26 maj 2017

Klar kväll, inga insekter!

Varje varm vårkväll när man inte blir uppäten av knott och mygg är lite av en sensation. Himlen var också helt molnfri, så jag försökte mig på några foton också. Men först gällde det den vanliga Jupiterfilmningen. Utan Barlow fick jag följande bild av månarna

Mest intressant är Callisto (J4) som passerar hitom och ovanför planetens skiva, ungefär 8 dygn efter att den syntes bortanför och under(18 maj), återigen konsistent med en period på ungefär 17 dygn.

Med Barlow får man mer detaljer, och på de första bilderna (22.49 resp 22.51) ser man redan att Röda Fläcken är på väg in på skivan (nere t.v.)

Tio minuter senare (23.02) är fläcken helt inne på skivan

men sedan blev seeingen plötsligt sämre (när luften kyldes och kikaren fortfarande var varm?), som på denna bild från 23.33

Precis på slutet, när Jupiter var på väg att försvinna bakom träd bättrade den sig dock igen, så på bilder från 23.52 resp. 23.54 ser vi hur mycket planeten roterat på bara en timme!

Rymdstationen ISS skulle passera omkring 23.30, på en så ljus himmel att det kändes chanslöst att långexponera. Här ser vi i stället några 5-sekunders vidvinkelbilder tagna under tre minuter, från ca 23.24, 23.25, 23.26 resp. 23.27. Den ljusa ”stjärnan” till höger om mitten är förstås Jupiter

Sedan ändrade jag riktning på kameran, bländade ner, och tog två 30s-bilder. Summabilden (beskuren) visar hur satelliten nu rör sig nu bort och blir allt svagare, mellan 23.28 och 23.29. Stjärnan som kan urskiljas ovanför skorstenen är Altair.

Kvällens andra huvuduppgift var att ta bilder av Saturnus lågt nere i Skytten. Här först en vidvinkelbild med både Jupiter och Saturnus, plus spåret av en oidentifierad satellit. (Så här års syns de flesta satelliter hela natten, och jag misstänker att något objekt fallit bort vid midnattsgränsen på listan från heavens-above, eftersom bilden är tagen precis klockan 00.01).

Lite senare (00.20) kunde jag ta en bättre detaljbild, men fortfarande med både Saturnus och Antares tätt över trädtopparna. När jag jämför med stjärnkartor ser jag också att Saturnus faktiskt befinner sig i Ormbäraren (Ophiuchus), med stjärnan 58 Oph precis på gränsen till Skytten (till vänster).

 

 

 

22 april 2017

Några kamerabilder

Det blir mörkt så sent nu att jag inte orkade sätta upp något teleskop. Den klara himlen lockade i alla fall ut mig, och jag provade vidare med de nya kameraobjektiven. På iOptron-stativet (med drivning) placerade jag EOS60-kameran med 85 mm f/2, medan 450-kameran med 10 mm f/3.5 fick sitta på ett fast stativ. Jag tänkte väl naivt att med så kort brännvidd kommer inte himlens rörelse att märkas, men det var lite fel tänkt. Med 30 s blev det trevliga ‘hus under stjärnhimmel’-bilder

men när jag sedan brassade på med 90 s uppåt zenit blev himlens rörelse plötsligt väldigt påtaglig

Nära Polstjärnan är rörelsen liten, men ju längre åt höger (lägre deklination) desto längre stjärnspår. (Eftersom ett så vidvinkligt objektiv inte kan teckna perfekt ute i hörnen blir det effekter av det också…). Med blotta ögat hade jag sett ett par ”Lyrid”-meteorer (en svärm med maximum just nu), så det var därför jag ville ta dessa längre övervakningsbilder. Ingen Lyrid fastnade dock på film.

Om dessa bilder var lite av en besvikelse blev de få 85mm-bilderna mycket bättre. (Delvis beroende på att jag av misstag hade bländat ner objektivet till f/3.5, vilket bidrar till bildkvaliteten…). Huvudmålet var som vanligt kometen 41P, och en DSS-summa med 4,5 minuters total exponering vis.ar den fint under Drakens huvud (nu i norra Herkules). I förstone ser det ut att ligga en ljusstark stjärna i höger bildkant, men om man tittar noga saknar den de små ‘taggar’ som syns ut från beta och gamma Draconis. Det är alltså ingen stjärna, utan en miljon stjärnor i klothopen M92! För blotta ögat är den inte så ljusstark, men här blir den en lagom liten skiva som då ser ut som en ljusstark stjärna.

