10-11 februari 2017

‘nästan’-månförmörkelse

En halvskuggeförmörkelse av månen är normalt ganska omärklig, men denna gång kom månen nästan precis in till kanten av kärnskuggan, så det kändes klart lönt  att observera. Vädret samarbetade också ‘nästan’, med bara tunna moln fram till klockan ett och klart vid maximum 01.45. Eftersom månen är så ljusstark är exponeringstiderna bara kring 1/1000 sekund, så jag bara hängde teleskopet (SW200) på monteringen utan att krångla med ström till motordrift. Före 23.30 var månen inte ens teoretiskt inne i halvskuggan, utan eventuella skuggningar beror bara på tunna moln. En lagom exponering är 1/2000 sekund, medan redan 1/1000 är för mycket

ca6311 ca6310

När himlen sedan väl klarnat upp (01.10) var förmörkelsen mycket påtaglig, exponering 1/2000 s

ca6316

och 01.32 ännu mera så

ca6317

Nära maximum är den övre månranden osynlig med standardexponeringen 1/2000 sekund

ca6332

Med dubbla exponeringen(1/1000 sekund) kan den anas

ca6329

men det krävs ytterligare en fördubbling till 1/500 sekund innan den blir tydlig

ca6328

I kameran ser man alltså mycket tydligt hur mörk halvskuggan är, medan det visuella intrycket var av en ganska liten skuggning. Vårt öga är suveränt på att kunna uppfatta många olika ljusstyrkegrader samtidigt, men i detta fall till priset av en minskad upplevelse av förmörkelsen…

Eftersom klockan gick mot 02 orkade jag inte följa när förmörkelsen sedan minskade igen. Däremot kunde jag inte låta bli att sikta på Jupiter som krupit upp över trädtopparna. Utan teleskopdrivning gick det bara att kortexponera, men de fyra månarna och en 8:e magnitudens stjärna syns fint på 1/4 sekund med ISO-känsligheten ökad till 3200 (mot 100 för månbilderna).

ca6320

16 september 2016

Månförmörkelse mini

Årets enda synbara förmörkelse är en halvskuggeförmörkelse av månen, och jag vill gärna bevaka den trots att den inte blir särskilt iögonenfallande. Molnen ligger täta 20.30, men jag cyklar iväg till ett ställe med friare utsikt åt öster. Jag har med mig Megrez-teleskopet (f=360mm, f/5) plus kamera på ett fast stativ, och ställer upp det när jag kan ana månen bakom molnen. De rör sig frustrerande långsamt, och ännu 20.53 är det mest ”molnförmörkelse”. Den riktiga förmörkelsen har maximum ca 20.56, så det börjar kännas hopplöst.

ca5895

Men ibland har man turen på sin sida, och det börjar öppna sig en lagom lucka i molnen. Från och med 21.05 har jag månen på ganska klar himmel och försöker hitta rätt exponering. Jag har glömt att jag (sedan senaste djuprymdsförsöken) har kameran inställd på ISO3200, och försöker förgäves minska exponeringstiden som redan ligger på minimum 1/8000 sekund (att jämföra med 1/10 s genom molnen ovan). Det är uppenbart att månens överkant är ganska djupt inne i halvskuggan, men bilden är som sagt överexponerad.

ca5915

Jag ändrar till ISO400, och får med 1/2500 s följande vettiga bild omkring 21.07. Förmörkelsen är fortfarande stor, och man ser lite tydligare detaljer på månskivan.

ca5920

En bild från 21.08 med ännu kortare exponering och högre kontrast är kanske ännu bättre, och jag är nöjd och tar cykeln hem igen

ca5925

Som jämförelse syns här den i praktiken helt oförmörkade månen på en bild från 22.25, som jag nu bekvämt kan ta från trädgården.

ca5940

27-28 september 2015

Total månförmörkelse och perfekt väder, ibland har man tur!

Ställde upp ”stora kikaren” (SW200) på kvällen, på ett ställe med fri sikt mot förmörkelsen. Gick också att ta en testbild av den nästan fulla månen, men man anar att vänsterranden inte är fullt belyst

CA4612

Vid 3-tiden började jag sedan observera, visuellt med blotta ögat och ”lilla teleskopet” (Megrez), och hela tiden med kameran kopplad till SW200. Just under den partiella delen av en månförmörkelse är det stor skillnad mellan ögat och en kamera, som inte alls har tillräckligt dynamiskt omfång. Kameran ser en kontinuerlig mörkning, med en utsträckning som bestäms av exponeringstiden, medan ögat kan uppfatta en ganska skarp skuggkant och sedan ändå se detaljer inuti skuggan. Det är kort sagt svårt att göra rättvisande bilder!

