16 augusti 2017

Vintergatan

Utan att tro på mer än en halvdan himmel flyttade jag upp mitt stora stativ till en plats med bättre sikt åt söder. Det blev dock bättre än väntat, och jag fick en del fina vintergatsbilder utan att egentligen ha planerat vad jag skulle observera. Först tog jag bilder av Saturnus bland stjärnorna med Megrez-teleskopet (360 mm f/5). Planeten stod lågt, och himlen är ljus, men man ser de två ljusaste månarna, Titan och Rhea, tätt bredvid den överexponerade planetskivan.

Sedan siktade jag lite fel och missade M11, men här högre upp på himlen kan man se de komplicerade ljusa och mörka områdena i vintergatan.

Eftersom jag varken ställt in GoTo eller sökaren insåg jag att det var chanslöst att hitta med Megrez, så jag bytte till teleobjektiv med kortare brännvidd (130 mm f/4). Då är synfältet rimligt stort, och här syns igen Saturnus i Ophiuchus. På denna del av himlen är det gott om klothopar, och man ser direkt en suddig stjärna som alltså råkar vara klothopen M9.

Utan att ha kollat siktade jag så mot ”nedersta stjärnan i Örnen”(lam Aql) där man i närheten just ser den ovanligt rika öppna stjärnhopen M11. Stjärnan HIP 93666 sticker också ut genom sin röda färg. Det är en s.k ”kolstjärna”, med ovanligt låg yttemperatur (<3000 K) som färgbilden direkt avslöjar. Annars ser man många fler stjärnor i bildens nedre del jämfört med den övre, vilket förstås beror på skymmande mörka stoftmoln.

Med lite tur hittade jag fältet med gasnebulosorna M16 och M17, och tog flera exponeringar. På en DSS-summa med 5 minuters totalexponering kan man se flera andra öppna stjärnhopar samt igen en mycket komplicerad bakgrund med stjärnfält och mörka stoftmoln.

Som kontrast kan vi se en del av Norra Kronan (CrB), långt från vintergatsplanet. Visserligen är exponeringen bara 30 sekunder, men det är ändå slående hur få stjärnor som syns här jämfört med i vintergatan. Variabeln R CrB är nu klart ljusstarkare än grannstjärnan HIP 77373 (V=7,4).

Sedan övergick jag till rena vidvinkelbilder med ett 10-20 mm objektiv. Maximal vidvinkel (10 mm) ger en häftig vintergata med många detaljer redan på en enda exponering.

En DSS-summa med 5 minuters exponering visar ännu mer, särskilt nere i söder.

Med ett mellanläge (f=13mm) får man fortfarande ett stort synfält, med ännu mer detaljer. Här ser vi vintergatan från horisonten och ända upp till Deneb. )

Av någon anledning ville DSS sedan inte kombinera mer än 2 bilder (totalt 2m 50s), men även det är en förbättring. De störande satellit- och flygplansstrecken är svåra att undvika…

Med 20 mm brännvidd blir det mer ‘normal’ vidvinkel, här igen vintergatan söder från Örnen och söderut.

Här på DSS-summan (4m 30s) kan man urskilja de rödaktiga nebulosorna M16 och M17, medan de ännu intressantare M8 och M20 redan försvunnit ner i horisontdiset. (Från denna nordliga latitud har man bara ett par veckor på sig varje år för att se dem, och bara kanske en halvtimme varje kväll. Förra året fick jag bilder den 23 augusti…)

2 maj 2017

Fullmatad kväll: Jupiter, månen och galaxer

När det blev klart för fjärde kvällen i rad var det lite motigt att sätta igång, men jag hade sett den lustiga förutsägelsen att Ganymedes (J3) skulle komma fram (efter att ha varit skymd bakom Jupiter) klockan 22.32 men sedan 22.33 genast försvinna in i Jupiters skugga. Så jag satte igång med filmning genom SW200, och konstaterade genast att seeingen var för dålig för att jag direkt skulle kunna se något av detta. Men som alltid blir man positivt överraskad av vad Autostakkert/Registax kan plocka fram:

Först som vanligt en bild utan Barlow som visar de tre övriga månarna

Med Barlow får man både månar och detaljer på skivan. Klockan är ungefär 22.23

Med mindre synfält kan man observera fler filmrutor per tidsenhet, och bilden från 22.27 visar fortfarande ingen J3.

