2 januari 2017

Tre planeter plus måne

Kvällshimlens uppenbara godsak var förstås månen vid Venus, här på ljus himmel med 85 mm brännvidd

ca6269

På mörkare himmel blir månskäran överexponerad, men man ser ändå ett fint jordsken

ca6273

På en vidvinkligare bild ser vi också en hyggligt ljusstark ”stjärna” ovanför till vänster, som råkar vara planeten Mars.

ca6275

Dessutom slumpar det sig också så att Mars precis har passerat Neptunus. Så genom Megrez-teleskopet (360mm f/5) ser man här Mars och Neptunus på samma bild. ”Regnbågen” är på något sätt felreflekterat ljus från månen som ju inte är så långt borta.

ca6286

På en DSS-kombination kan man få med även stjärnan lambda i Vattumannen (Aqr), som fanns med på höstens tidigare Neptunusbilder

Picture saved with settings applied.

Månen själv kan man som vanligt välja att exponera kort (1/500 s)

ca6283

eller långt (1/8s), beroende på vilken del man vill se

ca6282

 

3 oktober 2016

Spridda telebilder

Kvällen var så klar att jag måste utnyttja den till något, men jag hade inte energi att få igång GoTo-systemet utan försökte sikta genom kamerasökaren, vilket inte är så lätt…Redan vid 20-tiden passade jag i alla fall på Mars nere vid lambda Sgr. Jag körde med fast stativ, så det blev bara en 4-sekunders kortexponering (f=70 mm) där Mars ännu är väl till höger om stjärnan. (Det blir en närpassage 6/10, se Himlascener)

ca5972

Med kameran (f=135mm f/4) på stativet kan jag exponera längre, och ett uppenbart lockande motiv var förstås dubbelhopen h+chi i Perseus. (Av tekniska skäl har alla bilder ett lite opraktiskt höjdformat, också en eftergift åt minsta motståndets lag…)

ca5977

Jag tog flera vintergatsbilder nästan i zenit, där pekningen är som svårast, här t.ex. en bit av Cassiopeia

ca5980

och här cepheidprototypen delta Cephei. Den lilla ”asterismen” vid A är mycket iögonenfallande i en 20×80 kikare minns jag från mina första observationer på 1960-talet, och av nyfikenhet kollade jag parallaxer och egenrörelser i de nyss släppta Gaia-resultaten. Det är inte en verklig liten hop, utan stjärnor som bara råkar synas i samma riktning.

ca5993

Jag observerade fler fält utan att veta var jag siktade, vet inte om jag fångade något intressant…

Tillagt 29/10: En intressant sak var förstås planeten Uranus som hamnade i kanten av bilden. I denna skala (130mm teleobjektiv) är den förstås helt stjärnlik.

ca5990

En intressant stjärna (en av de största vi känner till) är den starkt röda my Cephei (ganska nära delta på himlen)

ca5994

Ett fält som t.o.m. tjänsten astrometry.net först fick problem med (på grund av den ovanligt jämna stjärnfördelningen) visade sig vara från stjärnbilden Ödlan (Lacerta).

ca5989

Fältet med chi Cygni hittade jag iaf, men då blev det något glapp så att alla stjärnor blev dubbla. Man ser att chi Cygni fortfarande är mycket ljusstark.

ca5987

Asteroiden Pallas som jag observerade i augusti har flyttat sig en bra bit samtidigt som den blivit ljussvagare. Den går dock fortfarande att identifiera nere i Vattumannen, söder om Lilla Hästen (Equleus)

ca5982

Neptunus rör sig betydligt långsammare, så den finns fortfarande nära lambda Aqr. Där finns också bandet med geostationära satelliter, och man ser utom flera enskilda spår en tydlig ansamling med fyra stycken tätt intill varandra.

ca5983

När jag 50 minuter senare riktade kameran mot den karakteristiska ”trippel”-stjärnan psi Aqr ser man också många geostationära spår, och faktiskt precis i bildkanten samma fyrgrupp som ovan. Om man tittar noga ser man att den ligger kvar ovanför samma gran, dvs det är bara himlen (=jorden) som rört sig i mellantiden.

ca6001

Med 135mm brännvidd ser Barnards stjärna ut att ligga ungefär där den låg i november 2015, men jämför man med augusti 2014 kan man kanske ana en liten rörelse norrut. På bloggen för 28 augusti 2014 finns en bild från 1978 som tydligt visar att denna stjärna faktiskt har en extremt stor (10″ per år) egenrörelse. Det beror på att den dels är mycket närbelägen (6 ljusår), dels verkligen har en hög transversalhastighet (90 km/s).

ca5988

27 augusti 2016

Messiersightseeing

Vädret var klart, och kikarstativet rätt inställt. Jag kunde för en gångs skull använda GoTo utan missöden, så att valt objekt centrerades nästan perfekt i Megrez-teleskopet (f=360mm, f/5). Så det blev en runda snabbfoton på kända Messierobjekt, bara för att det gick…Bilderna är från 2-4 delexponeringar, kombinerade i DeepSkyStacker och sedan finjusterade i min vanliga fotoeditor.

