16 augusti 2017

Vintergatan

Utan att tro på mer än en halvdan himmel flyttade jag upp mitt stora stativ till en plats med bättre sikt åt söder. Det blev dock bättre än väntat, och jag fick en del fina vintergatsbilder utan att egentligen ha planerat vad jag skulle observera. Först tog jag bilder av Saturnus bland stjärnorna med Megrez-teleskopet (360 mm f/5). Planeten stod lågt, och himlen är ljus, men man ser de två ljusaste månarna, Titan och Rhea, tätt bredvid den överexponerade planetskivan.

Sedan siktade jag lite fel och missade M11, men här högre upp på himlen kan man se de komplicerade ljusa och mörka områdena i vintergatan.

Eftersom jag varken ställt in GoTo eller sökaren insåg jag att det var chanslöst att hitta med Megrez, så jag bytte till teleobjektiv med kortare brännvidd (130 mm f/4). Då är synfältet rimligt stort, och här syns igen Saturnus i Ophiuchus. På denna del av himlen är det gott om klothopar, och man ser direkt en suddig stjärna som alltså råkar vara klothopen M9.

Utan att ha kollat siktade jag så mot ”nedersta stjärnan i Örnen”(lam Aql) där man i närheten just ser den ovanligt rika öppna stjärnhopen M11. Stjärnan HIP 93666 sticker också ut genom sin röda färg. Det är en s.k ”kolstjärna”, med ovanligt låg yttemperatur (<3000 K) som färgbilden direkt avslöjar. Annars ser man många fler stjärnor i bildens nedre del jämfört med den övre, vilket förstås beror på skymmande mörka stoftmoln.

Med lite tur hittade jag fältet med gasnebulosorna M16 och M17, och tog flera exponeringar. På en DSS-summa med 5 minuters totalexponering kan man se flera andra öppna stjärnhopar samt igen en mycket komplicerad bakgrund med stjärnfält och mörka stoftmoln.

Som kontrast kan vi se en del av Norra Kronan (CrB), långt från vintergatsplanet. Visserligen är exponeringen bara 30 sekunder, men det är ändå slående hur få stjärnor som syns här jämfört med i vintergatan. Variabeln R CrB är nu klart ljusstarkare än grannstjärnan HIP 77373 (V=7,4).

Sedan övergick jag till rena vidvinkelbilder med ett 10-20 mm objektiv. Maximal vidvinkel (10 mm) ger en häftig vintergata med många detaljer redan på en enda exponering.

En DSS-summa med 5 minuters exponering visar ännu mer, särskilt nere i söder.

Med ett mellanläge (f=13mm) får man fortfarande ett stort synfält, med ännu mer detaljer. Här ser vi vintergatan från horisonten och ända upp till Deneb. )

Av någon anledning ville DSS sedan inte kombinera mer än 2 bilder (totalt 2m 50s), men även det är en förbättring. De störande satellit- och flygplansstrecken är svåra att undvika…

Med 20 mm brännvidd blir det mer ‘normal’ vidvinkel, här igen vintergatan söder från Örnen och söderut.

Här på DSS-summan (4m 30s) kan man urskilja de rödaktiga nebulosorna M16 och M17, medan de ännu intressantare M8 och M20 redan försvunnit ner i horisontdiset. (Från denna nordliga latitud har man bara ett par veckor på sig varje år för att se dem, och bara kanske en halvtimme varje kväll. Förra året fick jag bilder den 23 augusti…)

1-2 juli 2017

Moln, knott och en glimt av Saturnus

Efter en mulen dag såg jag plötsligt månen och Jupiter på väg ner i väster och hämtade optimistiskt kameran. Då var Jupiter dold i moln, och jag tog en överexponerad bild av månen. Objektivets brännvidd är bara 50 mm, så detta är ett starkt förstorat utsnitt.

Strax innan Jupiter försvann ner i skogen fick jag i alla fall paret på bild.

