29 april 2017

Lite astronomi mellan molnen

Kvällen såg ut att bli fin, och jag kunde ta bilder av en fin måne genom Megrez-teleskopet (placerat ute på gräsmattan för att få fri sikt). Som vanligt krävs kort exponering (1/200 s)  för detaljer på skäran och mycket längre (1/4 s) för jordskenet, medan man visuellt upplever båda i varje titt.

 

Stjärnan 130 Tauri är (svagt) synlig för blotta ögat, och det hade blivit en trevlig ockultation om inte månen gått ner innan den nådde fram till stjärnan

Jag satte så upp SW200 och valde bort Jupiterfilmning, eftersom inget särskilt spännande verkade hända med månarna. En kortexponerad kamerabild (tyvärr skakig) visar dem alla på rad.

En 30s-bild visar förstås en totalt överexponerad planet samt en del svaga stjärnor. Normalt finns ingen ljusstark stjärna i fältet, utan månarna är de ljusaste objekten utom Jupiter själv. Det unika på bilden är i stället det vertikala spåret av en svag satellit. Man får ju ofta störande satellitspår på sina bilder, men att den nu precis vid Jupiter också blinkade till (bredare spår) måste vara väldigt ovanligt. (Man kunde i förstone ta det för ett meteorspår, men då skulle blinkningen varit slutet när man nu i stället ser spåret fortsätta).

 

Jag tänkte i stället försöka hitta komet Johnson, men hann inte mer än leta upp den innan molnen började dra upp. Några bilder med fisheye-objektivet visar hur det såg ut

Jag kunde hjälpligt parera genom att bara exponera när kometen låg i en klar lucka, men var som vanligt för optimistisk med exponeringstiderna. Monteringen var inte så väl injusterad, och stjärnorna blev ibland så avlånga att DSS vägrar ta dem för stjärnor. Det blev i alla fall några användbara summabilder som åter klart visar en kort svans. Denna första är från ungefär 23.04

och denna sista från ungefär 23.54

Om man tittar noga ser man att kometen har rört sig ett litet stycke åt höger på dessa 50 minuter, men inte alls så snabbt som den mycket närbelägnare 41P.

Jag ska försöka få till en summa av alla bilderna, men det är lite pysseljobb och kan dröja…

Sen hade jag också tänkt köra galaxtricket med SW200 (måfåpekning), men de fyra bilder jag hann ta var alla helt ur fokus, så det får bli en annan gång.

24 april 2017

Två kometer och många galaxer

Det klarnade mot kvällen, men med en jobbigt kall vind, så jag ville egentligen inte gå ut. Men när jag insåg att komet Johnson (C/2015 V2) var lika ljus som komet 41P och stod nära den på himlen kunde jag inte låta bli att försöka med Megrez-teleskopet.  Som första fokuseringsmål fanns Jupiter, och månarna låg i en lustigt kompakt klump på en sida av planeten

Jag har aldrig haft någon bra sökare på Megrez-instrumentet, ibland för liten, nu för stor, så det är inte trivialt att hitta även om man har ljusa stjärnor att gå efter. Komet Johnson låg i alla fall på ett mycket bra ställe mellan phi och ypsilon Herculis, och jag tog flera bilder. DSS-summan med nära 7 minuters exponeringstid visar en tydlig svans, fast kometen är 1,76 astronomiska enheter från solen.

Även min ‘gamla vanliga’ 41P gick rätt lätt att hitta, och på 5-minutersbilden ser den som vanligt symmetriskt rund ut.

Komet 41P/Tuttle-Giacobini-Kresak är speciell genom att den har perihelium just utanför jordbanan och därför under en månad kunnat ses i ‘opposition’ nära jorden men ändå långt från solen på himlen. Den är fortfarande bara 0,17 a.e. från jorden, medan C/2015 V2 (Johnson) ligger 1,07 a.e. bort.