Sen har jag analyserat ungefär minutlånga filmsnuttar där man redan 22.29 anar och 22.30 säkert ser Ganymedes

Sedan börjar förmörkelsen mycket gradvis, så att månen fortfarande syns bra 22.35

Den minskar mer tydligt i ljusstyrka till 22.37, och är givetvis helt försvunnen 22.42. (Jag borde ha insett att en förmörkelse av Ganymedes sker så sakta att jag skulle ha filmat vidare efter 22.37).

På den sista bilden anar man också att Röda Fläcken är på väg in över kanten nere till vänster.

Jag hade inte tänkt filma månen också, men fasen var ju precis den rätta, så det gick inte att låta bli…

Av någon anledning var seeingen sämre än för Jupiter, men det blev trevliga bilder ändå. Först Aristoteles och Eudoxus dramtiskt belysta, och med Bürg på sin egen lilla sprickiga slätt Lacus Mortis.

Man skymtar Hercules uppe till höger, och hela nordostvyn mot Endymion och Humboldthavet  blev så här

Från västra stranden av Lugnets Hav går den stora Ariadeus-sprickan in åt vänster, mot ännu osynliga Hyginus. Strax ovanför kratern Moltke i bildens nederkant landade Apollo11 1969.

Trion Theophilus/Cyrillus/Catharina ser mycket mindre dramtisk ut i dag än i går då skuggorna var långa. Den lustiga kraterkedjan från Abulfeda hänger ihop med Altai-förkastningen (ut från Piccolomini på nästa bild).

De stora kratrarna Langrenus och Petavius i sydost syns fortfarande, men visar inga skuggor.

Till sist bestämde jag mig för att innan fullmåne eller sommarljusa nätter anstränga mig lite bättre för att sikta mot Virgo-hopens galaxer. Det var ju inte svårare än att vrida kända vinklar i rektascension och deklination utgående från en ljus stjärna, och jag skäms lite att jag inte gjort det förut…En av bilderna visar en spektakulär rad av Virgo-galaxer, vilken går under namnet ‘Markarians kedja’ (studerad av B.F. Markarian i en artikel från 1961).

Med en minuts exponering ser man bara att det är galaxer. Med tre bilder kombinerade och överdrivet förstärkta kan man möjligen ana att det finns något mer mellan NGC 4435 och 4438, vilka bildar det växelverkande paret ”the Eyes”

Dessa intressanta slumpskott hinner jag inte följa upp, eftersom först månen och sedan sommaren kommer att göra djuprymdsobservationer omöjliga. Galaxerna ligger i alla fall kvar där de ligger, även nästa vår…

30 april 2017

Usel seeing men klart

Vårkvällen kallnade mycket snabbt, vilket gav strömmar och oro i luften. Jag ville gärna filma en 25% måne, men seeingen var under all kritik. En kamerabild visar huvuddragen

och sen hänger det på Autostakkert/Registax om det blir något vettigt av filmerna. Problemet oläsbara filer verkar dock ha löst sig, vilket sparar mycket tid och möda. Seeingen blev värre allteftersom månen sjönk neråt, och jag borde ha börjat observera lite tidigare.

I nordost har vi det vanliga stråket från Atlas och Hercules, över Endymion och fram till Humboldthavet

Vidare neråt syns Berzelius tydligt

och vi når fram till Mare Crisium

Bilderna längs terminatorn blev mycket sämre

men belysningen framhäver det stora ringberget Janssen och dalen vid Rheita

Med tanke på den usla seeingen började jag inte filma Jupiter också,  utan gick tillbaka till kameran. Jupiters månar har ändrat sina lägen sedan i går

och även planeten har rört sig åt höger (vilket syns tydligt om man jämför med de markerade Hipparcosstjärnorna på dagens och gårdagens bilder).

Sen tog jag några bilder helt på måfå, bara på ett ungefär mot den stora galaxhopen i Virgo. En gång i Chile (när vädret var för dåligt för riktiga observationer) körde jag runt visuellt med ESO:s lilla 50cm-teleskop, och minns känslan att se suddfläckar (=galaxer) nästan vart jag pekade. Men nu ikväll hade min rödpunktssökare slut på batteriet, och det visade sig att jag siktat mycket för lågt för Virgohopen. (Att identifiera fälten hade jag aldrig klarat utan den fantastiska tjänsten astrometry.net som tar vilken astrobild som helst och berättar vart man pekat! ) Men även här finns det galaxer (utmärkta med IC-nummer), bara mycket ljussvagare och avlägsnare.

