10 mars 2017

Mest månen

Det klarnar äntligen en kväll, men tiden har gått, så det är inte längre mörkt vid 19.30. Venus är redan bakom skog, och jag försöker inte ens få fri sikt mot Mars och Uranus, eftersom himlen är så ljus. Här syns Mars i trädet, och den ljusstarka Mira nere vid horisonten.

Med 85mm brännvidd syns stjärnorna lite tydligare, men det är helt klart för tidigt att ta bilder mot väster.

Tvillingarna och Vesta står bättre till högt i söder, men där är en nästan full måne så nära att man inte heller här kan exponera längre än 15 sekunder.

Så jag ägnar senare delen av kvällen åt månfilmning genom SW200. Det kommer störande moln förbi, seeingen är dålig, och av oklar anledning blir filmerna först oläsbara i mina vanliga reduktionsprogram (Autostakkert/Registax). Det krävs en extra läsning/omskrivning med progammet VirtualDub för att komma vidare, men sen får jag fram ett antal bilder av terminatorområdet precis vid månranden.

Första bilden blir på grund av driftproblem extra bred, och visar det vanliga galleriet av kratrar  norr om Plato

Längre ner bortom Regnbågsviken blev det en bra bild av det lustiga berget Rümker

Aristarchus med Schröters slingrande dal är precis lagom belyst

Längre ner igen ser vi de ljusa strålarna ut från Kepler, och en oväntat oansenlig krater uppkallad efter Galilei. Denne var år 1651 ännu kontroversiell, men hade åtminstone tilldelats den ovanliga ljusa figuren till vänster om Reiner (Reiner gamma). När sedan albedomarkeringar inte längre namngavs flyttades namnet av Johannes Mädler till den lilla kratern.

Vi ser sedan sprickdalen vid Sirsalis, samt det karakteristiska paret Hansteen och Billy

Sen kommer Mare Humorum och Gassendi

och sedan den intressanta ”platåkratern” Wargentin utanför Schickard

Mot slutet blev det mer problem med moln, och jag fick ingen bra täckning av de sydligaste delarna av terminatorn. När man har sett den i annan belysning känner man trots avsaknaden av skuggor lätt igen Clavius.

Totalt sett ingen minnesvärd kväll, men den första på länge med någon slags stjärnhimmel…

24 februari 2017

Venus m.m.

Huvuduppgiften denna kväll var återigen att filma Venus, och här ser vi hur det går till: Teleskopet pekar mot Venus på himlen, i fokus finns en filmkamera kopplad till datorn, och man ser (och kan fokusera) skäran på datorskärmen medan filmen lagras på hårddisken.

ca6425

Planeten är så ljusstark att man kan låta varje filmbild exponeras bara 1/1000 sekund, och på några minuter har man tusentals bilder. Sen kör jag filmerna genom programmen Autostakkert och Registax och korrigerar den slutliga bilden i PaintShop Pro. Det finns många parametrar att variera på vägen, men med Venus fungerar nästan allt. Skäran blir både större och smalare kväll för kväll, och jag hoppas på fler klara kvällar framåt…

n3352 n3353

På en kamerabild ser vi att Mars nu tydligt dragit ifrån i sin rörelse åt vänster längs ekliptikan, så att avståndet till Venus är större än det var sist (den 15 februari)

ca6435

Mars ligger nu nära ovanför stjärnan zeta i Fiskarna (Psc) och är snabbt på väg mot Uranus. (Jag misslyckas tråkigt ofta med iOptron-monteringen, det blir glapp eller skakning så att stjärnorna blir streck, detta var det bästa försöket…)

ca6430

Mira har snarast fortsatt att ljusna

ca6431

och Vesta har rört sig ett stycke till i Tvillingarna

ca6434

Mitt vidvinkelobjektiv täckte sedan inte hela vinterhimlen. Här fattas framför allt södra Orion med Rigel och norra Kusken med Capella, medan Sirius ändå var skymd av träd. Satellitspåret som jag kunde följa på flera bilder är enligt Heavens-above från den ryska raketen Cosmos 2219.

ca6438

 

15 februari 2017

Tillägg..