Från denna hembygdskunskap i solsystemet ger vi oss sedan ut bland universums galaxer. För att slippa besvärligt letande körde jag liksom häromsistens ‘måfå’-metoden, med en riktning bara ungefär mot Virgohopen. Nuförtiden kan man sedan fortsätta att vara lat och få fältet automatiskt identifierat via astrometry.net. Det är lite fusk, men det sparar tid… Första försöket hamnade i norra delen av hopen, med galaxen M85 som ljusaste objekt. Det finns många fler små galaxer än jag markerat, det intressanta är att de finns i alla fält i trakten

Jag körde sen vidare söderut innan nästa bild, men kom inte så långt som jag trodde. Den fina spiralen M100  är i alla fall ny, men nästa gång ska jag försöka sikta närmare Virgohopens centrum…

Det är nästan omöjligt att förstå hur mycket avlägsnare dessa galaxer är än kometerna ovan. Tar man ett kometavstånd (0,1-1 a.e.) och multiplicerar med en miljon så kommer man ut till de närmaste stjärnorna i Vintergatan (0,5-5 pc). Multiplicerar man sen ytterligare med en miljon är man ute vid 1,5-15 miljoner ljusår, medan Virgohopen ligger ca 55 miljoner ljusår bort…Och går man åt andra hållet ligger kometerna faktiskt en miljon miljon dm från jorden. Man får bara finna sig i att rymden mäts med sina egna mått.

 

 

22 april 2017

Några kamerabilder

Det blir mörkt så sent nu att jag inte orkade sätta upp något teleskop. Den klara himlen lockade i alla fall ut mig, och jag provade vidare med de nya kameraobjektiven. På iOptron-stativet (med drivning) placerade jag EOS60-kameran med 85 mm f/2, medan 450-kameran med 10 mm f/3.5 fick sitta på ett fast stativ. Jag tänkte väl naivt att med så kort brännvidd kommer inte himlens rörelse att märkas, men det var lite fel tänkt. Med 30 s blev det trevliga ‘hus under stjärnhimmel’-bilder

men när jag sedan brassade på med 90 s uppåt zenit blev himlens rörelse plötsligt väldigt påtaglig

Nära Polstjärnan är rörelsen liten, men ju längre åt höger (lägre deklination) desto längre stjärnspår. (Eftersom ett så vidvinkligt objektiv inte kan teckna perfekt ute i hörnen blir det effekter av det också…). Med blotta ögat hade jag sett ett par ”Lyrid”-meteorer (en svärm med maximum just nu), så det var därför jag ville ta dessa längre övervakningsbilder. Ingen Lyrid fastnade dock på film.

Om dessa bilder var lite av en besvikelse blev de få 85mm-bilderna mycket bättre. (Delvis beroende på att jag av misstag hade bländat ner objektivet till f/3.5, vilket bidrar till bildkvaliteten…). Huvudmålet var som vanligt kometen 41P, och en DSS-summa med 4,5 minuters total exponering vis.ar den fint under Drakens huvud (nu i norra Herkules). I förstone ser det ut att ligga en ljusstark stjärna i höger bildkant, men om man tittar noga saknar den de små ‘taggar’ som syns ut från beta och gamma Draconis. Det är alltså ingen stjärna, utan en miljon stjärnor i klothopen M92! För blotta ögat är den inte så ljusstark, men här blir den en lagom liten skiva som då ser ut som en ljusstark stjärna.

Småplaneten Vesta har gjort sin oppositionsslinga i Tvillingarna vid Castor och Pollux, och är nu på väg vidare mot Kräftan

Stjärnbilden Norra Kronan är lagom liten för att få plats på en 85 mm-bild, med variabeln R CrB just nu tydligt synlig (magnitud ca 7). Den är intressant oberäknelig och kan i månader vara så ljus som magnitud 6, och lika långa tider svagare än magnitud 13.

De geostationära satelliter som syntes bredvid Jupiter häromdagen låg flera grader ovanför huvudbandet. Jag gjorde nu experimentet att bara exponera en minut med fast kamera, vilket direkt visar en rad svaga prickar.

Här först helbilden, med spår av en ‘vanlig’ satellit.

Om man förstorar nederdelen av bilden ser man tydligt raden av geostationära satelliter

Det gick till och med att få DeepSkyStacker att godkänna satelliterna som stjärnor och addera två bilder. Summan är inte vacker, men den visar ännu tydligare att satelliterna ligger stilla medan stjärnorna rör sig förbi.