Småplaneten Vesta har gjort sin oppositionsslinga i Tvillingarna vid Castor och Pollux, och är nu på väg vidare mot Kräftan

Stjärnbilden Norra Kronan är lagom liten för att få plats på en 85 mm-bild, med variabeln R CrB just nu tydligt synlig (magnitud ca 7). Den är intressant oberäknelig och kan i månader vara så ljus som magnitud 6, och lika långa tider svagare än magnitud 13.

De geostationära satelliter som syntes bredvid Jupiter häromdagen låg flera grader ovanför huvudbandet. Jag gjorde nu experimentet att bara exponera en minut med fast kamera, vilket direkt visar en rad svaga prickar.

Här först helbilden, med spår av en ‘vanlig’ satellit.

Om man förstorar nederdelen av bilden ser man tydligt raden av geostationära satelliter

Det gick till och med att få DeepSkyStacker att godkänna satelliterna som stjärnor och addera två bilder. Summan är inte vacker, men den visar ännu tydligare att satelliterna ligger stilla medan stjärnorna rör sig förbi.

 

 

 

 

raotationdet

 

jag att använda mycket. Det är ljusstarkt, ger bra bildkvalitet och är

18 april 2017

Jupiter och komet bland moln

Efter flera filmkvällar med oläsliga filer hade jag uppdaterat själva filmningsprogrammet, och på dagen inomhus verkade det fungera bättre. Nu ville jag gärna se om det blev någon skillnad under realistiska förhållanden med datorn ute i kylan, men vädret var lustigt oberäkneligt, moln och klara perioder om vartannat. Det kändes inte lönt att sätta igång med SW200, utan jag filmade Jupiter genom Megrez-teleskopet, med både moln och träd i vägen…Det viktiga resultatet var att alla filmerna i alla fall blev läsbara, så att filproblemet kanske bara var tillfälligt? Med Barlow får jag ungefär samma brännvidd som med SW200 utan Barlow, dvs det är lagom för månarna. En överexponerad bild visar de inre månarna, med Callisto utanför synfältet.

Med kortare exponering kan jag få både månar och detaljer på skivan, och vi ser tydligt Röda Fläcken

Det blev inte många användbara bilder, men om man jämför den sista, tagen 22.49, med den ovan, tagen 22.32, så ser man i alla fall tydligt hur Europa(J2) närmat sig skivan samtidigt som Röda Fläcken rört sig åt höger med planetens rotation

Efter filmningen tog jag några direkta kamerabilder. Med 1 sekunds exponering ser vi J1 och J3, liksom J4 längre från planeten. 

En 15s-exponering visade oväntat och intressant spåren av ett par geostationära satelliter precis vid Jupiter och nästan precis vid midnatt (klockan 00.01)!

Sen siktade jag mot rho Leonis, där de två asteroiderna Amphitrite och Psyche  som jag observerade 15 april fortfarande borde vara synliga. Psyche hamnar nära kanten, men båda finns med på denna DSS-summabild

Med bilder så nära inpå varandra i tid kan man lätt åskådliggöra småplaneternas rörelse, och det är sådana differentiella bilder jag egentligen är ute efter när jag observerar småplaneter. Frustrerande ofta ställer väder eller andra problem till det så att tidsavståndet blir för stort, men här har vi ett fint exempel med ‘lagom’ rörelse.

Det jag egentligen mest var ute efter var i alla fall kometen 41P, som denna kväll skulle finnas nära stjärnan beta Draconis (och därför vara lätt att hitta). Det dröjde innan molnen försvann just där, men jag kunde samla ihop till 7 minuters exponering. Diset i luften gör även den ljusstarka stjärnan kometlik, men den gröna färgen avslöjar vad som är vad…

 

24 februari 2017

Venus m.m.

Huvuduppgiften denna kväll var återigen att filma Venus, och här ser vi hur det går till: Teleskopet pekar mot Venus på himlen, i fokus finns en filmkamera kopplad till datorn, och man ser (och kan fokusera) skäran på datorskärmen medan filmen lagras på hårddisken.