Först ser vi den stora klothopen M92 (som jag ofta försummat för att den inte är lika lätt att hitta som M13…), 2,1 minuter total exponering

Sedan den vackra spiralgalaxen M101, som jag också flera gånger missat och därför nu prioriterade med fyra exponeringar, totalt 7,5 minuter. Dvärggalaxen NGC5474 är en fysisk följeslagare till M101, dvs de ligger båda omkring 21 miljoner ljusår bort

Nästa bild visar en ovanligt rik och kompakt öppen stjärnhop, M11, 3,8 minuters exponering. , Den ligger i ett vintergatsområde med många mörka stoftmoln, som syntes även på en bild 23/8

Man kan förstås inte förbigå M13, norra stjärnhimlens paradexempel på klothop, här med 5,4 minuters exponering

Likaså obligatorisk är den stora planetariska nebulosan M27, ”Hantelnebulosan”. Med 8,1 minuters exponering ser man även de svagare delarna, men hantel syftar alltså på en tydlig dubbelstruktur i de ljusare partierna i den utkastade gasen. (Man ser också att kvällen nu började bli disig, så att de ljusa stjärnorna har en halo kring sig).

Vår granngalax M33 kräver ännu bättre väder och längre exponeringar för att komma helt till sin rätt, men redan denna 8,5-minutersbild visar den intressanta spiralstrukturen

Nära Deneb ligger den s.k Nordamerikanenulosan, ett vätgasmoln med skymmande stoft som ger en illusorisk ”Mexikanska golfen”. En vanlig kamera är så okänslig för rött ljus att många amatörastronomer ”moddar” sina (=plockar bort infrarödblockerande filter) för att få bättre bilder av himlen många röda vätgasmoln. Även med min omoddade kamera får man dock här en ganska bra bild av nebulosan.

Jag siktade åter mot Neptunus bredvid lambda Aqr, och fick åter på köpet ett antal spår av geostationära satelliter

CA5800

På uppförstorade detaljbilder kan man se att Neptunus rört sig ett litet stycke sedan den 23:e. Den är precis i opposition (2/9) och ‘backar’ alltså åt höger längs ekliptikan

CA580w

Parallellt med Megrez-fotona försökte jag ta bilder med min andra kamera (EOS450 med 35mm f/2,8) på iOptron-stativet, men det blev lite slarvigt. Karlavagnen hamnade snett, och jag märkte inte den intressanta ”dubbelsatelliten” till vänster. (Ändpunkterna för båda spåren finns med, dvs det måste ha varit två satelliter efter varandra i nästan samma bana. Heavens-above ger ingen bra identifiering)

C_5131.jpg

Synfältet är precis lagom för Polstjärnan och Lilla Björnen

C_5134

eller Cassiopeia. Det är slående hur många svaga stjärnor som syns med bara 30 sekunders exponering!

C_5135

Till sist övergick jag till att ta bilder av trädhorisonten från min nya standardplats. Eftersom träden finns nära hamnar toppar och luckor nästan en timme längre västerut, så det är klart viktigt att ha koll på…

23 augusti 2016

Roligheter och problem

Vädret var ganska klart, men med en del tunna dismoln. Jag satte en kamera med teleobjektiv (130mm f/4) på iOptron-stativet och gick iväg en bit till ett ställe med fri horisont åt sydväst för att åtminstone få några översiktsbilder av de många stjärnhopar och nebulosor som finns ditåt. (Jag når dem aldrig med teleskop för några ordentligare studier). Stativet var inte riktigt med på saken dock, utan glappade så att bara en bild av fyra eller fem blev användbar. Av någon outgrundlig anledning var problemen mindre i andra riktningar, så jag fick några bilder till sist.

Här först en av himlens finaste öppna stjärnhopar, M11. Den ligger i den lilla stjärnbilden Scutum(Skölden), mest känd för sina mängder av svaga vintergatsstjärnor (”Scutum-molnet”). Det beror mest på att där inte finns så många mörka stoftmoln, vilka annars skymmer bort stjärnorna. En stjärna som sticker ut med sin rödaktiga färg är V Aql (Aql=Örnen, närmaste stjärnbild norr om Scutum), vilken som många andra av sin sort också varierar i ljusstyrka.