Söderhorisonten var ännu mer molntäckt, men jag ville så gärna se Saturnus att jag framhärdade, trots jobbiga knott. Medan jag tog en testbild på Altair passerade en ljus satellit. Exponeringstiden är bara 1,6 sekunder, men rörelsen är uppenbar

Jag tog två bilder till, och har nu kollat på heavens-above att det var Cosmos 1461 som passerade. Satelliten verkade dock klart ljusstarkare än den förutsagda magnitud 3,6.

Jag tog en lika kort exponering av Norra Kronan, där man på detta utsnitt faktiskt ändå kan ana R CrB kring magnitud 7

Molnen började till sist tunnas ut lite, och området kring beta Scorpii framträdde tydligt. Antares själv finns bara med på en enda bild, precis ovanför en molnkant.

Ovanför till vänster är molnen fortsatt täta, så det dröjde ytterligare en stund innan jag till sist fick syn på Saturnus. Då var Antares osynlig, men beta Sco syns till höger. Saturnus finns i Ormbäraren (Ophiuchus), som sticker ner ett litet område mellan Skorpionen och Skytten. Sedan den förra bilden 26 maj har den rört sig åt höger, bort från 58 Oph. (Jag borde förstås ha ökat exponeringstiden, eftersom vi nu är framme vid klockan 00.38 när det var nästan så mörkt det kan bli så här års!)

(För att kunna säga att jag verkligen sett Saturnus baxade jag till sist en kikare uppför kullen med sikt mot planeten, men då kom molnen tillbaka… Jag hann se en oval form, dvs öppna ringar, men kunde inte fullfölja observationerna.

22 april 2017

Några kamerabilder

Det blir mörkt så sent nu att jag inte orkade sätta upp något teleskop. Den klara himlen lockade i alla fall ut mig, och jag provade vidare med de nya kameraobjektiven. På iOptron-stativet (med drivning) placerade jag EOS60-kameran med 85 mm f/2, medan 450-kameran med 10 mm f/3.5 fick sitta på ett fast stativ. Jag tänkte väl naivt att med så kort brännvidd kommer inte himlens rörelse att märkas, men det var lite fel tänkt. Med 30 s blev det trevliga ‘hus under stjärnhimmel’-bilder

men när jag sedan brassade på med 90 s uppåt zenit blev himlens rörelse plötsligt väldigt påtaglig

Nära Polstjärnan är rörelsen liten, men ju längre åt höger (lägre deklination) desto längre stjärnspår. (Eftersom ett så vidvinkligt objektiv inte kan teckna perfekt ute i hörnen blir det effekter av det också…). Med blotta ögat hade jag sett ett par ”Lyrid”-meteorer (en svärm med maximum just nu), så det var därför jag ville ta dessa längre övervakningsbilder. Ingen Lyrid fastnade dock på film.

Om dessa bilder var lite av en besvikelse blev de få 85mm-bilderna mycket bättre. (Delvis beroende på att jag av misstag hade bländat ner objektivet till f/3.5, vilket bidrar till bildkvaliteten…). Huvudmålet var som vanligt kometen 41P, och en DSS-summa med 4,5 minuters total exponering vis.ar den fint under Drakens huvud (nu i norra Herkules). I förstone ser det ut att ligga en ljusstark stjärna i höger bildkant, men om man tittar noga saknar den de små ‘taggar’ som syns ut från beta och gamma Draconis. Det är alltså ingen stjärna, utan en miljon stjärnor i klothopen M92! För blotta ögat är den inte så ljusstark, men här blir den en lagom liten skiva som då ser ut som en ljusstark stjärna.

Småplaneten Vesta har gjort sin oppositionsslinga i Tvillingarna vid Castor och Pollux, och är nu på väg vidare mot Kräftan

Stjärnbilden Norra Kronan är lagom liten för att få plats på en 85 mm-bild, med variabeln R CrB just nu tydligt synlig (magnitud ca 7). Den är intressant oberäknelig och kan i månader vara så ljus som magnitud 6, och lika långa tider svagare än magnitud 13.

