26 maj 2017

Klar kväll, inga insekter!

Varje varm vårkväll när man inte blir uppäten av knott och mygg är lite av en sensation. Himlen var också helt molnfri, så jag försökte mig på några foton också. Men först gällde det den vanliga Jupiterfilmningen. Utan Barlow fick jag följande bild av månarna

Mest intressant är Callisto (J4) som passerar hitom och ovanför planetens skiva, ungefär 8 dygn efter att den syntes bortanför och under(18 maj), återigen konsistent med en period på ungefär 17 dygn.

Med Barlow får man mer detaljer, och på de första bilderna (22.49 resp 22.51) ser man redan att Röda Fläcken är på väg in på skivan (nere t.v.)

Tio minuter senare (23.02) är fläcken helt inne på skivan

men sedan blev seeingen plötsligt sämre (när luften kyldes och kikaren fortfarande var varm?), som på denna bild från 23.33

Precis på slutet, när Jupiter var på väg att försvinna bakom träd bättrade den sig dock igen, så på bilder från 23.52 resp. 23.54 ser vi hur mycket planeten roterat på bara en timme!

Rymdstationen ISS skulle passera omkring 23.30, på en så ljus himmel att det kändes chanslöst att långexponera. Här ser vi i stället några 5-sekunders vidvinkelbilder tagna under tre minuter, från ca 23.24, 23.25, 23.26 resp. 23.27. Den ljusa ”stjärnan” till höger om mitten är förstås Jupiter

Sedan ändrade jag riktning på kameran, bländade ner, och tog två 30s-bilder. Summabilden (beskuren) visar hur satelliten nu rör sig nu bort och blir allt svagare, mellan 23.28 och 23.29. Stjärnan som kan urskiljas ovanför skorstenen är Altair.

Kvällens andra huvuduppgift var att ta bilder av Saturnus lågt nere i Skytten. Här först en vidvinkelbild med både Jupiter och Saturnus, plus spåret av en oidentifierad satellit. (Så här års syns de flesta satelliter hela natten, och jag misstänker att något objekt fallit bort vid midnattsgränsen på listan från heavens-above, eftersom bilden är tagen precis klockan 00.01).

Lite senare (00.20) kunde jag ta en bättre detaljbild, men fortfarande med både Saturnus och Antares tätt över trädtopparna. När jag jämför med stjärnkartor ser jag också att Saturnus faktiskt befinner sig i Ormbäraren (Ophiuchus), med stjärnan 58 Oph precis på gränsen till Skytten (till vänster).

 

 

 

6 oktober 2016

Månen, Mars och Saturnus, igen

Jag utnyttjar en sista kväll med klar västerhimmel till några fler kortexponeringar av Mars och Saturnus. Månen har sedan gårdagen flyttat sig så att den nu ligger ovanför till vänster om Saturnus

ca6028

Med 200 mm brännvidd ser man inte många detaljer på månen, men på 1/640 s syns iaf några större kratrar

ca6035

Med 1000 gånger längre exponering (0,2 sekunder) ser man i stället liksom på bilden ovan jordskenet

ca6041

Kvällen rolighet var ju Mars mycket nära lambda Sgr, och jag fick en fin vy av ”Tekannan” vid horisonten med 70 mm brännvidd

ca6064

När man inte kan exponera längre än ett par sekunder (fast stativ!) är det inte mycket lönt att öka brännvidden till 200 mm, men man ser lite tydligare Mars röda färg

ca6060

5 oktober 2016

Mars, Saturnus och geostationära satelliter

Det var klart igen, och tidigt på kvällen ser jag med hjälp av månen lite oväntat Saturnus ännu en gång, lågt i sydväst, 1/10 s exponering med 100 mm f/4

ca6010

Med 200 mm blir månen större, men Saturnus kommer inte med

ca6008

Längre till vänster finns Mars vid lambda Sgr (”Tekannans lock”), och ”handtaget” anas bättre med bara 70mm brännvidd

ca6016

Senare på kvällen gör jag det roliga experimentet att köra 1-minutsexponeringar med 200 mm teleobjektiv på fast stativ i riktning mot bandet med geostationära satelliter. Det är svårt att sikta precis rätt, men jag lyckas hitta fyrgruppen från i förrgår och en vidare rad med orörliga prickar bakom stjärnornas spår.

ca6019

ca6020

Lite ovanför det geostationära bandet syns två ytterligare objekt (Gx och Gy) som verkar vara på väg ner mot den övriga raden av satelliter

ca6022

ca6023

Det är lite knepigt att identifiera satelliterna, eftersom det ligger så många i det geostationära bandet. Från en lista på satellite-calculations.com kombinerat med översättningen mellan geostationär longitud och observerad deklination/timvinkel i Värnamo får jag dock fram att fyrgruppen är en serie arabiska satelliter (BADR4-BADR7) vid longitud 26 E, G1= EUTELSAT 26B, G2=SKYNET 5B, G3=ASTRA 3B, G4=EUTELSAT 21B och G5 en ytterligare arabisk satellit(ARABSAT 5C) vid longitud 20 E. Vid tillfälle ska jag fortsätta utforskandet, eftersom det går med så enkla medel.

