9-10 juli 2017

Saturnus

Jag har ju träd i vägen för Saturnus från mina kikarplatser nära huset, men det räcker att gå uppför en slänt och 50 meter bort för att se den. Förra gången jag försökte (1 juli) var det irriterande många moln som störde, nu var kvällen molnfri och fin. Det som störde var förstås knott och mygg, men inte så outhärdligt som ibland, så jag framhärdade. Jag började med några kamerabilder som visar hur planeten sakta rört sig åt höger jämfört med bilderna från 1 juli. Den första är tagen 23.43, den andra med samma exponering 00.07, så man ser att det mörknar.

Sedan baxade jag upp ett stadigt altazimut stativ med mitt lilla Megrez-teleskop för att se planeten visuellt. Seeingen var bra, men så lågt över horisonten får man stark ”atmosfärisk dispersion”, dvs överdelen av bilden blir blå och underdelen röd, eftersom blått ljus bryts starkare än rött i jordens atmosfär. Ringen är mycket öppen, dvs vi ser den snett ”uppifrån”. (Det var så roligt att se Saturnus att jag nu är bestämd på att nästa gynnsamma kväll baxa upp hela den vanliga filmutrustningen och köra dator och kikarmotor på batteri för en filmningsomgång…)

Nu hade jag alltså ingen drivning på kikaren, utan kunde bara ta kortexponeringar. På en sekund får man genom Megrez en bild av planeten och xi Ophiuchi samt en del svagare stjärnor. Saturnus är tydligt oval, och man ser den stora månen Titan nära ovanför till höger.

Det verkade ganska meningslöst att försöka se mer detaljer på planeten med så här kort brännvidd, men jag tog några ännu mycket kortare exponeringar (1/100 s resp. 1/200 s) som i hög förstoring i alla fall (oväntat bra) visar planet plus ring. (Saturnus med ring är inte mer än sju hundradels mm i fokalplanet, så i detta fall är det bra med små pixlar i kameran..)

 

Jag hade sen tänkt ta fler översiktsbilder när det nu var ännu mörkare, men knotten körde in mig. En nästan full måne krävde dock också en Megrez-bild. Den är en dag över full, och man ser lite skuggor längs högra randen

 

1-2 juli 2017

Moln, knott och en glimt av Saturnus

Efter en mulen dag såg jag plötsligt månen och Jupiter på väg ner i väster och hämtade optimistiskt kameran. Då var Jupiter dold i moln, och jag tog en överexponerad bild av månen. Objektivets brännvidd är bara 50 mm, så detta är ett starkt förstorat utsnitt.

Strax innan Jupiter försvann ner i skogen fick jag i alla fall paret på bild.

Söderhorisonten var ännu mer molntäckt, men jag ville så gärna se Saturnus att jag framhärdade, trots jobbiga knott. Medan jag tog en testbild på Altair passerade en ljus satellit. Exponeringstiden är bara 1,6 sekunder, men rörelsen är uppenbar

Jag tog två bilder till, och har nu kollat på heavens-above att det var Cosmos 1461 som passerade. Satelliten verkade dock klart ljusstarkare än den förutsagda magnitud 3,6.

Jag tog en lika kort exponering av Norra Kronan, där man på detta utsnitt faktiskt ändå kan ana R CrB kring magnitud 7

Molnen började till sist tunnas ut lite, och området kring beta Scorpii framträdde tydligt. Antares själv finns bara med på en enda bild, precis ovanför en molnkant.

Ovanför till vänster är molnen fortsatt täta, så det dröjde ytterligare en stund innan jag till sist fick syn på Saturnus. Då var Antares osynlig, men beta Sco syns till höger. Saturnus finns i Ormbäraren (Ophiuchus), som sticker ner ett litet område mellan Skorpionen och Skytten. Sedan den förra bilden 26 maj har den rört sig åt höger, bort från 58 Oph. (Jag borde förstås ha ökat exponeringstiden, eftersom vi nu är framme vid klockan 00.38 när det var nästan så mörkt det kan bli så här års!)