CA5746

Nere vid horisonten var det molnigare, men man kan ana den tvåfärgade Trifidnebulosan (M20). Lagunnebulosan (M8) är dold i molnen, men vi ser också de två klotformiga stjärnhoparna M22 och M28 nära lamda i Skytten (Sgr), ”tekannans lock”.

CA5748

Lite högre upp finns ”Svan”-nebulosan M17 tillsammans med tre öppna stjärnhopar (M23, M25 och NGC 6645)

CA5767

(Om man vänder nebulosan med söder uppåt kan man med lite fantasi se den som en simmande svan på väg åt vänster).

Picture saved with settings applied.

Ovan har jag pekat nära stjärnan lambda i Örnen (för M11) och lambda i Skytten (för M20 m.fl.), och av en lustig slump ligger planeten Neptunus i år nära stjärnan lambda i Vattumannen (Aqr), så den är ovanligt lätt att hitta. Mitt i bilden ser vi ett starkt och flera svagare streck. Det är geostationära satelliter som när kameran följer himlens rörelse blir synliga på detta sätt.

CA5758

 

Asteroiden nr 2 Pallas har en mycket ovanlig bana som kan föra den långt ovanför (eller under…) ekliptikan. Förra året kunde man se den i Herkules och Ormbäraren, och just nu är den i en gynnsam opposition i Lilla Hästen (Equ). På bilden ser vi också den ljusa stjärnan Enif (epsilon i Pegasus) och den klotformiga stjärnhopen M15. Denna är så liten och kompakt att man här knappast kan skilja den från en ljus stjärna.

CA5757

Mitt i Svanens stjärnbild hittar man som vanligt den långperiodiska variabeln chi Cygni. Den närmar sig nu sitt maximum och är lätt att urskilja. I minimum kan den vara tusen gånger ljussvagare, och det är då inte lätt att identifiera den säkert bland alla svaga grannstjärnor. (Satellitspåret t.h. kan man via heavens-above.com identifiera som ”Cosmos 1125 Rocket”).

CA5760

 

 

 

 

 

1 december 2015

Snabba kamerabilder när det nu var klart

Klar och fin himmel, så jag satte kameran på iOptron-stativet och tog några 30s-exponeringar. Dels för att se om horisonten hade påverkats av en nyfallen gran (stormen Gorms verk), dels några av allmänt intresse. Här först en nästan missad Neptunus

CA4969

Jag siktade bättre mot Uranus, men stativet glappade så att stjärnorna blev utdragna

CA4970

Den ljusstarkaste asteroiden, nr 4 Vesta, har stått lågt under sin opposition, men nu efteråt går det bättre att få bilder

CA4966

Nummer 15 Eunomia har jag följt bättre, och den börjar nu åter närma sig nedre vänstra hörnet av Pegasuskvadraten (gamma Peg).

CA4968

Som ytterligare exempel på bilder med 85mm-objektivet har vi de nu ganska ljussvagas variablerna chi Cygni

CA4972

och Mira. Nedanför till höger om Mira syns också spåret av en geostationär satellit. Denna står egentligen stilla relativt jordytan, medan kameran under 30 sekunder följer den övriga stjärnhimlens rörelse.

CA4971

Intressant nog ser man på en bild tagen 36 minuter senare Mira i en ny grantopp, och nu med spåret av en annan geostationär satellit. (Att det inte är den på förra bilden framgår ju av att den inte står kvar vid samma gran…)

CA4980

Med vidvinkelobjektiv kan man få lite mer översikt. I sydväst syns Svanen och Lyran, den förra nu mycket mer lik sitt smeknamn Norra Korset. Detta var nog de två stjärnbilder jag lärde mig allra först, just för att de var så väl synliga hela hösten 1964.

CA4975

Det visade sig också att den fallna granen stått helt bakom björkarna i förgrunden, så någon ny horisontlinje blev det inte

CA4976

däremot så glest (vintertid…) att man kan se mycket rakt igenom

CA4989

8 november 2015

Kort stund med klar himmel, sen ökande dis

Kamera  med teleobjektiv på ”stora” monteringen, blandade kortexponeringar. Först med 135 mm brännvidd, där jag pekar för lågt och nästan missar Neptunus. (När jag siktade bättre blev bilden i stället misslyckad på grund av glapp någonstans…). Om man jämför med bilden från 6 september ser man hur Neptunus sakta rört sig åt höger.

