe mellan phi och ypsilon Herculis, och jag tog flera bilder. DSS-summan med nära 7 minuters exponeringstid visar en tydlig svans, fast kometen är 1,76 astronomiska enheter från solen.

Även min ‘gamla vanliga’ 41P gick rätt lätt att hitta, och på 5-minutersbilden ser den som vanligt symmetriskt rund ut.

Komet 41P/Tuttle-Giacobini-Kresak är speciell genom att den har perihelium just utanför jordbanan och därför under en månad kunnat ses i ‘opposition’ nära jorden men ändå långt från solen på himlen. Den är fortfarande bara 0,17 a.e. från jorden, medan C/2015 V2 (Johnson) ligger 1,07 a.e. bort.

Från denna hembygdskunskap i solsystemet ger vi oss sedan ut bland universums galaxer. För att slippa besvärligt letande körde jag liksom häromsistens ‘måfå’-metoden, med en riktning bara ungefär mot Virgohopen. Nuförtiden kan man sedan fortsätta att vara lat och få fältet automatiskt identifierat via astrometry.net. Det är lite fusk, men det sparar tid… Första försöket hamnade i norra delen av hopen, med galaxen M85 som ljusaste objekt. Det finns många fler små galaxer än jag markerat, det intressanta är att de finns i alla fält i trakten

Jag körde sen vidare söderut innan nästa bild, men kom inte så långt som jag trodde. Den fina spiralen M100  är i alla fall ny, men nästa gång ska jag försöka sikta närmare Virgohopens centrum…

Det är nästan omöjligt att förstå hur mycket avlägsnare dessa galaxer är än kometerna ovan. Tar man ett kometavstånd (0,1-1 a.e.) och multiplicerar med en miljon så kommer man ut till de närmaste stjärnorna i Vintergatan (0,5-5 pc). Multiplicerar man sen ytterligare med en miljon är man ute vid 1,5-15 miljoner ljusår, medan Virgohopen ligger ca 55 miljoner ljusår bort…Och går man åt andra hållet ligger kometerna faktiskt en miljon miljon dm från jorden. Man får bara finna sig i att rymden mäts med sina egna mått.

 

 

18 april 2017

Jupiter och komet bland moln

Efter flera filmkvällar med oläsliga filer hade jag uppdaterat själva filmningsprogrammet, och på dagen inomhus verkade det fungera bättre. Nu ville jag gärna se om det blev någon skillnad under realistiska förhållanden med datorn ute i kylan, men vädret var lustigt oberäkneligt, moln och klara perioder om vartannat. Det kändes inte lönt att sätta igång med SW200, utan jag filmade Jupiter genom Megrez-teleskopet, med både moln och träd i vägen…Det viktiga resultatet var att alla filmerna i alla fall blev läsbara, så att filproblemet kanske bara var tillfälligt? Med Barlow får jag ungefär samma brännvidd som med SW200 utan Barlow, dvs det är lagom för månarna. En överexponerad bild visar de inre månarna, med Callisto utanför synfältet.

Med kortare exponering kan jag få både månar och detaljer på skivan, och vi ser tydligt Röda Fläcken

Det blev inte många användbara bilder, men om man jämför den sista, tagen 22.49, med den ovan, tagen 22.32, så ser man i alla fall tydligt hur Europa(J2) närmat sig skivan samtidigt som Röda Fläcken rört sig åt höger med planetens rotation

Efter filmningen tog jag några direkta kamerabilder. Med 1 sekunds exponering ser vi J1 och J3, liksom J4 längre från planeten. 

En 15s-exponering visade oväntat och intressant spåren av ett par geostationära satelliter precis vid Jupiter och nästan precis vid midnatt (klockan 00.01)!

Sen siktade jag mot rho Leonis, där de två asteroiderna Amphitrite och Psyche  som jag observerade 15 april fortfarande borde vara synliga. Psyche hamnar nära kanten, men båda finns med på denna DSS-summabild

Med bilder så nära inpå varandra i tid kan man lätt åskådliggöra småplaneternas rörelse, och det är sådana differentiella bilder jag egentligen är ute efter när jag observerar småplaneter. Frustrerande ofta ställer väder eller andra problem till det så att tidsavståndet blir för stort, men här har vi ett fint exempel med ‘lagom’ rörelse.