ca6425

Planeten är så ljusstark att man kan låta varje filmbild exponeras bara 1/1000 sekund, och på några minuter har man tusentals bilder. Sen kör jag filmerna genom programmen Autostakkert och Registax och korrigerar den slutliga bilden i PaintShop Pro. Det finns många parametrar att variera på vägen, men med Venus fungerar nästan allt. Skäran blir både större och smalare kväll för kväll, och jag hoppas på fler klara kvällar framåt…

n3352 n3353

På en kamerabild ser vi att Mars nu tydligt dragit ifrån i sin rörelse åt vänster längs ekliptikan, så att avståndet till Venus är större än det var sist (den 15 februari)

ca6435

Mars ligger nu nära ovanför stjärnan zeta i Fiskarna (Psc) och är snabbt på väg mot Uranus. (Jag misslyckas tråkigt ofta med iOptron-monteringen, det blir glapp eller skakning så att stjärnorna blir streck, detta var det bästa försöket…)

ca6430

Mira har snarast fortsatt att ljusna

ca6431

och Vesta har rört sig ett stycke till i Tvillingarna

ca6434

Mitt vidvinkelobjektiv täckte sedan inte hela vinterhimlen. Här fattas framför allt södra Orion med Rigel och norra Kusken med Capella, medan Sirius ändå var skymd av träd. Satellitspåret som jag kunde följa på flera bilder är enligt Heavens-above från den ryska raketen Cosmos 2219.

ca6438

 

29 oktober 2016

Geostationära satelliter igen

Det var så enkelt att observera geostationära satelliter att jag nu ville göra slag i saken och försöka följa deras band en längre sträcka. Det följer nästan en deklinationscirkel vid minus 8 grader, men eftersom träden ofta skymmer från trädgården gick jag iväg ett stycke med kamera och stativ. Finessen med geostationära är ju att ingen drivning behövs, det är bara att exponera en minut eller så och sedan leta efter prickar mellan stjärnornas streck. Jag körde 3200 ISO med 200mm f/4, vilket gav överexponerad himmelsbakgrund som dock kan göras svartare med bildbehandling. Start alltså 21.20 vid lambda Aqr, som jag ju vet ligger lagom i deklination. Där fanns mycket riktigt satellitprickar, som jag numrerar på måfå för eventuell senare identifiering.

ca6087

Sen flyttade jag kameran lite åt höger, och det är lätt att se hur stjärnan HIP111761 har fortsatt åt höger medan satelliten G4 står still. (Idén att göra bilderna mörkare var i praktiken onödig, satelliterna syns tydligt trots ljus bakgrund.)

ca6088

Ytterligare ett steg visar tydligt G10/G11 som också anas här ovan vid rho Aqr

ca6089

Sen var plötsligt kameran död=batteriet slut, så jag fick göra en paus för att bokstavligen ”ladda batterierna”…

Nystarten gjorde jag 22.06 vid stjärnan iota i Valfisken, och återigen fanns det satelliter. Jag börjar om numreringen i en S-serie, och målet är att knyta ihop den med G-serien så småningom…

ca6090

Det är bara att köra på, stjärnorna rör sig, satelliterna ligger kvar

ca6091

ibland lite glesare

ca6092

ca6093

sen tätare igen

ca6094

ca6096

Nu kan man faktiskt känna igen satelliter från de första bilderna. Även om inte alla finns med på båda serierna kan vi se att G2 och G3 är två av triaden S19-21, S22=G4, S24-25=G5-6, S29-30=G8-9. Att det är rätt visas sen snyggt när S31-32 förstås är paret G10-11

ca6097

Jag ”glömde” ju hur mycket himlen hade rört sig under batteripausen och borde ha börjat min andra serie längre åt vänster, nu blev det mesta repetition: S34-35=G12-13, S36=G16

ca6099

I praktiken har jag ingen bild till höger om den tredje ovan

ca6100

Identifiering av dessa 30+ satelliter återstår,  men jag kan direkt säga att den lilla fyr-gruppen S1-S4 är samma Arabsat-grupp som jag observerade 5 oktober. Om man har identifierade stjärnor i bild och vet när bilden är tagen kan man lätt få fram deklination och timvinkel, och på en grad när kan man säga satellitlongitud=193-timvinkel. I fallet S1-S4 finner man deklination -7,9 (som sig bör), timvinkel 167,0, vilket alltså ger longituden i den geostationära banan 26 grader, precis som 5 oktober! Man kan fortsätta på samma sätt med resten av satelliterna, men jag avvaktar med det tills vidare…

5 oktober 2016

Mars, Saturnus och geostationära satelliter

Det var klart igen, och tidigt på kvällen ser jag med hjälp av månen lite oväntat Saturnus ännu en gång, lågt i sydväst, 1/10 s exponering med 100 mm f/4

ca6010

Med 200 mm blir månen större, men Saturnus kommer inte med

ca6008

Längre till vänster finns Mars vid lambda Sgr (”Tekannans lock”), och ”handtaget” anas bättre med bara 70mm brännvidd

ca6016

Senare på kvällen gör jag det roliga experimentet att köra 1-minutsexponeringar med 200 mm teleobjektiv på fast stativ i riktning mot bandet med geostationära satelliter. Det är svårt att sikta precis rätt, men jag lyckas hitta fyrgruppen från i förrgår och en vidare rad med orörliga prickar bakom stjärnornas spår.