Eftersom jag ännu inte hunnit kolla mina bilder från den 13/2 passade jag bara på att komplettera med ett par bilder som jag visste att jag ville ha. Jag hade 85mm-objektiv på kameran och ett fungerande iOptron-stativ. Först Mars och Uranus, med tanke på den kommande närpassagen

ca6412

Så en detaljbild av Mira, där man anar den svaga stjärnan tätt till vänster

ca6414

Men särskilt denna bild av Gemini och Vesta

ca6416

För att göra det tydligare har jag kombinerat med bilden från 13/2 så att man ser Vestas rörelse

vesta_feb17

13 februari 2017

Venus och vinterhimmel

Äntligen en klar dag som övergår i en klar natt. Så jag började filma Venus (genom SW200) före solnedgången, och upptäckte att jag stod i solsken och försökte se något på datorskärmen. Med ”skynke över huvudet” löste det sig, och jag fick två långa filmsekvenser som blev två bilder där skäran är ytterligare lite mer utpräglad än häromdagen

n3350 n3351

Senare på kvällen tog jag några Venusbilder med EOS-kameran i primärfokus, och redan 1/1000 s exponering är uppenbarligen för mycket

ca6334

Skärformen syntes i alla fall, och ännu vid 1/30 s anas den på en lite osymmetrisk bild

ca6339

Vid 1 sekunds exponering är det bara den extrema ljusstyrkan som märks

ca6344

särskilt jämfört med ‘vanliga stjärnor’ i närheten, här till sist 8 sekunders exponering

ca6347

En motsvarande 8-sekundersbild av Mars visar skillnaden i ljusstyrka

ca6348

En vidvinkelbild av planeterna på himlen under kvadraten i Pegasus visar samma sak, och Venus kunde utan vidare tas för månen…Intressant nog syns också Uranus på bilden, liksom ett satellitspår. Mars är på väg mot Uranus, med ett tätt möte den 26/2ca6373

Bilden är tagen med kamera på iOptron-stativet, och jag märkte rätt snabbt att batterierna var slut så att den inte följde himlen. Det gör inget för vidvinkelbilder, här en där man ser den lilla Väduren samt variabeln Mira som nu är nära maximal ljusstyrka. Senast jag tog en bild var i november, då Mira lyste mycket svagare

ca6380

Däremot gick det ju inte alls med brännvidd 85 mm (Ett flygplan har just passerat, och man ser en svag kondensstrimma även så här på en nattbild. )

ca6378

Jag krånglade i nya batterier (notoriskt besvärligt, därför är de ofta slut när de behövs…) och tog några bilder av vinterhimlen. Här först en översiktsbild där man även ser några av de ljusa stjärnor som finns kring Orion

ca6384

Stora Hunden står alltid så lågt att jag bara brukar nöja mig med att notera Sirius. Här ser man att den öppna stjärnhopen M41 faktiskt är väldigt tydlig. (Dålig följning trots batteribyte, händer tyvärr rätt ofta…)

ca6386

Stjärnbilden Haren (Lepus) under Orion är också lätt att försumma

ca6387

En bättre bild av en ljusstark Mira med ett bildutsnitt jag känner väl igen från mina första astrofotoförsök för 50(!) år sen…

ca6388

I Tvillingarna kan man hitta den stora stjärnhopen M35, men just nu också den ljusstarka småplaneten Vesta

ca6389

Eftersom jag som vanligt inte orkat få igång GoTo-systemet blev bilderna genom teleskop av gamla vanliga paradobjekt, bara för att det går så lätt…

Orionnebulosan är ju extremt ljusstark i centrum, och det räcker med 1 sekunds exponering (ISO 3200) för att se Trapetsets fyra ljusa stjärnor.

ca6407

Med 15s/ISO800 får man en användbar kompromiss med både Trapetset och svagare delar av nebulosan

ca6355

Självklart vill man också se de yttre delarna, och med ISO3200 räcker 20 sekunders exponering, även om bilden blir ganska brusig.

ca6361

En DSS-summa av fem bilder (110s) är svår att få lika vacker

Picture saved with settings applied.