Det jag egentligen mest var ute efter var i alla fall kometen 41P, som denna kväll skulle finnas nära stjärnan beta Draconis (och därför vara lätt att hitta). Det dröjde innan molnen försvann just där, men jag kunde samla ihop till 7 minuters exponering. Diset i luften gör även den ljusstarka stjärnan kometlik, men den gröna färgen avslöjar vad som är vad…

 

15 april 2017

Komet och galaxer

Efter en grå och kallblåsig påskafton lättade molnen och vinden mojnade, så att stjärnhimlen verkligen pockade på observation. Jag orkade inte ställa upp ‘stora teleskopet’, utan siktade på att leta upp komet 41P med ‘lilla’ Megrez, (72 mm f/5). Jupiter fanns som första mål, även om den var lätt skymd i trädtopparna. En kortexponering (beskuren) visar månarna och planeten till höger om theta Virginis

En 30s-bild visar (förstås) en överexponerad Jupiter, men också väl fokuserade stjärnor.

Även de nästa bilderna av rho Leo är rimligt skarpa, och på en 1-minuts DSS-summa är det lätt att identifiera småplaneterna 16 Psyche och 29 Amphitrite som för några veckor sedan (se bild 22 mars) båda låg till vänster om rho. Trots att deras banor är ganska olika varandra har de nu ett tag rört sig nästan i tandem på himlen.

Sedan letade jag upp Draken huvud och körde vinkelavstånd till där kometen borde vara, och det fungerade direkt. Trots att riktningen var inåt Värnamo var himlen rimligt mörk, vilket just visar hur klart det var. (Minsta dis brukar annars ge en tio gånger ljusare himmel ditåt än åt andra hållet…) Så allt var frid och fröjd ända tills jag tittade i detalj på bilderna. Fokuseringen hade någonstans släppt (försummad skruv?), dvs alla stjärnor är små skivor. Här en 7 minuters summabild (DSS), där i alla fall kometen syns tydligt. Med 360 mm brännvidd är kometens rörelse inte påtaglig, så det gick bra att bara lägga delbilderna på varandra.

Oskärpan kunde varit värre, men lite besviken blir man när det inte blev riktigt så bra som det kunde ha blivit…I alla fall, kometen vandrar på i Draken, på väg mot Herkules, och kommer troligen att vara synbar tills sommarhimlen blir för ljus.

Vårhimlen är fattig på ljusa stjärnor, men med teleskop kan man i gengäld hitta mängder av galaxer. Den s.k. Virgohopen i Jungfruns stjärnbild innehåller tusentals större och mindre galaxer, och jag gjorde nu bara experimentet att sikta på måfå och exponera fyra gånger en minut. Jag hamnade lite under hopens centrum, men på summabilden kan man ändå hitta minst ett dussin galaxer, bland annat den allra största, M87. På grund av fokusfelet är det inte helt lätt att se vad som är stjärnor resp. galaxer, men 20 Virginis är den enda ljusstarka stjärnan i bilden (nätt och jämnt synbar för blotta ögat). Galaxerna syns bara som små suddfläckar, men man lägger genast märke till paret NGC4567+68 som verkligen håller på att kollidera med varandra.

Jag ville också utnyttja den fina kvällen till att ta några fler vidvinkelbilder med ett nytt 10-20 mm objektiv. Jag började igår (14 april), men molnen var alldeles för många. Objektivet ger vid 10 mm brännvidd mycket skarpare bilder än mitt ”fisköge”-objektiv, och ändå med extremt stort synfält. Här först en bild av sydhimlen från 14/4, med moln och flera satellitspår

En bild mot nordost var ännu mer molnstörd, men Karlavagnen syns  i alla fall. Det stora synfältet ger förstås lite konstigheter i kanterna, som syns här för Lejonet och Jungfrun

Denna kväll (15/4) slapp jag (nästan) molnen, och en sydvy med 10mm brännvidd visar igen en lagom kompromiss för bildkvaliteten. Stjärnorna är lite förstorade, men det är mest till hjälp när man vill urskilja stjärnbilder.