Innan månen når kärnskuggan är den inne i halvskugga, och på en normalt kortexponerad bild kan man lätt få för sig att förmörkelsen redan börjat. Här två bilder från ungefär klockan 3.00, där det räckte att öka exponeringen från 1/2000 till 1/500 sekund för att få ett helt annat intryck

CA4615CA4614

Klockan 03.07 börjar den partiella fasen, men en bild på 1/500 s visar hur gradvis halvskuggan mörknar

CA4620

Två nästan samtidiga bilder från 03.17 visar hur exponeringstiden bestämmer hur mycket skugga man upplever på bilden

CA4627CA4628

Först om man ökar exponeringen så att de ljusa partierna blir helt vita kan man börja se detaljerna inne i den röda kärnskuggan. Här två bilder från 03.21-22

CA4631CA4632

Vårt öga har däremot den fantastiska förmågan att samtidigt se detaljer både i det ljusa och det mörka, trots att ljusstyrkan skiljer flera hundra gånger, och det krävs avancerad bildbehandling (som jag avstår från) för att eventuellt försöka illustrera upplevelsen. På dessa bilder från 03.48 är det oförmörkade området egentligen lika stort, men intrycket ett annat

CA4650CA4653

Även inom skuggan ändras ljusstyrka och färg drastiskt, från en ljusgrå kant in mot en allt rödare interiör. På denna bild från 04.00 är exponeringstiden 2 sekunder.

CA4659

Här 04.09 är det bara en mycket liten remsa av månen som ännu inte är inne i kärnskuggan

CA4675

Under totaliteten rör sig månen genom jordskuggan så att det ljusa partiet ändrar läge i förhållande till månytans detaljer. Färgerna påverkas också av exponeringstiden. Här först en bild från 04.20 med 6s exponering

CA4686

Nästa är från 4.31, exponering 13 sekunder, och man ser flera svaga stjärnor i fältet. Stjärnor bredvid en måne är ju något man bara kan se vid en total förmörkelse, i vanliga fall är månskenet så starkt att det dränker allt

CA4691

Nära totalitetens mitt ser vi 4.45 en bild med 16s exponeringstid, med ytterligare tydligare stjärnor

CA4700

Jag hade min andra kamera på iOptron-stativet, och med kortare brännvidd får man en helt fält med måne och stjärnor, här först en stund  innan totaliteten, när den fortfarande belysta delen av månen  ännu bländar(och ger en grön reflex i objektivet), 04.03, 53 mm brännvidd

C_4983

Under den totala fasen kan man exponera längre, här 90 sekunder med med 85 mm f/5,6 klockan 04.29C_4993

Månen ligger i ett område i Fiskarna (Psc), nära Valfisken (Cet), utan ljusstarka stjärnor, så man kan behöva en vidvinkelöversikt (17mm) för att orientera sig. Trots att månen alltså var ”super”-stor ser man hur pass liten den är i förhållande till stjärnbilderna och himlavalvet.

C_4997

Klockan 4.58 har det ljusa området på månen flyttat sig åt vänster, och tittar man noga ser man hur månen har rört sig i förhållande till stjärnorna på bilden 04.48

CA4712

Hoppar vi fram till 05.15 har månen rört sig ytterligare åt vänster (se stjärnorna), och vänsterkanten ljusnar när den närmar sig kanten av jordskuggan

CA4716

Här är vi (05.22) precis framme vid totalitetens slut

CA4720

Utträdet ur skuggan liknar inträdet, och är lika svårt att ta bilder av. Här 05.33 ser man fortfarande flera stjärnor till vänster

CA4721

varav bara den ljusaste kan anas på en kortare exponering från 05.41

CA4730

Klockan 05.47 var det slut på det roliga, när den sjunkande månen slår i en närbelägen trädtopp

CA4740

Men innan dess har jag också haft utkik åt öster, där tre planeter så småningom syns. Redan 4.24 kunde man se Venus och Mars gå upp med Lejonets skära och Regulus

C_4990

En timme senare (05.21) har jag genom att flytta runt iOptron-stativet lyckats hitta en perfekt trädlucka även för Jupiter, så att jag fångar tre planeter plus stjärnan Regulus i öster, bara det en sevärdhet denna häftiga natt

C_5001x

Sen kommer gryningen snabbt, och klockan 05.45 är himlen inte längre mörk. Man ser också tydligt (på fläcken kring Venus) hur det nu blir allt disigare, och kan åter konstatera hur vädret för en gångs skull samarbetade snällt…

C_5003

TILLÄGG när jag fixat lite mer med förmörkelsebilderna:

Med programmet ”Rot’n’Stack” kunde jag i några omgångar lägga många månbilder på varandra fixerat till de få stjärnor som syntes på teleskopbilderna. Slutresultatet är en ful men illustrativ bild som visar månens rörelse under förmörkelsen i förhållande till ett antal rätt svaga stjärnor. Jordskuggan symboliseras av cirkelbågen, och man ser lite oförmörkad månrand i början och slutet av förmörkelsen.

månförm150928

Jag försökte sedan göra om hela proceduren med ett lite annat urval bilder, men grundproblemet med ojämn exponering (kortare tider i början och slutet) kvarstår. Man kan dock se skuggkanten lite bättre även utan hjälpcirkel.

månförm_150928_ver2

25 april 2013

Den minimala månförmörkelsen observerad från Hyde Park, London

Kamera med normalobjektiv (52mm f/5.6), beskurna bilder. Först lovande månuppgång (19.40 UT), 1s exponering med kameran balanserad på stenbalustrad. Tydlig skuggning t.v., men också hotande molnband ovanför(19.48).

C4707a C4709a

En bild med kort (1/40 s) exponeringstid visar åtminstone tydlig halvskuggeförmörkelse (19.49,  månen når inte helskuggan förrän 19.52).

C4710a

Sen (bild från 19.59) gled månen mer och mer upp i molnbandet, så den maximala (men diminutiva) maximala förmörkelsen (20.08) gick inte att se…

C4715a