6 december 2016

Månen m.m.

En fin halvmåne lyste genom tjocka dismoln, och det såg inte ut som man skulle kunna observera något annat. Diset tunnades dock ut, och innan Venus gick ner fick jag bilder med stjärnor som lyste igenom molnen. Här ser vi Stenbocken plus både Mars och Venus.

ca6168

Månen blir förstås helt överexponerad på (som här) 10 sekunder

ca6171

Stjärnorna syns bättre med längre brännvidd (85 mm), här Mars i gränsområdet  mellan Stenbocken (Cap) och Vattumannen (Aqr)

ca6177

Venus ligger ännu i Skytten (Sgr), men når Stenbocken redan i morgon kväll (7/12)

ca6173

Sen ställde jag upp ”stora” teleskopet för att filma månen, men kunde inte låta bli att först försöka hitta kvasaren CTA102 visuellt. Det gick lätt att hitta rätt fält, och månsken och dis störde mindre än väntat, men jag lyckades inte riktigt övertyga mig själv att jag såg den. Möjligen anade jag både den och jämförelsestjärnan på magnitud 12,9, men när det bara är en aning infann sig inte wow-känslan på samma sätt som med fotot häromdan. Dumt nog sköt jag sen upp ett fotoförsök till efter månobservationerna, när sökarkikaren hunnit bli gravt nedisad, se nedan.

Månen syntes i alla fall bra en stund i en lucka mellan träden, här först i helbild

ca6184

Med lite längre exponering framträder ett lustigt ”X” längs terminatorn, vilket bara syns några timmar under varje månvarv, se nedan.

ca6180

Seeingen var hygglig, och jag filmade som vanligt, 90 sekunder per tagning. Några exempel längs terminatorn från norr:

Till vänster om Aristoteles ser vi den kända ”Alpdalen”

n3222

Bergen i Kaukasus och Apenninerna kastar långa skuggor ner på Mare Imbrium, men det är bara den extremt låga solhöjden som skapar en falsk dramatik

n3225

De kända sprickdalarna vid Hyginus och Triesnecker syns bra

n3227

n3228

och längre ner syns ”the Lunar X ”. Dessa tillfälligt solbelysta delar av olika kraterkanter råkar bli en form som vi lätt känner igen, annars bildas förstår hela tiden mer komplicerade mönster längs terminatorn,

n3229

nere vid sydänden kan jag t.ex. se måsar och ett grekiskt μ…

n3230

Om vi går norrut igen lite längre från terminatorn kan vi se den långa Altai-förkastningen upp från Piccolomini, vilken sedan övergår i en karakteristisk kraterrad fram till Abulfeda

n3232

Trion Theophilus, Cyrillus och Catharina är ett säkert landmärke

n3233

Här ser vi åter sprickdalarna vid Ariadeaus, Hyginus och Triesnecker

n3234

Librationen är nästan som mest ogynnsam för månens solbelysta kant, som vi ser här av Mare Crisiums läge så nära randen

n3236

Därför syns heller nästan inget av Humboldthavet som brukar sticka fram bakom Endymion

n3235

Jag slutade innan jag täckt hela månskivan, eftersom jag fortfarande hade ambitionen att också ta bilder av CTA102. Jag trodde jag var på rätt ställe på himlen, och kunde inte förstå varför jag inte kände igen några stjärnor i fältet. Jag fick konsternerad ge upp, och först sedan jag laddat upp en bild till astrometry.net föll poletten ner. Jag förstår inte hur det kunde bli så fel, men jag tycks ha tagit paret 66+70 Peg för paret xi+zeta och hamnade många grader fel på himlen. Dessutom var drivningen fortfarande kvar i läget ‘lunar rate’, vilket innebär att den följde månen perfekt men nu sladdade 3% i förhållande till stjärnhimlen. Slutresultatet var ett antal bilder av ett helt annat område i Pegasus än jag hade tänkt mig, med stjärnor som streck. Intressant nog var dock flera av strecken lite suddiga, och jag kunde identifiera dem som avlägsna galaxer.

Med hjälp av astrometry.net är jag säker på var jag observerade, och här är ett par exempel. De suddiga strecken på första bilden är fyra 13 magnitudens galaxer omkring 200 miljoner ljusår bort, vilket jag normalt skulle ha tyckt vara spännande avlägset. Jämfört med CTA 102 är de dock 40 gånger närbelägnare…ca6203

På nästa bild är NGC 7525 egentligen ett par växelverkande galaxer, vilka liksom grannen NGC 7523 ligger mer än 500 miljoner ljusår bort. Så lite kosmologi blev det nästan trots pekningsmissen…

ca6196

 

2 december 2016

7 miljarder ljusår med 7cm teleskop!

På tåg hem från Lund läste jag om kvasaren/blazaren CTA102 som nu ljusnat en faktor 100 så att den går att se även i mindre amatörinstrument. Med växande spänning inser jag att den ligger väl till i Pegasus, och ser att kvällen är rimligt molnfri. Jag vågar inte chansa på att molnfriheten ska stå sig, så jag gör det enkelt för mig och ställer bara upp det lilla Megrez-teleskopet. En testbild av Plejaderna visar att österhimlen är starkt påverkad både av Värnamo och grannens julbelysning

ca6160

Lyckligtvis ligger Pegasus åt söder och jag siktar in fältet på ett ungefär i teleskopets dåliga sökare. Jag ser tydliga dismoln, men kan ta fyra rimligt ostörda 1-minutsexponeringar. Sen inser jag att jag måste kolla om jag har hittat rätt fält, så jag går in med kamerakortet till datorn. Det är lite pyssel att identifiera stjärnor, och jag har nästan missat, men till sist kan jag se att CTA 102 faktiskt finns i fältet och faktiskt syns!

ca6161

Så jag struntar i fortsatta observationer mellan molnen och nöjer mig med dessa 4 minuter totalt. En förstoring av summabilden (DSS) visar fältet kring kvasaren mer i detalj, med ungefärliga visuella magnituder från AAVSO. Det går inte att göra någon detaljskattning, men CTA102 är i vart fall ljusare än magnitud 13.

Picture saved with settings applied.

Det ser ut som vilken ljusprick som helst, men är alltså egentligen ett av universums absolut extremaste ljusutbrott. Det vi ser är en galaxkärna i det unga universum med ett supermassivt svart hål som sänder ut en jetstråle riktad rakt emot oss. Sedd ‘från sidan’ skulle CTA102 inte vara synlig på ett så extremt avstånd, men nu riktas energin bara i en smal stråle som råkar träffa oss.

CTA 102 har en rödförskjutning z=1,037, dvs ljuset sändes ut när universum var mindre än hälften (1/2,037) så stort som idag. Avståndet till den kan definieras på många sätt, men grovt kan vi alltså säga 7 miljarder ljusår, halvvägs till BigBang. Stjärnorna på bilden ligger max några tusen ljusår bort i Vintergatan, så kvasaren är minst en miljon gånger avlägsnare. Det mest tankeväckande är nog ändå tidsavståndet. För 7 miljarder år sedan fanns inte ens solen, och nu sitter vi här på en av solens planeter och tar emot så gamla fotoner. Nästa klara kväll tänker jag (om utbrottet fortsätter) försöka få syn på den direkt i ”stora” teleskopet, men det kan bli svårt. Jag är glad så här långt, glad över den fantastiska tekniska och kunskapsmässiga utveckling som gör att man med billiga pluttinstrument kan detektera ljus från en tid före solsystemets bildande, det är magi i verkligheten…