De geostationära satelliter som syntes bredvid Jupiter häromdagen låg flera grader ovanför huvudbandet. Jag gjorde nu experimentet att bara exponera en minut med fast kamera, vilket direkt visar en rad svaga prickar.

Här först helbilden, med spår av en ‘vanlig’ satellit.

Om man förstorar nederdelen av bilden ser man tydligt raden av geostationära satelliter

Det gick till och med att få DeepSkyStacker att godkänna satelliterna som stjärnor och addera två bilder. Summan är inte vacker, men den visar ännu tydligare att satelliterna ligger stilla medan stjärnorna rör sig förbi.

 

 

 

 

raotationdet

 

jag att använda mycket. Det är ljusstarkt, ger bra bildkvalitet och är

23 mars 2017

Missad repris

Vädret var klart en dag till, och jag hade planerat att ta fler bilder av kometen, kanske även med ”stora teleskopet” SW200. Jag ville förstås också se om drivningen skulle fortsätta att trilskas, men det var värre än så. Utan att jag märkt något hade kabeln från nätaggregatet till teleskopet blivit helt utnött så att de två ledarna låg i kontakt med varandra. Jag meckade en stund med eltejp, men såg sen att en säkring inuti kontakten var avbränd, dvs det gick definitivt inte att få någon ström till monteringen. Utom att svära lite över avbräcket måste jag ju ändå mest vara glad att det inte var gårdagskvällen som helsabbades, med det fina kombimotivet (som också är dagens Astronomy picture of the day hos NASA).

För att göra något ställde jag upp SW200 utan drivning, och märkte återigen hur bortskämd jag blivit genom att alltid fotografera. För ljussvaga objekt kan ögat inte alls konkurrera, och där det förut var överlägset, för t.ex. detaljer på en planetyta ger filmningen nu lika bra resultat. Seeingen var säkert ganska dålig, men jag blev ändå överraskad hur pass lite jag kunde se på Jupiter.  Kometen borde jag ha kunnat hitta (med bra vinkelsökare), men den stod så opraktiskt nära zenit att jag fick ge upp. Jag borde ha gått på kamera plus iOptron medsamma, nu blev det bara några enstaka tröstbilder.

Jag anade lite dismoln redan med blotta ögat, och med kameran blir det mycket tydligt att förhållandena inte var optimala. Molnstråken syns, med en avstickare mot Jupiter som blir en oproportionerlig blaffa ovanför en mer normal Spica.

Nere till höger på vidvinkelbilden ser vi stjärnbilden Korpens karakteristiska ”segel”, här på en flygplansstörd detaljbild

Uppe mot Lejonet var det klarare, och till vänster syns också Berenikes Hår, som nästan helt utgörs av en närbelägen öppen stjärnhop

Till sist en bild av Norra Kronan, där den helt oförutsägbara variabeln R CrB nu åter är lätt synlig. (Jämför t.ex. med bilden från 1 maj 2016 där man inte ser den).

10 mars 2017

Mest månen

Det klarnar äntligen en kväll, men tiden har gått, så det är inte längre mörkt vid 19.30. Venus är redan bakom skog, och jag försöker inte ens få fri sikt mot Mars och Uranus, eftersom himlen är så ljus. Här syns Mars i trädet, och den ljusstarka Mira nere vid horisonten.

Med 85mm brännvidd syns stjärnorna lite tydligare, men det är helt klart för tidigt att ta bilder mot väster.

Tvillingarna och Vesta står bättre till högt i söder, men där är en nästan full måne så nära att man inte heller här kan exponera längre än 15 sekunder.