 

 

 

 

raotationdet

 

jag att använda mycket. Det är ljusstarkt, ger bra bildkvalitet och är

19 april 2017

2014 JO25

En kilometerstor asteroid som passerar ”bara” 1,7 miljoner kilometer från jorden är en ovanlig händelse, och den förutsades att den 19 april bli så ljus som magnitud 10,7. Den skulle också synas högt på himlen på lagom kvällstid, så det var förstås spännande att se om vädret skulle samarbeta. Det gjorde det delvis i alla fall, och vid 23-tiden hade jag teleskopet inriktat mot ungefär rätt plats på himlen. Där fanns få ljusa stjärnor, så jag hade startat vid stjärnan 23 CVn en bit bort och bara vridit teleskopet 12 minuter i rektascension. Molnen kom ungefär samtidigt som asteroiden, men jag fångade dess spår på flera (ungefär minutlånga) bilder, här överlagrade med DSS. Asteroiden rör sig neråt (söderut) i bilden, och det fjärde spåret är nästan osynligt

Sen var det mer moln en stund, men jag hade nästa teleskopläge 32 minuter från alfa CVn dit asteroiden borde komma omkring 23.40. Det lyckades ännu bättre nu, utan störande moln.

Men när jag sen skulle försöka se den visuellt tappade jag bort mig. Det är krångligt att byta från foto till okular (skruva bort/skruva dit hållare) och jag var osäker på om den var kvar i synfältet. Utan förberedda detaljkartor kändes det hopplöst att söka vidare, så jag tänkte ta bilder av komet 41P i stället. Då blev det dock ännu värre. Trots att kometen låg mycket nära beta Dra (se gårdagen), och trots att jag lätt såg den visuellt, tyckte jag inte att jag hittade den med kameran. Så kvällen slutade i frustration, men när jag nu tittar på bilderna ser jag faktiskt kometen på ett par av bilderna.  Felet var att jag exponerade bara typ 15 sekunder för att hitta rätt fält, och det var helt enkelt för kort. Kometen är stor och diffus, och hade krävt mycket längre tid för att bli tydlig. En DSS-summa på 36 sekunder visar i alla fall att den var där den skulle…

Kvällens behållning var i alla fall 2014 OP25, och jag kan inte låta bli att länka till de spännande radarbilder som visar hur den verkligen ser ut!

18 april 2017

Jupiter och komet bland moln

Efter flera filmkvällar med oläsliga filer hade jag uppdaterat själva filmningsprogrammet, och på dagen inomhus verkade det fungera bättre. Nu ville jag gärna se om det blev någon skillnad under realistiska förhållanden med datorn ute i kylan, men vädret var lustigt oberäkneligt, moln och klara perioder om vartannat. Det kändes inte lönt att sätta igång med SW200, utan jag filmade Jupiter genom Megrez-teleskopet, med både moln och träd i vägen…Det viktiga resultatet var att alla filmerna i alla fall blev läsbara, så att filproblemet kanske bara var tillfälligt? Med Barlow får jag ungefär samma brännvidd som med SW200 utan Barlow, dvs det är lagom för månarna. En överexponerad bild visar de inre månarna, med Callisto utanför synfältet.

Med kortare exponering kan jag få både månar och detaljer på skivan, och vi ser tydligt Röda Fläcken

Det blev inte många användbara bilder, men om man jämför den sista, tagen 22.49, med den ovan, tagen 22.32, så ser man i alla fall tydligt hur Europa(J2) närmat sig skivan samtidigt som Röda Fläcken rört sig åt höger med planetens rotation

Efter filmningen tog jag några direkta kamerabilder. Med 1 sekunds exponering ser vi J1 och J3, liksom J4 längre från planeten. 

En 15s-exponering visade oväntat och intressant spåren av ett par geostationära satelliter precis vid Jupiter och nästan precis vid midnatt (klockan 00.01)!

Sen siktade jag mot rho Leonis, där de två asteroiderna Amphitrite och Psyche  som jag observerade 15 april fortfarande borde vara synliga. Psyche hamnar nära kanten, men båda finns med på denna DSS-summabild

Med bilder så nära inpå varandra i tid kan man lätt åskådliggöra småplaneternas rörelse, och det är sådana differentiella bilder jag egentligen är ute efter när jag observerar småplaneter. Frustrerande ofta ställer väder eller andra problem till det så att tidsavståndet blir för stort, men här har vi ett fint exempel med ‘lagom’ rörelse.