(För att kunna säga att jag verkligen sett Saturnus baxade jag till sist en kikare uppför kullen med sikt mot planeten, men då kom molnen tillbaka… Jag hann se en oval form, dvs öppna ringar, men kunde inte fullfölja observationerna.

5 maj 2017

Månen och Jupiter, dag 7!

Nu har jag observerat varje dag i en vecka och det börjar bli ganska jobbigt… Det blev även denna kväll bara filmning med SW200, eftersom bytet till kamera tar lite energi som jag inte hade. Reduktionerna har också tagit sin tid, men nu börjar jag bli färdig och kan uppdatera postningarna…

Jag började med månen, där 77% belysning är en allmänt trevlig fas. Seeingen var snarast bättre än tidigare, så här följer ganska många bilder. I norr är fortfarande Alpdalen tydlig till vänster om Aristoteles/Eudoxus

och till höger om Plato

Regnets Hav nedanför Plato är slätt och fint med få kratrar

men sedan kommer Karpaterna och månens kanske finaste ”paradkrater” Copernicus

Bergskedjan Apenninerna leder fram till Eratosthenes

som i sin tur åter ligger nära Copernicus

I kontrast till dessa spektakulära formationer ligger nedanför Copernicus ett mer lågmält landskap

Nere till höger känner vi dock igen två stora kratrar, och kommer via dem ner till Raka Muren

Närmare terminatorn ligger Bullialdus

och i söder Tycho, Clavius och Moretus

I öster ser man fortfarande Langrenus

medan Petavius är helt osynlig utan hjälplinjer! (Det ljusa området vid Holden B ser mer kraterlikt ut…)

Det blev fler bilder av månen än jag tänkt mig, så det dröjde innan jag till sist kunde börja filma Jupiter. Utan Barlow ser vi två månar. Io (J1) är dold bakom Jupiters skiva, och Callisto(J4) befinner sig långt till vänster utanför bildkanten.

Det blev till sist bara två bilder innan Jupiter försvann bakom ‘stora södergranen’ (och jag inte orkade vänta tills den kom fram igen). De visar i alla fall (för första gången på hela veckan) Röda Fläcken tydligt.

 

4 maj 2017

Månen och Jupiter, dag 6

Vädret oförändrat, så det blev samma rutin, filmning av  månen och Jupiter genom SW200 och inget mer. Seeingen halvdålig som vanligt, så månbilderna blev intressanta men inte särskilt ovanliga.

Fasen är lagom för Alpdalen hitom en skenbart obelyst Plato

Om man ökar exponeringen kan man dock se de dramatiska skuggorna på kraterns botten, liksom från berget Piton. Pico och Piton är två ungefär lika höga(2 km) berg, och här syns tydligt hur en skillnad på 8 grader i solhöjd(=longitudskillnaden) blir dramatisk om den är t.ex. mellan 2 och 10 grader.

Bergskedjan Apenninerna leder ut till Eratosthenes som ännu ligger mest i skugga

De stora kratrarna mitt på månen har drastiskt ändrat utseende med ändrad solhöjd sedan i går

Lite längre söderut finns den berömda förkastningen ”Raka muren”

och nära sydranden börjar Clavius och Moretus framträda

Theophilus, Cyrillus och (halva) Catharina blir mindre och mindre iögonenfallande

liksom Atlas och Endymion i nordost

Efter månen blev det Jupiter. Där befann sig Europa(J2) på skivan (osynligt utom i mycket god seeing) , medan skuggan av den väntades komma in klockan 23.02. Bilden av månarna saknar också Callisto(J4) som hamnade utanför bilden till vänster

Detaljbilder från 22.55 och 22.59 visar Io(J1) till vänster medan Europa på skivan är osynlig.