För Plejaderna blir nebulositeten kring de ljusa stjärnorna mer uppenbar med längre exponering. Här först en 30s enkelbild

ca6366

och här en 3-minuters DSS-summa. Jag var dock inte ute efter nebulosorna utan mer av hopens ljusa stjärnor som precis går in i synfältet. Det är tydligt att namnet Sjustjärnorna är skumt, eftersom 6 eller 8-9 vore mycket rimligare…

Picture saved with settings applied.

I kusken hamnade jag lite snett på M36,  och en 90s-summabild  visar en intressantare liten nebulositet (med stjärnor) till höger. Den har katalognumret NGC 1931 och har tydligen liknats vid en ”Orionnebulosa i miniatyr”, men då behövs ett större teleskop.

Picture saved with settings applied.

Sen återkommer jag också ofta till M35 i Tvillingarna, eftersom den dels är så lätt att hitta (se översiktsbilden ovan) och dels har precis rätt storlek för instrumentet. En 2,5 minuters summabild visar dels den stora hopen, dels den mycket avlägsnare NGC 2158 nere till höger. Det är alltid svårt att bestämma avstånd till stjärnor, men har man en hop är det lättare. Avståndet till M35 är ca 2700 ljusår, och till NGC 2158 ca 12000 ljusår. Den ljusstarka stjärnan till vänster är så närbelägen att man kan bestämma ett ”parallaxavstånd” på 1000 ljusår, så att vi här har ett snyggt kosmiskt ”tripp-trapp-trull” i avstånd.

Picture saved with settings applied.

Till sist visar jag en experimentbild av fältet med Hästhuvudnebulosan (nära under vänstra stjärnan i Orions bälte). Här krävs många och långa exponeringar för att få fram kontrasten mellan svag röd nebulositet och det hästhuvudformade mörka stoftmolnet. Det är i all fall skojigt att på 30 sekunder kunna ana var den ligger, även om en dammfläck syns mycket tydligare…

ca6403

 

15 januari 2017

Filmkväll: Venus, Mars och månen

Venus och Mars har nu kommit till ett läge där jag kan se dem i en trädlucka från min vanliga observationsplats. Så när vädret för en gångs skull samarbetade gjorde jag ett försök att filma dem. Venus är ju bländande stark även med 1/1000 s exponering, så det är lätt att få bra bilder. Vi ser en fin halvvenus insvept i visuellt ogenomträngliga moln. Planeten passerade sin största elongation den 12 januari, dvs fasen är i verkligheten en aning mindre än 50%. Den kommer nu framåt att bli en allt större och smalare skära på väg in mot undre konjunktion (25 mars).

n3323 n3324

Mars var ju i opposition redan i maj förr året, men då och alltsedan dess under min trädhorisont. Nu är den långt från jorden, en ynka 5 bågsekunders skiva, men det var roligt att i alla fall få bilder, här i samma skala som Venus

n3287 n3288

Dessa filmer tog jag före 17.30, och fick sen vänta 6 timmar på att månen skulle bli synbar. Det var kallare, och klart sämre seeing, men jag framhärdade och tog en vända månfilmer också.

I norr har vi det vanliga landskapet kring Plato och Alpdalen

n3300

Närmare teminatorn finns Atlas och Hercules, medan Endymion redan är i skugga

n3298

n3297

Med Macrobius närmar vi oss Mare Crisium

n3296

som ligger helt i skugga utanför sin ‘entrékrater’ Proclus

n3314

Det är intressant att se höjder och skuggor i Taruntius, vilken oftast bara syns som en ljus ring på ett slätt ‘hav’

n3294

Dubbelkratern Messier leder vidare ner till den karakteristiska gruppen Gutenberg/Goclenius/Colombo

n3293

Vidare söderut passerar vi Piccolomini

n3292

och en skuggig dal till vänster om Rheita. Det stora ringberget Janssen är lagom belyst, och vi når ner till Pitiscus och Vlacq

n3291

n3290

Då är vi nere vid södra randen med Moretus

n3306

n3289

Tycho och Clavius ligger längre från terminatorn men syns ändå tydligt

n3307

Går vi vidare upp längs den belysta randen har alla kratrar sitt ‘fullmåneutseende’, dvs de flesta är ganska osynliga

n3311

n3310

n3308

n3309

n3313

Vi är nu tillbaka där vi började, norr om Plato

n3299

Jag täckte inte hela månen med bilder, men några fler utsnitt följer här.