Man kan ta det som ett misslyckande eller som en häftig bekräftelse att en minuts exponering med en vanlig kamera kopplad till ett litet 20 cm-teleskop nästan var som helst hittar galaxer mer än 100 miljoner ljusår bort!

 

24 april 2017

Två kometer och många galaxer

Det klarnade mot kvällen, men med en jobbigt kall vind, så jag ville egentligen inte gå ut. Men när jag insåg att komet Johnson (C/2015 V2) var lika ljus som komet 41P och stod nära den på himlen kunde jag inte låta bli att försöka med Megrez-teleskopet.  Som första fokuseringsmål fanns Jupiter, och månarna låg i en lustigt kompakt klump på en sida av planeten

Jag har aldrig haft någon bra sökare på Megrez-instrumentet, ibland för liten, nu för stor, så det är inte trivialt att hitta även om man har ljusa stjärnor att gå efter. Komet Johnson låg i alla fall på ett mycket bra ställe mellan phi och ypsilon Herculis, och jag tog flera bilder. DSS-summan med nära 7 minuters exponeringstid visar en tydlig svans, fast kometen är 1,76 astronomiska enheter från solen.

Även min ‘gamla vanliga’ 41P gick rätt lätt att hitta, och på 5-minutersbilden ser den som vanligt symmetriskt rund ut.

Komet 41P/Tuttle-Giacobini-Kresak är speciell genom att den har perihelium just utanför jordbanan och därför under en månad kunnat ses i ‘opposition’ nära jorden men ändå långt från solen på himlen. Den är fortfarande bara 0,17 a.e. från jorden, medan C/2015 V2 (Johnson) ligger 1,07 a.e. bort.

Från denna hembygdskunskap i solsystemet ger vi oss sedan ut bland universums galaxer. För att slippa besvärligt letande körde jag liksom häromsistens ‘måfå’-metoden, med en riktning bara ungefär mot Virgohopen. Nuförtiden kan man sedan fortsätta att vara lat och få fältet automatiskt identifierat via astrometry.net. Det är lite fusk, men det sparar tid… Första försöket hamnade i norra delen av hopen, med galaxen M85 som ljusaste objekt. Det finns många fler små galaxer än jag markerat, det intressanta är att de finns i alla fält i trakten

Jag körde sen vidare söderut innan nästa bild, men kom inte så långt som jag trodde. Den fina spiralen M100  är i alla fall ny, men nästa gång ska jag försöka sikta närmare Virgohopens centrum…

Det är nästan omöjligt att förstå hur mycket avlägsnare dessa galaxer är än kometerna ovan. Tar man ett kometavstånd (0,1-1 a.e.) och multiplicerar med en miljon så kommer man ut till de närmaste stjärnorna i Vintergatan (0,5-5 pc). Multiplicerar man sen ytterligare med en miljon är man ute vid 1,5-15 miljoner ljusår, medan Virgohopen ligger ca 55 miljoner ljusår bort…Och går man åt andra hållet ligger kometerna faktiskt en miljon miljon dm från jorden. Man får bara finna sig i att rymden mäts med sina egna mått.

 

 

15 april 2017

Komet och galaxer

Efter en grå och kallblåsig påskafton lättade molnen och vinden mojnade, så att stjärnhimlen verkligen pockade på observation. Jag orkade inte ställa upp ‘stora teleskopet’, utan siktade på att leta upp komet 41P med ‘lilla’ Megrez, (72 mm f/5). Jupiter fanns som första mål, även om den var lätt skymd i trädtopparna. En kortexponering (beskuren) visar månarna och planeten till höger om theta Virginis

En 30s-bild visar (förstås) en överexponerad Jupiter, men också väl fokuserade stjärnor.

Även de nästa bilderna av rho Leo är rimligt skarpa, och på en 1-minuts DSS-summa är det lätt att identifiera småplaneterna 16 Psyche och 29 Amphitrite som för några veckor sedan (se bild 22 mars) båda låg till vänster om rho. Trots att deras banor är ganska olika varandra har de nu ett tag rört sig nästan i tandem på himlen.