Det jag egentligen mest var ute efter var i alla fall kometen 41P, som denna kväll skulle finnas nära stjärnan beta Draconis (och därför vara lätt att hitta). Det dröjde innan molnen försvann just där, men jag kunde samla ihop till 7 minuters exponering. Diset i luften gör även den ljusstarka stjärnan kometlik, men den gröna färgen avslöjar vad som är vad…

 

15 april 2017

Komet och galaxer

Efter en grå och kallblåsig påskafton lättade molnen och vinden mojnade, så att stjärnhimlen verkligen pockade på observation. Jag orkade inte ställa upp ‘stora teleskopet’, utan siktade på att leta upp komet 41P med ‘lilla’ Megrez, (72 mm f/5). Jupiter fanns som första mål, även om den var lätt skymd i trädtopparna. En kortexponering (beskuren) visar månarna och planeten till höger om theta Virginis

En 30s-bild visar (förstås) en överexponerad Jupiter, men också väl fokuserade stjärnor.

Även de nästa bilderna av rho Leo är rimligt skarpa, och på en 1-minuts DSS-summa är det lätt att identifiera småplaneterna 16 Psyche och 29 Amphitrite som för några veckor sedan (se bild 22 mars) båda låg till vänster om rho. Trots att deras banor är ganska olika varandra har de nu ett tag rört sig nästan i tandem på himlen.

Sedan letade jag upp Draken huvud och körde vinkelavstånd till där kometen borde vara, och det fungerade direkt. Trots att riktningen var inåt Värnamo var himlen rimligt mörk, vilket just visar hur klart det var. (Minsta dis brukar annars ge en tio gånger ljusare himmel ditåt än åt andra hållet…) Så allt var frid och fröjd ända tills jag tittade i detalj på bilderna. Fokuseringen hade någonstans släppt (försummad skruv?), dvs alla stjärnor är små skivor. Här en 7 minuters summabild (DSS), där i alla fall kometen syns tydligt. Med 360 mm brännvidd är kometens rörelse inte påtaglig, så det gick bra att bara lägga delbilderna på varandra.

Oskärpan kunde varit värre, men lite besviken blir man när det inte blev riktigt så bra som det kunde ha blivit…I alla fall, kometen vandrar på i Draken, på väg mot Herkules, och kommer troligen att vara synbar tills sommarhimlen blir för ljus.

Vårhimlen är fattig på ljusa stjärnor, men med teleskop kan man i gengäld hitta mängder av galaxer. Den s.k. Virgohopen i Jungfruns stjärnbild innehåller tusentals större och mindre galaxer, och jag gjorde nu bara experimentet att sikta på måfå och exponera fyra gånger en minut. Jag hamnade lite under hopens centrum, men på summabilden kan man ändå hitta minst ett dussin galaxer, bland annat den allra största, M87. På grund av fokusfelet är det inte helt lätt att se vad som är stjärnor resp. galaxer, men 20 Virginis är den enda ljusstarka stjärnan i bilden (nätt och jämnt synbar för blotta ögat). Galaxerna syns bara som små suddfläckar, men man lägger genast märke till paret NGC4567+68 som verkligen håller på att kollidera med varandra.

Jag ville också utnyttja den fina kvällen till att ta några fler vidvinkelbilder med ett nytt 10-20 mm objektiv. Jag började igår (14 april), men molnen var alldeles för många. Objektivet ger vid 10 mm brännvidd mycket skarpare bilder än mitt ”fisköge”-objektiv, och ändå med extremt stort synfält. Här först en bild av sydhimlen från 14/4, med moln och flera satellitspår

En bild mot nordost var ännu mer molnstörd, men Karlavagnen syns  i alla fall. Det stora synfältet ger förstås lite konstigheter i kanterna, som syns här för Lejonet och Jungfrun

Denna kväll (15/4) slapp jag (nästan) molnen, och en sydvy med 10mm brännvidd visar igen en lagom kompromiss för bildkvaliteten. Stjärnorna är lite förstorade, men det är mest till hjälp när man vill urskilja stjärnbilder.