 

Sedan kommer Europas skugga in enligt tidtabell, här bilder från 23.05 resp 23.09 (den senare bilden med Io utanför kanten)

 

Precis när jag observerat detta skugginträde försvann Jupiter själv bakom vår största gran i söder, så timingen var bra…

 

 

3 maj 2017

Månen och Jupiter, dag 5

Klart men dålig seeing är ledordet för närvarande, denna femte kväll på raken med observerande. Jag filmar genom SW200, och ser direkt hur oroligt det är i luften.  Man vet dock inte i förväg vad som eventuellt ändå blir bra efter bildbehandlingen, och det gäller även denna gång. Kvaliteten på slutbilderna är under medel, men många är ändå klart intressanta exempel för månen vid fas 0,58

Vi kan börja med en klassisk vy med Aristoteles, Eudoxus  och Alpdalen.

Apenninerna kastar långa skuggor, och nere på Klarhetens Hav anas Linné som en mörk prick mot ljus bakgrund

Sedan är det rätt belysning för att se de många sprickformationerna vid Ariadeaus, Hyginus och Triesnecker

Månens stora kratrar har mycket lägre väggar än det ser ut som. Man får tänka på att solen nära terminatorn står bara några få grader över horisonten så att skuggorna blir långa. Solljuset dämpas inte som på jorden av någon atmosfär, utan de långa skuggorna blir skarpt avgränsade.  Det är bara några få kratrar vid varje tidpunkt som är ‘optimalt’ belysta, som här t.ex. Albategnius eller Walter. I Arzachel ligger kraterbotten i skugga, medan centralbergets topp syns som en liten vit prick.

Trion Theophilus, Cyrillus och Catharina ligger nu långt från terminatorn, med bara några få korta skuggor

Nordostvyn är den vanliga, men med såpass dålig seeing att man inte alls ser småkratrarna i Endymion

Även utan skuggor är den stora kratern Langrenus tydlig genom sin ljushet

Den ännu större Petavius är mycket svårare att urskilja, men innanför hjälplinjerna ser man det stora centralberget i mitten

För Jupiter blev det sedan inte så många observationer. En överexponerad bild utan Barlow visar månarna snyggt uppradade i nummerordning

Bildbehandlingen plockade fram en del detaljer på skivan, men tyvärr inte alls som förra natten. 

2 maj 2017

Fullmatad kväll: Jupiter, månen och galaxer

När det blev klart för fjärde kvällen i rad var det lite motigt att sätta igång, men jag hade sett den lustiga förutsägelsen att Ganymedes (J3) skulle komma fram (efter att ha varit skymd bakom Jupiter) klockan 22.32 men sedan 22.33 genast försvinna in i Jupiters skugga. Så jag satte igång med filmning genom SW200, och konstaterade genast att seeingen var för dålig för att jag direkt skulle kunna se något av detta. Men som alltid blir man positivt överraskad av vad Autostakkert/Registax kan plocka fram:

Först som vanligt en bild utan Barlow som visar de tre övriga månarna

Med Barlow får man både månar och detaljer på skivan. Klockan är ungefär 22.23

Med mindre synfält kan man observera fler filmrutor per tidsenhet, och bilden från 22.27 visar fortfarande ingen J3.

Sen har jag analyserat ungefär minutlånga filmsnuttar där man redan 22.29 anar och 22.30 säkert ser Ganymedes

Sedan börjar förmörkelsen mycket gradvis, så att månen fortfarande syns bra 22.35

Den minskar mer tydligt i ljusstyrka till 22.37, och är givetvis helt försvunnen 22.42. (Jag borde ha insett att en förmörkelse av Ganymedes sker så sakta att jag skulle ha filmat vidare efter 22.37).

På den sista bilden anar man också att Röda Fläcken är på väg in över kanten nere till vänster.