Ofta behövs inte så extrem bildvinkel, utan man kan nöja sig med 20 mm brännvidd. Sydbilden (15/4) mot Jupiter och Jungfrun blev då så här, med betydligt skarpare stjärnor. Jag har markerat 20 Virginis, där jag hittade så många galaxer ovan.

Mot nordost ser det ut så här. Här är det mest en nackdel att stjärnorna är så skarpa, eftersom det med brist på ljusa stjärnor krävs möda att orientera sig. Mellan Lyran (med Vega) och Karlavagnen (med Mizar) finns stjärnbilden Draken, men det är svårt att se den på direkten…

Om man slår ihop tre bilder till en med DSS blir de ljusstarka stjärnorna tydligare, och man kan lättare urskilja Drakens slingor. Det blir också tydligare hur mycket ljusare himmelsbakgrunden är i vänstra delen av bilden (riktning Värnamo!)

Komet 41P finns nära kanten av det ljusa området, och syns tydligt som en liten grön prick. De ljusa klothoparna M13 och M92 går i denna skala inte att skilja från stjärnor, men är intressanta att peka ut.

 

22 mars 2017

Komet 41P

Trevligt nog klarnade det upp just när komet 41P (-Tuttle-Giacobini-Kresak) skulle passera nära både en av stjärnorna i Karlavagnen (så att fältet var lätt att hitta) och dessutom nära två kända Messier-objekt. För att få komet och Messierobjekt i samma synfält använde jag det ”lilla” teleskopet (72 mm f/5), och testade först på några enklare mål: Innan det ännu var mörkt siktade jag på Orionnebulosan (på väg ner och delvis skymd av träd), där man redan med 5s exponering ser de centrala delarna kring Trapetset.

Sedan tog jag några exponeringar mot Plejaderna, och fick en fin 7-minuters summabild med tydliga nebulositeter

Sedan var det dags att sikta mot Karlavagnen och kometen. Det gick över förväntan, och med nästan 11 minuters exponering ser man kometens stora gröna coma bredvid galaxen M108 och den planetariska nebulosan M97

När jag efter en liten paus skulle fortsätta att observera började stativet att krångla. Utan anledning slutade motordriften att fungera gång på gång, och många bilder blev bara stjärnstreck. Med möda kunde jag ta bilder av ytterligare två öppna stjärnhopar. Praesepe som är så lockande när man ser den med blotta ögat gör sig bäst med korta brännvidder. Redan här vid 360mm blir kontrasten mellan hop och omgivning för dålig

Däremot framträder M67 som jag observerade med SW200 häromdagen mycket tydligt  mot en stjärnfattigare bakgrund

En oväntad sak hände när jag tog en bild av småplaneten 29 Amphitrite nära stjärnan rho i Lejonet. När jag kollade kartorna visade det sig att nummer 16 Psyche låg precis bredvid på himlen, så det blev två ljusstarka asteroider på en bild! De följs åt i ett par veckor, så jag hoppas få till någon mer bild.

Jupiter hade nu kommit fram, och på en kortexponering (5s) ser man alla fyra månarna

När jag sen tog längre exponeringar visade det sig att en ljusstark geostationär satellit befann sig i fältet. Man ser hur den under exponeringar på 58 resp 63 sekunder ser ut att röra sig, fast det egentligen är den som ligger still och himlen (och teleskopet) som roterar.

Men åter till komet 41P. Utom driftproblemet hade jag nu också stora problem att öht hitta den. Den stod så nära zenit att jag inte längre kunde använda den raka sökaren och jag hamnade ett tag vid alfa i stället för beta i Stora Björnen. Så det tog sin tid att hitta fältet igen, men jag kunde till sist samla ihop ytterligare 14 minuters exponeringar. Nu skymtar även beta UMa(=nedersta högra stjärnan i Karlavagnen) i överkanten av bilderna.

Det påtvingat långa uppehållet mellan de två bilderna (3,2 timmar) har dock det goda med sig att det är mycket lätt att se kometens rörelse. Redan på 15 minuter ser man att kärnan blivit lite utdragen, och om man tittar på stjärnfältet ser man hur långt kometen kommit på 3 timmar. I morgon är den långt från sina trevliga grannar…