Ofta behövs inte så extrem bildvinkel, utan man kan nöja sig med 20 mm brännvidd. Sydbilden (15/4) mot Jupiter och Jungfrun blev då så här, med betydligt skarpare stjärnor. Jag har markerat 20 Virginis, där jag hittade så många galaxer ovan.

Mot nordost ser det ut så här. Här är det mest en nackdel att stjärnorna är så skarpa, eftersom det med brist på ljusa stjärnor krävs möda att orientera sig. Mellan Lyran (med Vega) och Karlavagnen (med Mizar) finns stjärnbilden Draken, men det är svårt att se den på direkten…

Om man slår ihop tre bilder till en med DSS blir de ljusstarka stjärnorna tydligare, och man kan lättare urskilja Drakens slingor. Det blir också tydligare hur mycket ljusare himmelsbakgrunden är i vänstra delen av bilden (riktning Värnamo!)

Komet 41P finns nära kanten av det ljusa området, och syns tydligt som en liten grön prick. De ljusa klothoparna M13 och M92 går i denna skala inte att skilja från stjärnor, men är intressanta att peka ut.

 

3 april 2017

Måne och komet

Det såg klart ut i skymningen, men när jag började filma månen kom det förstås många moln. Det blev film med avbrott, men med vårhalvmånen högt på himlen var seeingen ändå rätt hygglig, så många bilder blev riktigt bra. Först en översiktlig kamerabild av hela (halv-)månen

Så några filmbilder med dramatiskt bättre upplösning. (Hela reduktionen tog lång tid eftersom jag igen råkade ut för att mina filer först var oläsliga…). Om vi följer terminatorn från norr ser vi först Metons karakteristiska ”4-klöver” samt det mäktiga paret Aristoteles plus Eudoxus. I skuggkanten kan man också ana Alpdalen

Ute på Klarhetens hav har Linné en liten krater (2,2 km i diameter) som här knappt syns som en svart prick mot ljus omgivning

Längre söderut ligger Hyginus-sprickan delvis i skugga

Ytterligare söderut längs terminatorn ligger jättekratrarna Hipparchus och Albategnius nästan helt i skugga

Vi kör vidare söderut

och kommer så ned till sydranden

Det finns mycket av intresse också en bit in på skivan, här först standardvyn mot nordost

Här ser vi östra stranden av Klarhetens hav

som övergår i vänstra stranden av Lugnets hav

Trippeln Theophilus, Cyrillus och Catharina är ett välkänt landmärke. Här ser man också tydligt hur Altaiförkastningen ut från Piccolomini är en slags yttre vall  kring Nektarhavet

Nere i sydost ser vi den breda dalen vid Rheita liksom den stora men eroderade formationen Janssen

Månljus och dismoln var inga bra förutsättningar för kometobservation, men komet 41P befann sig på ett praktiskt ställe nära stjärnan Thuban i Draken, så jag kunde hitta den ganska snabbt. Sen var jag tyvärr för optimistisk om följningen, och tog för långa exponeringar. Här t.ex. en på 74 sekunder med så avlånga stjärnor att DeepSkyStacker (mycket frustrerande!) vägrar se dem som stjärnor. Kometkärnan är ganska stjärnlik, medan komans yttre delar rätt omärkligt övergår i den ljusa himmelsbakgrunden.

De flesta bilderna gick att använda i alla fall, och en 10-minuters summabild visar en tydlig grön koma med kanske till och med en liten antydan till svans(??) i riktning klockan2.  Kometen är nära jorden och rör sig snabbt över himlen, så man måste addera de olika kometbilderna på varandra. Det innebär att stjärnorna blir streck, med luckor för de bilder som DSS ratar. De markerade Hipparcosstjärnorna är av 7 :e magnituden, dvs varken de eller kometen syns för blotta ögat.

Sen passade jag bara till sist på att ta ett par bilder av Jupiter. Som man ser redan av en 1s-exponering (för månarna) närmar sig Jupiter nu den ljusstarka stjärnan theta i Jungfrun. Sådana möten är ovanligare än man kanske tror, och med klarare himmel kunde man fått en intressant bild

Nu är det så disigt att Jupiter redan på 24 sekunder blir totalt överexponerad och täcker alla månar utom Callisto (J4) nedanför till vänster