Så jag ägnar senare delen av kvällen åt månfilmning genom SW200. Det kommer störande moln förbi, seeingen är dålig, och av oklar anledning blir filmerna först oläsbara i mina vanliga reduktionsprogram (Autostakkert/Registax). Det krävs en extra läsning/omskrivning med progammet VirtualDub för att komma vidare, men sen får jag fram ett antal bilder av terminatorområdet precis vid månranden.

Första bilden blir på grund av driftproblem extra bred, och visar det vanliga galleriet av kratrar  norr om Plato

Längre ner bortom Regnbågsviken blev det en bra bild av det lustiga berget Rümker

Aristarchus med Schröters slingrande dal är precis lagom belyst

Längre ner igen ser vi de ljusa strålarna ut från Kepler, och en oväntat oansenlig krater uppkallad efter Galilei. Denne var år 1651 ännu kontroversiell, men hade åtminstone tilldelats den ovanliga ljusa figuren till vänster om Reiner (Reiner gamma). När sedan albedomarkeringar inte längre namngavs flyttades namnet av Johannes Mädler till den lilla kratern.

Vi ser sedan sprickdalen vid Sirsalis, samt det karakteristiska paret Hansteen och Billy

Sen kommer Mare Humorum och Gassendi

och sedan den intressanta ”platåkratern” Wargentin utanför Schickard

Mot slutet blev det mer problem med moln, och jag fick ingen bra täckning av de sydligaste delarna av terminatorn. När man har sett den i annan belysning känner man trots avsaknaden av skuggor lätt igen Clavius.

Totalt sett ingen minnesvärd kväll, men den första på länge med någon slags stjärnhimmel…

24 februari 2017

Venus m.m.

Huvuduppgiften denna kväll var återigen att filma Venus, och här ser vi hur det går till: Teleskopet pekar mot Venus på himlen, i fokus finns en filmkamera kopplad till datorn, och man ser (och kan fokusera) skäran på datorskärmen medan filmen lagras på hårddisken.

ca6425

Planeten är så ljusstark att man kan låta varje filmbild exponeras bara 1/1000 sekund, och på några minuter har man tusentals bilder. Sen kör jag filmerna genom programmen Autostakkert och Registax och korrigerar den slutliga bilden i PaintShop Pro. Det finns många parametrar att variera på vägen, men med Venus fungerar nästan allt. Skäran blir både större och smalare kväll för kväll, och jag hoppas på fler klara kvällar framåt…

n3352 n3353

På en kamerabild ser vi att Mars nu tydligt dragit ifrån i sin rörelse åt vänster längs ekliptikan, så att avståndet till Venus är större än det var sist (den 15 februari)

ca6435

Mars ligger nu nära ovanför stjärnan zeta i Fiskarna (Psc) och är snabbt på väg mot Uranus. (Jag misslyckas tråkigt ofta med iOptron-monteringen, det blir glapp eller skakning så att stjärnorna blir streck, detta var det bästa försöket…)

ca6430

Mira har snarast fortsatt att ljusna

ca6431

och Vesta har rört sig ett stycke till i Tvillingarna

ca6434

Mitt vidvinkelobjektiv täckte sedan inte hela vinterhimlen. Här fattas framför allt södra Orion med Rigel och norra Kusken med Capella, medan Sirius ändå var skymd av träd. Satellitspåret som jag kunde följa på flera bilder är enligt Heavens-above från den ryska raketen Cosmos 2219.

ca6438

 

15 februari 2017

Tillägg..

Eftersom jag ännu inte hunnit kolla mina bilder från den 13/2 passade jag bara på att komplettera med ett par bilder som jag visste att jag ville ha. Jag hade 85mm-objektiv på kameran och ett fungerande iOptron-stativ. Först Mars och Uranus, med tanke på den kommande närpassagen

ca6412

Så en detaljbild av Mira, där man anar den svaga stjärnan tätt till vänster

ca6414

Men särskilt denna bild av Gemini och Vesta

ca6416

För att göra det tydligare har jag kombinerat med bilden från 13/2 så att man ser Vestas rörelse

vesta_feb17