CA4930

Samma 30s-exponering visar lätt den betydligt ljusstarkare Uranus

CA4932

Småplaneten nr 15 Eunomia har rört sig vidare i Pegasus

CA4933

Likaså var nummer 29 Amphitrite lätt att hitta nära stjärnan eta i Fiskarna (Psc). På bilden anas också den notoriskt svårobserverade galaxen M74. I teleskop är den stor och ljussvag, men med så här kort brännvidd framträder den alltså med bara 30 sekunders exponering(!).

CA4934

Jag fortsatte också att följa chi Cygnis långsamt minskande ljusstyrka. (Här mitt i vintergatan ser man avsevärt fler stjärnor än i Pegasus eller Fiskarna).

CA4935

Sedan zoomade jag till 200mm brännvidd för att säkert kunna se Pallas, som blir allt ljussvagare. Denna småplanet kunde jag nu av en rolig slump fånga på samma bild som Barnards stjärna i Ormbäraren (Oph). Denna senare har ju extremt snabb egenrörelse (se ’28 augusti 2014′), men de 12 bågsekunder den flyttat sig på ett drygt år märks inte med denna korta brännvidd.

CA4936

Kvällen var tydligt disig, som syns av denna 60s-exponering av Plejaderna. De verkliga nebulositeter som faktiskt finns kring Plejadernas ljusa stjärnor döljs nästan helt av ‘falska’ från spridning mot diset i jordatmosfären

CA4938

Liknande falska nebulosor syns kring de ljusa stjärnorna på denna bild

CA4939

Här syns småplaneten nummer 192 Nausikaa ovanligt tydligt eftersom den har sin opposition norr om ekliptikan samtidigt som den är nära periheliet i banan kring solen. Banexcentriciteten är nästan 0,25, så liksom för Mars är det stor skillnad på avståndet till jorden vid olika oppositioner. Avståndet är nu mindre än 1 astronomisk enhet, medan det nästa gång, våren 2017 kommer att vara över 2.

6 september 2015

Sen uppklarning, några fler kamerabilder

Jag fortsatte att experimentera lite med 70-200 mm teleobjektivet. Häromdagen tog jag bilder av Neptunus, Pallas och Eunomia med 100mm brännvidd, och nu gjorde jag om det med 135mm.  Synfältet blir mindre, men det går fortfarande att höfta till ganska grovt och ändå få med det man vill. Neptunus har rört sig ganska lite på 4 dygn, men eftersom den är nära en stjärna syns rörelsen tydligt jämfört med bilden från 2 september. Om man tittar noga (klicka på bilden) kan man också se ett antal geostationära satelliter som lämnat långa spår medan kameran följt stjärnhimlens rörelse.

CA4441

Asteroiden nr 2 Pallas har däremot rört sig ett bra stycke neråt jämfört med läget den 2 september

CA4446

Även nr 15 Eunomia har rört sig tydligt, uppåt åt höger sedan 2 september

CA4443

Jag var för sent ute för att få bra bilder av vintergatans sydligare delar, men här ser man ganska tydligt kontrasten mellan ”stjärnmolnet”  i Scutum  (i mitten av bilden) och de mörka interstellära molnen till höger. Vi kan urskilja den öppna stjärnhopen M26 och klothopen NGC6712

CA4447

Jag kunde sen inte låta bli att ta några bilder av mer iögonenfallande objekt, här först klothopen M13.  Redan med denna korta brännvidd kan man se några ljusstarka jättestjärnorna som en krans runt hopens oupplösta centrum (klicka på bilden).

CA4440

Fem bilder (total exponering 4,5 minuter) av Andromedagalaxen blev så här med DeepSkyStacker (förvånansvärt bra med tanke på att objektivöppningen bara är ungefär 3,4 cm!)

CA445x

En motsvarande summabild av M33 visar i alla fall att även den helt klart hör till Vintergatans närmaste grannar

CA445y

Allra snyggast är nog ”dubbelhopen” (h+chi Persei), där den ligger som ett smycke mitt i vintergatsbandet

CA446x

Bilden mot stjärnbilden Pilen (Sagitta) har bara 30 sekunders exponeringstid, men man ser ändå lätt den dubbla gröna fläcken i närbelägna Lilla Räven. Det är den ovanligt stora planetariska nebulosan M27 (”Hantelnebulosan”). Man ser också klothopen M71.

CA4437

Till sist chansade jag på Mira i Valfisken (Cetus), men eftersom de vanliga ledstjärnorna var bakom träd missade jag och hamnade lite ovanför. Intressant nog anar man även här en geostationär satellit (ovanför 69 Cet), mycket lägre över horisonten än de vid Neptunus, eftersom den står mycket längre åt öster

CA4467