 

 

 

 

 

 

11 augusti 2016

Fortfarande magert med Perseider

Det var klart även denna kväll, och jag började med att på den mycket ljusa himlen få en sista skymt av Mars under månen och Saturnus. Exponeringstiden är bara 2 sekunder, men de båda planeterna syntes tydligt ändå, omkring 22.13.

C_5128

En dryg timme senare började jag spana efter Perseider, men såg på mer än en halvtimme inte mer än fyra eller fem, ingen av dem särskilt ljusstark. Jag hade kamera med fisheye-objektiv igång nästan hela tiden, och de flesta streck på bilderna kommer från satelliter. På en 30s-exponering syns här en stor del av himlen, och jag har markerat Karlavagnen och Cassiopeia på var sin sida om Polstjärnan.

CA5717

På nästa bild syns dock utom den oidentifierade satelliten (heavens-above räcker inte alltid..)  en typisk ”sporadisk” meteor, dvs en av de otaliga stoftpartiklar som jorden hela tiden möter i sin rörelse runt solen. Rörelseriktningen på himlen är nästan vinkelrät mot riktningen till Perseus, så även om det nu är Perseidtid var detta ingen Perseid!

CA5724

På denna bild från 23.49 finns dock till sist (förutom två säkert identifierade satelliter) ett äkta Perseid-spår, med realistiskt ljusuppflammande och korrekt riktning. Tittar man noga ser man ovanför till vänster om Perseiden ytterligare en sporadisk meteor med fel riktning(!)

CA5741

Slutsatsen för min del var alltså att Perseiderna under dessa två kvällar (10 och 11 augusti) inte var aktivare än normalt, men maximum kan förstås ha kommit senare.

Som syns av de enskilda bilderna ovan men blir ännu tydligare på en 12-minuters sammanslagning (med DeepSkyStacker) så är min himmel åt centrala Värnamo till (uppåt vänster) mycket ljusförorenad. Så även om den horisonten är relativt fri från träd så går den inte att använda för att fotografera svaga objekt. Vintergatan i zenit och ner mot sydväst syns mycket bättre.

(Jag hade bättre sikt åt sydväst i går, se denna bild i repris…

Picture saved with settings applied.

 

10 augusti 2016

Stjärnpremiär men dåligt med Perseider

I detta lågtrycksväder tyckte jag det var bäst att kolla efter Perseider vid första klara tillfälle. Först tog jag en titt i sydväst och såg Saturnus men inte Mars. Mars ligger bara en grad nedanför till vänster om delta Scorpii, men horisontträden dolde den effektivt klockan 22.34.  Ska testa tidigare i morgon(?)

C_5075

Trevligt nog passerade ISS ett par minuter senare (för nästan sista gången denna synbarhetsperiod) nära ovanför planeten. Jag var inte beredd, annars hade jag tagit fler bilder…

C_5076

Halvmånen till höger blir överexponerad redan på 15 sekunder

C_5078

Här syns den lite halvdant med 85 mm brännvidd och 1/100 sekunds exponering, men synen kan inte alls mäta sig med verkligheten, där ögat utan problem kan se både svaga stjärnor och en stark måne samtidigt

C_5079

Sen försökte jag då fånga Perseider, med klent resultat. Trots att jag var ute nästan 90 minuter såg jag bara en enda Perseid med blotta ögat, och hade ingen kamera igång åt det hållet…

Jag tog många vidvinkelbilder (EOS450, 18mm f/2,8) mot det klassiska vintergatsfältet med Svanen och Lyran. Satelliter och flygplan ritar då och då spår, men de kan knappast misstas för meteorer

C_5097

Senare siktade jag åt norr med samma otur. Även här är det gott om satellitspår, här ALOS2 som passerade trevligt nära under både Andromedagalaxen t.h. och dubbelhopen h+chi Persei i bildens mitt.

C_5112

Det enda som möjligen skulle kunna vara en  Perseid är detta spår från 23.39, men riktningen är en aning fel?

C_5118

Med min andra kamera (EOS60) körde jag fisheye-bilder av hela himlen där en ljusstarkare Perseid skulle kunna synas. Inte heller på dessa fångade jag något, men det blev ju fina vintergatsbilder. Här först en summabild (DeepSkyStacker, 270 s) från omkring 23.06, med mycket skymningsljus kvar

Och här en från omkring 23.33 (DSS, 770 s ) med ännu tydligare vintergata

Vidvinkelbilderna ovan kan också summeras, så en mer detaljerad vintergata i Svanen blir så här (DSS, 300 s)

Mot nordost försvinner vintergatan ner i den påtagliga ljusföroreningen från Värnamos centrala delar, men vi ser här (DSS, 450 s) ”dubbelhopen” med norra delen av Perseus under sig.