Rännorna vid Hyginus och Triesnecker är mycket osynligare när månen är såhärpass full

n3301

Posidonius och leMonnier ligger i kanten av Klarhetens Hav, medan Plinius markerar övergången till Lugnets Hav nere till höger.

n3312

Nästa övergång är sedan mellan Lugnets Hav och Nektarhavet, med den berömda trion Teophilus, Cyrillus och Catharina

n3302

Nektarhavet har den stora Fracastorius vid ‘stranden’, och då känner vi igen landskapet bort mot terminatorn

n3292

En kall timme vid teleskopet och många timmars reduktionsarbete gav lite resultat iallafall.

 

5 januari 2017

Fin halvmåne

Det var otrevligt kallt, men jag kunde inte låta bli att filma månen en stund i alla fall. Först en lite längre exponerad bild av Mars och Venus (med iOptron-ledning), där man ser hur osannolikt ljusstark Venus är när man ser den bland ‘vanliga’ stjärnor.  Mars ligger nu ovanför till vänster om lambda Aqr i stället för nedanför till höger som häromdan.

ca6299

För nästan precis en månad sedan, den 6 december, var månen också halv, och då syntes ett lustigt ‘X’ längs terminatorn. Nu är fasen en gnutta närmare halv, och x-et syns inte längre.

ca6304

Seeingen var någorlunda, och jag tog några bilder längs terminatorn. Resultatet efter Registax-analys är lite sämre än jag väntade mig, och jag får kanske göra mer omsorgsfulla reduktioner senare(?). Vi börjar som vanligt från norr. Vid denna belysning är ju Alpdalen ett iögonenfallande landmärke

n3272

och på nästa bild ser man också Alpernas toppar och berget Piton kasta långa skuggor ner på Mare Imbrium

n3273

Bergskedjan Apenninerna ger komplicerade skuggor, med den ensamma kratern Conon. I den underexponerade bildens nederkant ser vi Hyginus med sin berömda förkastning

n3274

som här syns bättre, liksom de relaterade sprickorna vid Triesnecker

n3275

Centralt på månen finns en serie stora kratrar, och man kan lägga märke till centralbergen i Alphonsus och Arzachel som bara syns som belysta prickar mot en kraterbotten i skugga.

n3276

Vidare söderut ser vi en fin centralbergsskugga i Walter och den karakteristiskt släta botten i Stöfler.

n3277

Nu är vi redan vid sydranden, missgynnad av librationen

n3278

Jag började på en fortsättning runt hela månen, men insåg att det skulle bli för kallt att fullfölja. Här först en bättre bild av den stora Aristoteles

n3281

sedan standardvyn åt nordost med Endymion och Humboldthavet

n3280

Man ser direkt på Mare Crisiums läge att den östra månranden misgynnas av librationen

n3279

Sen fick jag ge mig för kylan, även om datorn klarade sig över förväntan

 

 

2 januari 2017

Tre planeter plus måne

Kvällshimlens uppenbara godsak var förstås månen vid Venus, här på ljus himmel med 85 mm brännvidd

ca6269

På mörkare himmel blir månskäran överexponerad, men man ser ändå ett fint jordsken

ca6273

På en vidvinkligare bild ser vi också en hyggligt ljusstark ”stjärna” ovanför till vänster, som råkar vara planeten Mars.

ca6275

Dessutom slumpar det sig också så att Mars precis har passerat Neptunus. Så genom Megrez-teleskopet (360mm f/5) ser man här Mars och Neptunus på samma bild. ”Regnbågen” är på något sätt felreflekterat ljus från månen som ju inte är så långt borta.

ca6286

På en DSS-kombination kan man få med även stjärnan lambda i Vattumannen (Aqr), som fanns med på höstens tidigare Neptunusbilder

Picture saved with settings applied.

Månen själv kan man som vanligt välja att exponera kort (1/500 s)

ca6283

eller långt (1/8s), beroende på vilken del man vill se

ca6282