Jag hade inte tänkt filma månen också, men fasen var ju precis den rätta, så det gick inte att låta bli…

Av någon anledning var seeingen sämre än för Jupiter, men det blev trevliga bilder ändå. Först Aristoteles och Eudoxus dramtiskt belysta, och med Bürg på sin egen lilla sprickiga slätt Lacus Mortis.

Man skymtar Hercules uppe till höger, och hela nordostvyn mot Endymion och Humboldthavet  blev så här

Från västra stranden av Lugnets Hav går den stora Ariadeus-sprickan in åt vänster, mot ännu osynliga Hyginus. Strax ovanför kratern Moltke i bildens nederkant landade Apollo11 1969.

Trion Theophilus/Cyrillus/Catharina ser mycket mindre dramtisk ut i dag än i går då skuggorna var långa. Den lustiga kraterkedjan från Abulfeda hänger ihop med Altai-förkastningen (ut från Piccolomini på nästa bild).

De stora kratrarna Langrenus och Petavius i sydost syns fortfarande, men visar inga skuggor.

Till sist bestämde jag mig för att innan fullmåne eller sommarljusa nätter anstränga mig lite bättre för att sikta mot Virgo-hopens galaxer. Det var ju inte svårare än att vrida kända vinklar i rektascension och deklination utgående från en ljus stjärna, och jag skäms lite att jag inte gjort det förut…En av bilderna visar en spektakulär rad av Virgo-galaxer, vilken går under namnet ‘Markarians kedja’ (studerad av B.F. Markarian i en artikel från 1961).

Med en minuts exponering ser man bara att det är galaxer. Med tre bilder kombinerade och överdrivet förstärkta kan man möjligen ana att det finns något mer mellan NGC 4435 och 4438, vilka bildar det växelverkande paret ”the Eyes”

Dessa intressanta slumpskott hinner jag inte följa upp, eftersom först månen och sedan sommaren kommer att göra djuprymdsobservationer omöjliga. Galaxerna ligger i alla fall kvar där de ligger, även nästa vår…

1 maj 2017

Månen och Jupiter

Det klara vädret fortsatte, och månen lockade i väster.  I verkligheten filmade jag direkt (för att utnyttja tiden), men ett par kamerabilder efteråt ger en överblick. Jordskenet är svårare att se än i går, men finns där förstås

 

Filmbilderna av månen blev efter Autostakkert/Registax förvånansvärt bra. Jag ska inte trötta med en lång serie, utan väljer några exempel. Redan på kamerabilden lägger man märke till ett par stora kratrar under mitten av terminatorn

Det är Cyrillus och Theophilus (plus Catharina i skugga) väster om Mare Humorum, som här syns i imponerande detalj.

Standardvyn åt nordost (Atlas, Hercules, Endymion och Humboldthavet) visar åtminstone två små prickar(=kratrar) i Endymion

Där terminatorn passerar över Klarhetens eller Lugnets Hav ser man alla små höjdskillnader som dramatiska åsar

Det är nästan sista chansen att se de två stora kratrarna i sydost, Langrenus

och Petavius. Med ökande månfas kommer de att bli allt osynligare.

Månbilderna blev alltså bättre än förväntat, vilket man nog egentligen också kan säga om resultaten för Jupiter. (Först tyckte jag inte det, men efter nya reduktioner 13/5 ser det bättre ut). Först som vanligt en överexponerad bild utan Barlow för att visa månarna, som alla låg tillsammans i en lustig konfiguration

Bilderna med Barlow krävde ganska aggressiv bildbehandling men visar nu en hel del detaljer i molnen som bör gå att identifiera på andra bilder. På första bilden är tre månar med, och man ser att Callistos (J4) banplan lutar så pass att den är på väg att passera under planetens skiva.

Nästa bild är tagen med mindre synfält(=fler frames) och är lite skarpare

 

Kamerabilderna efteråt visar samma täta månkonfiguration

liksom planetens fortsatta vandring relativt stjärnorna