4-5 maj 2016

Magisk vårnatt

Det brukar nästan alltid vara problem av något slag som förstör observationskvällen, men trots att jag använde fem olika teleskop/kamera-kombinationer hände inga större missöden, så det var s.k. ”flyt” under flera timmar. Denna preliminära rapport har bara slarvigt reducerade bilder, jag hoppas göra det bättre så småningom…

Grunden var en klar och mild vårkväll som bara långsamt blev till kyligare natt. Mitt stativ står numera på en pelare med justerbara skruvfötter, och med en app i telefonen som visar polstjärnans läge i förhållande till polen är det lätt att skruva till ett bra läge så att stjärnorna inte driver. Jag började med att filma Jupiter genom SW200. Seeingen fortfarande rätt dålig, men bättre än häromdan. Först en överkorrigerad bild som visar månarna. (De s.k. ‘wavelet’-inställningarna i Registax överdriver skillnaderna mellan deras ljusstyrka, J4 Callisto är inte så mycket svagare som de övriga).

N3086

Man ser rotationen på bilder från 22.13 resp. 22.51

N3088  N3098

Sedan fick jag för mig att kolla de två välkända dubblarna på vårhimlen, gamma Leonis och gamma Virginis. De är lätta att hitta, och syntes väl upplösta, här på summerade bilder utan den ‘wavelet’-korrigering som gör mån- och planetbilder extra skarpa. Bilderna har inte heller norr uppåt, eftersom det kräver lite mer tidsödande analys att få fram

N3093 N3095

Sedan monterade jag i stället EOS60-kameran på SW200 för några direktbilder. Jupiters månar blev lite skakiga, men här ser man bättre de verkliga ljusstyrkorna

CA5556

Småplaneten Fides håller fortfarande till nära Jupiter, här lite svagt synlig på en 30s-bild med planeten uppe i vänstra hörnet. Jämför gärna med bilden 21/4 då Fides låg ovanför HIP53486!

CA5559

Sedan letade jag upp Leo-tripletten, den galaxtrio som jag den 31 mars bara avbildade som en duo. Den tredje galaxen (NGC 3628) är klart ljussvagare, men på en 13,5 minuters DSS-sammanläggning ser man de spännande stora stoftmolnen i den kantställda galaxen

Picture saved with settings applied.

En huvuduppgift för kvällen var att ta bättre bilder av kometen 252P Linear. Den är stor och ytljussvag, och jag kunde nätt och jämnt urskilja den i en fältkikare. På bild blir den mycket tydligare, här först med 100mm telebojektiv på ett fält i vintergatan med många stjärnor. Den totala exponeringstiden är 7 minuter.

Jag använde sedan Megrez-teleskopet (360mm f/5) för en mer detaljerad bild, där man nu ser att den runda gröna ”coman” har en stjärnlik kärna i centrum. Den totala exponeringstiden är nu 10 minuter.

Från observationsplatsen utanför huset har jag dålig sikt mot söder, så för att kolla Mars och Saturnus nere i Skorpionen fick jag vandra iväg en bit med en kamera plus iOptronstativet. Kalhygget blir lite extra dramatiskt upplyst av min röda pannlampa

C_5069

men vid horisonten ser vi triangeln Saturnus-Mars-Antares. Mars är tre veckor från opposition och rör sig snabbare än Saturnus åt höger, så avståndet mellan dem växer.

C_5070

Tillägg och omsorgsfullare bilder kommer så småningom, men alltså, natten var magisk…

10 april (morgon)

Mars och Saturnus

Jag orkar för en gångs skull upp före fyra för att se på Mars och Saturnus. De syns inte från trädgården, utan jag får gå iväg en bit med iOptron-stativet och en kamera. Drivningen fungerar inte riktigt bra, så en del bilder får fula driftspår. En 15-sekundersbild med 50mm brännvidd visar i alla fall direkt de två planeterna i en fin triangel med Antares

CA5475

Med 29mm-objektiv såg det ut så här

CA5482

och med 18mm vidvinkel fick jag turligt nog med komet 252P LINEAR. (Jag hade glömt att kolla var den fanns, annars hade jag förstås siktat direkt på den med längre brännvidd.)

CA5486

På en annan vidvinkelbild kan man följa ekliptikan förbi alfa Librae (Zubenelgenubi) bort mot Spica och se hur den nästan följer horisonten. (Spåret upp mot vänster kommer från den amerikanska satelliten ERBS.)

CA5489

Jupiter stod därför också lågt under Lejonet, här först med 50mm

CA5477

och här med ett tydligare lejon

CA5483

Lejonet är en bra stjärnbild som både är lätt att hitta och lätt att känna igen. Andra kan vara mycket svårare att få ett vettigt mönster i, t.ex. Hercules här nedan. Den är stor, och har inga ljusstarka stjärnor, så man får ta den i delar och leta sig fram med hjälp av t.ex. uppenbara Vega (i Lyran) uppe till vänster.

CA5488

Andra har åtminstone en iögonfallande stomme, typ Karlavagnen i Stora Björnen

CA5487

Svanen (i form av Norra Korset) plus Lyran är för mig ett mönster som karakteriserar sommar och höst, men som man alltså kan se även en vårmorgon, med lite vintergata…

CA5481