Sedan letade jag upp Draken huvud och körde vinkelavstånd till där kometen borde vara, och det fungerade direkt. Trots att riktningen var inåt Värnamo var himlen rimligt mörk, vilket just visar hur klart det var. (Minsta dis brukar annars ge en tio gånger ljusare himmel ditåt än åt andra hållet…) Så allt var frid och fröjd ända tills jag tittade i detalj på bilderna. Fokuseringen hade någonstans släppt (försummad skruv?), dvs alla stjärnor är små skivor. Här en 7 minuters summabild (DSS), där i alla fall kometen syns tydligt. Med 360 mm brännvidd är kometens rörelse inte påtaglig, så det gick bra att bara lägga delbilderna på varandra.

Oskärpan kunde varit värre, men lite besviken blir man när det inte blev riktigt så bra som det kunde ha blivit…I alla fall, kometen vandrar på i Draken, på väg mot Herkules, och kommer troligen att vara synbar tills sommarhimlen blir för ljus.

Vårhimlen är fattig på ljusa stjärnor, men med teleskop kan man i gengäld hitta mängder av galaxer. Den s.k. Virgohopen i Jungfruns stjärnbild innehåller tusentals större och mindre galaxer, och jag gjorde nu bara experimentet att sikta på måfå och exponera fyra gånger en minut. Jag hamnade lite under hopens centrum, men på summabilden kan man ändå hitta minst ett dussin galaxer, bland annat den allra största, M87. På grund av fokusfelet är det inte helt lätt att se vad som är stjärnor resp. galaxer, men 20 Virginis är den enda ljusstarka stjärnan i bilden (nätt och jämnt synbar för blotta ögat). Galaxerna syns bara som små suddfläckar, men man lägger genast märke till paret NGC4567+68 som verkligen håller på att kollidera med varandra.

Jag ville också utnyttja den fina kvällen till att ta några fler vidvinkelbilder med ett nytt 10-20 mm objektiv. Jag började igår (14 april), men molnen var alldeles för många. Objektivet ger vid 10 mm brännvidd mycket skarpare bilder än mitt ”fisköge”-objektiv, och ändå med extremt stort synfält. Här först en bild av sydhimlen från 14/4, med moln och flera satellitspår

En bild mot nordost var ännu mer molnstörd, men Karlavagnen syns  i alla fall. Det stora synfältet ger förstås lite konstigheter i kanterna, som syns här för Lejonet och Jungfrun

Denna kväll (15/4) slapp jag (nästan) molnen, och en sydvy med 10mm brännvidd visar igen en lagom kompromiss för bildkvaliteten. Stjärnorna är lite förstorade, men det är mest till hjälp när man vill urskilja stjärnbilder.

Ofta behövs inte så extrem bildvinkel, utan man kan nöja sig med 20 mm brännvidd. Sydbilden (15/4) mot Jupiter och Jungfrun blev då så här, med betydligt skarpare stjärnor. Jag har markerat 20 Virginis, där jag hittade så många galaxer ovan.

Mot nordost ser det ut så här. Här är det mest en nackdel att stjärnorna är så skarpa, eftersom det med brist på ljusa stjärnor krävs möda att orientera sig. Mellan Lyran (med Vega) och Karlavagnen (med Mizar) finns stjärnbilden Draken, men det är svårt att se den på direkten…

Om man slår ihop tre bilder till en med DSS blir de ljusstarka stjärnorna tydligare, och man kan lättare urskilja Drakens slingor. Det blir också tydligare hur mycket ljusare himmelsbakgrunden är i vänstra delen av bilden (riktning Värnamo!)

Komet 41P finns nära kanten av det ljusa området, och syns tydligt som en liten grön prick. De ljusa klothoparna M13 och M92 går i denna skala inte att skilja från stjärnor, men är intressanta att peka ut.