ca6019

ca6020

Lite ovanför det geostationära bandet syns två ytterligare objekt (Gx och Gy) som verkar vara på väg ner mot den övriga raden av satelliter

ca6022

ca6023

Det är lite knepigt att identifiera satelliterna, eftersom det ligger så många i det geostationära bandet. Från en lista på satellite-calculations.com kombinerat med översättningen mellan geostationär longitud och observerad deklination/timvinkel i Värnamo får jag dock fram att fyrgruppen är en serie arabiska satelliter (BADR4-BADR7) vid longitud 26 E, G1= EUTELSAT 26B, G2=SKYNET 5B, G3=ASTRA 3B, G4=EUTELSAT 21B och G5 en ytterligare arabisk satellit(ARABSAT 5C) vid longitud 20 E. Vid tillfälle ska jag fortsätta utforskandet, eftersom det går med så enkla medel.

 

 

 

 

 

 

3 oktober 2016

Spridda telebilder

Kvällen var så klar att jag måste utnyttja den till något, men jag hade inte energi att få igång GoTo-systemet utan försökte sikta genom kamerasökaren, vilket inte är så lätt…Redan vid 20-tiden passade jag i alla fall på Mars nere vid lambda Sgr. Jag körde med fast stativ, så det blev bara en 4-sekunders kortexponering (f=70 mm) där Mars ännu är väl till höger om stjärnan. (Det blir en närpassage 6/10, se Himlascener)

ca5972

Med kameran (f=135mm f/4) på stativet kan jag exponera längre, och ett uppenbart lockande motiv var förstås dubbelhopen h+chi i Perseus. (Av tekniska skäl har alla bilder ett lite opraktiskt höjdformat, också en eftergift åt minsta motståndets lag…)

ca5977

Jag tog flera vintergatsbilder nästan i zenit, där pekningen är som svårast, här t.ex. en bit av Cassiopeia

ca5980

och här cepheidprototypen delta Cephei. Den lilla ”asterismen” vid A är mycket iögonenfallande i en 20×80 kikare minns jag från mina första observationer på 1960-talet, och av nyfikenhet kollade jag parallaxer och egenrörelser i de nyss släppta Gaia-resultaten. Det är inte en verklig liten hop, utan stjärnor som bara råkar synas i samma riktning.

ca5993

Jag observerade fler fält utan att veta var jag siktade, vet inte om jag fångade något intressant…

Tillagt 29/10: En intressant sak var förstås planeten Uranus som hamnade i kanten av bilden. I denna skala (130mm teleobjektiv) är den förstås helt stjärnlik.

ca5990

En intressant stjärna (en av de största vi känner till) är den starkt röda my Cephei (ganska nära delta på himlen)

ca5994

Ett fält som t.o.m. tjänsten astrometry.net först fick problem med (på grund av den ovanligt jämna stjärnfördelningen) visade sig vara från stjärnbilden Ödlan (Lacerta).

ca5989

Fältet med chi Cygni hittade jag iaf, men då blev det något glapp så att alla stjärnor blev dubbla. Man ser att chi Cygni fortfarande är mycket ljusstark.

ca5987

Asteroiden Pallas som jag observerade i augusti har flyttat sig en bra bit samtidigt som den blivit ljussvagare. Den går dock fortfarande att identifiera nere i Vattumannen, söder om Lilla Hästen (Equleus)

ca5982

Neptunus rör sig betydligt långsammare, så den finns fortfarande nära lambda Aqr. Där finns också bandet med geostationära satelliter, och man ser utom flera enskilda spår en tydlig ansamling med fyra stycken tätt intill varandra.

ca5983

När jag 50 minuter senare riktade kameran mot den karakteristiska ”trippel”-stjärnan psi Aqr ser man också många geostationära spår, och faktiskt precis i bildkanten samma fyrgrupp som ovan. Om man tittar noga ser man att den ligger kvar ovanför samma gran, dvs det är bara himlen (=jorden) som rört sig i mellantiden.

ca6001

Med 135mm brännvidd ser Barnards stjärna ut att ligga ungefär där den låg i november 2015, men jämför man med augusti 2014 kan man kanske ana en liten rörelse norrut. På bloggen för 28 augusti 2014 finns en bild från 1978 som tydligt visar att denna stjärna faktiskt har en extremt stor (10″ per år) egenrörelse. Det beror på att den dels är mycket närbelägen (6 ljusår), dels verkligen har en hög transversalhastighet (90 km/s).

ca5988