 

26 mars 2017

Komet i alla fall

Efter ett par dagar med magsjuka orkade jag inte utnyttja den fina himlen till mer än några få kamerabilder med ett nytt 85 mm-objektiv. Oväntat turligt hamnade det främsta målet, komet41P, i bildfältet redan på första försöket att sikta upp mot zenit. Summan av 7  minuters exponeringar (med iOptron-följning) blev följande bild, där kometen nu syns nära Karlavagnens övre vänstra stjärna, Megrez. Det ljusa området mitt i bilden visar att det billiga objektivet lider av stark vinjettering, och en uppenbar uppgift blir att göra en ordentlig kalibrering av detta med ‘flatfältsbilder’. (Med ett zoomobjektiv är det ett stort företag som jag oftast försummat, eftersom varje brännvidd ger ett eget mönster, men för detta med fast brännvidd borde jag kunna få fram något.)

En 100 s summabild mot Berenikes Hår visar dels den glesa stjärnhopen (Melotte 111), bara omkring 280 ljusår bort, men också flera  svaga galaxer, på avstånd mellan 35 och 60 miljoner ljusår(!).

Som kontrast till detta ganska stjärnfattiga fält har vi här ett mot Auriga, med de tre Messierhopar jag observerade i detalj den 18/3. Här i vintergatsplanet är det gott om både stjärnor och mörka stoftmoln, och man ser inga avlägsna galaxer.

Nu hoppas jag det klara vädret kan bestå någon natt till, men morgonen är mycket grå…

 

22 mars 2017

Komet 41P

Trevligt nog klarnade det upp just när komet 41P (-Tuttle-Giacobini-Kresak) skulle passera nära både en av stjärnorna i Karlavagnen (så att fältet var lätt att hitta) och dessutom nära två kända Messier-objekt. För att få komet och Messierobjekt i samma synfält använde jag det ”lilla” teleskopet (72 mm f/5), och testade först på några enklare mål: Innan det ännu var mörkt siktade jag på Orionnebulosan (på väg ner och delvis skymd av träd), där man redan med 5s exponering ser de centrala delarna kring Trapetset.

Sedan tog jag några exponeringar mot Plejaderna, och fick en fin 7-minuters summabild med tydliga nebulositeter

Sedan var det dags att sikta mot Karlavagnen och kometen. Det gick över förväntan, och med nästan 11 minuters exponering ser man kometens stora gröna coma bredvid galaxen M108 och den planetariska nebulosan M97

När jag efter en liten paus skulle fortsätta att observera började stativet att krångla. Utan anledning slutade motordriften att fungera gång på gång, och många bilder blev bara stjärnstreck. Med möda kunde jag ta bilder av ytterligare två öppna stjärnhopar. Praesepe som är så lockande när man ser den med blotta ögat gör sig bäst med korta brännvidder. Redan här vid 360mm blir kontrasten mellan hop och omgivning för dålig

Däremot framträder M67 som jag observerade med SW200 häromdagen mycket tydligt  mot en stjärnfattigare bakgrund

En oväntad sak hände när jag tog en bild av småplaneten 29 Amphitrite nära stjärnan rho i Lejonet. När jag kollade kartorna visade det sig att nummer 16 Psyche låg precis bredvid på himlen, så det blev två ljusstarka asteroider på en bild! De följs åt i ett par veckor, så jag hoppas få till någon mer bild.

Jupiter hade nu kommit fram, och på en kortexponering (5s) ser man alla fyra månarna

När jag sen tog längre exponeringar visade det sig att en ljusstark geostationär satellit befann sig i fältet. Man ser hur den under exponeringar på 58 resp 63 sekunder ser ut att röra sig, fast det egentligen är den som ligger still och himlen (och teleskopet) som roterar.

Men åter till komet 41P. Utom driftproblemet hade jag nu också stora problem att öht hitta den. Den stod så nära zenit att jag inte längre kunde använda den raka sökaren och jag hamnade ett tag vid alfa i stället för beta i Stora Björnen. Så det tog sin tid att hitta fältet igen, men jag kunde till sist samla ihop ytterligare 14 minuters exponeringar. Nu skymtar även beta UMa(=nedersta högra stjärnan i Karlavagnen) i överkanten av bilderna.

Det påtvingat långa uppehållet mellan de två bilderna (3,2 timmar) har dock det goda med sig att det är mycket lätt att se kometens rörelse. Redan på 15 minuter ser man att kärnan blivit lite utdragen, och om man tittar på stjärnfältet ser man hur långt kometen kommit på 3 timmar. I morgon är den långt från sina trevliga grannar…