16 augusti 2017

Vintergatan

Utan att tro på mer än en halvdan himmel flyttade jag upp mitt stora stativ till en plats med bättre sikt åt söder. Det blev dock bättre än väntat, och jag fick en del fina vintergatsbilder utan att egentligen ha planerat vad jag skulle observera. Först tog jag bilder av Saturnus bland stjärnorna med Megrez-teleskopet (360 mm f/5). Planeten stod lågt, och himlen är ljus, men man ser de två ljusaste månarna, Titan och Rhea, tätt bredvid den överexponerade planetskivan.

Sedan siktade jag lite fel och missade M11, men här högre upp på himlen kan man se de komplicerade ljusa och mörka områdena i vintergatan.

Eftersom jag varken ställt in GoTo eller sökaren insåg jag att det var chanslöst att hitta med Megrez, så jag bytte till teleobjektiv med kortare brännvidd (130 mm f/4). Då är synfältet rimligt stort, och här syns igen Saturnus i Ophiuchus. På denna del av himlen är det gott om klothopar, och man ser direkt en suddig stjärna som alltså råkar vara klothopen M9.

Utan att ha kollat siktade jag så mot ”nedersta stjärnan i Örnen”(lam Aql) där man i närheten just ser den ovanligt rika öppna stjärnhopen M11. Stjärnan HIP 93666 sticker också ut genom sin röda färg. Det är en s.k ”kolstjärna”, med ovanligt låg yttemperatur (<3000 K) som färgbilden direkt avslöjar. Annars ser man många fler stjärnor i bildens nedre del jämfört med den övre, vilket förstås beror på skymmande mörka stoftmoln.

Med lite tur hittade jag fältet med gasnebulosorna M16 och M17, och tog flera exponeringar. På en DSS-summa med 5 minuters totalexponering kan man se flera andra öppna stjärnhopar samt igen en mycket komplicerad bakgrund med stjärnfält och mörka stoftmoln.

Som kontrast kan vi se en del av Norra Kronan (CrB), långt från vintergatsplanet. Visserligen är exponeringen bara 30 sekunder, men det är ändå slående hur få stjärnor som syns här jämfört med i vintergatan. Variabeln R CrB är nu klart ljusstarkare än grannstjärnan HIP 77373 (V=7,4).

Sedan övergick jag till rena vidvinkelbilder med ett 10-20 mm objektiv. Maximal vidvinkel (10 mm) ger en häftig vintergata med många detaljer redan på en enda exponering.

En DSS-summa med 5 minuters exponering visar ännu mer, särskilt nere i söder.

Med ett mellanläge (f=13mm) får man fortfarande ett stort synfält, med ännu mer detaljer. Här ser vi vintergatan från horisonten och ända upp till Deneb. )

Av någon anledning ville DSS sedan inte kombinera mer än 2 bilder (totalt 2m 50s), men även det är en förbättring. De störande satellit- och flygplansstrecken är svåra att undvika…

Med 20 mm brännvidd blir det mer ‘normal’ vidvinkel, här igen vintergatan söder från Örnen och söderut.

Här på DSS-summan (4m 30s) kan man urskilja de rödaktiga nebulosorna M16 och M17, medan de ännu intressantare M8 och M20 redan försvunnit ner i horisontdiset. (Från denna nordliga latitud har man bara ett par veckor på sig varje år för att se dem, och bara kanske en halvtimme varje kväll. Förra året fick jag bilder den 23 augusti…)

3 oktober 2016

Spridda telebilder

Kvällen var så klar att jag måste utnyttja den till något, men jag hade inte energi att få igång GoTo-systemet utan försökte sikta genom kamerasökaren, vilket inte är så lätt…Redan vid 20-tiden passade jag i alla fall på Mars nere vid lambda Sgr. Jag körde med fast stativ, så det blev bara en 4-sekunders kortexponering (f=70 mm) där Mars ännu är väl till höger om stjärnan. (Det blir en närpassage 6/10, se Himlascener)

ca5972

Med kameran (f=135mm f/4) på stativet kan jag exponera längre, och ett uppenbart lockande motiv var förstås dubbelhopen h+chi i Perseus. (Av tekniska skäl har alla bilder ett lite opraktiskt höjdformat, också en eftergift åt minsta motståndets lag…)

ca5977

Jag tog flera vintergatsbilder nästan i zenit, där pekningen är som svårast, här t.ex. en bit av Cassiopeia

ca5980

och här cepheidprototypen delta Cephei. Den lilla ”asterismen” vid A är mycket iögonenfallande i en 20×80 kikare minns jag från mina första observationer på 1960-talet, och av nyfikenhet kollade jag parallaxer och egenrörelser i de nyss släppta Gaia-resultaten. Det är inte en verklig liten hop, utan stjärnor som bara råkar synas i samma riktning.

ca5993

Jag observerade fler fält utan att veta var jag siktade, vet inte om jag fångade något intressant…

Tillagt 29/10: En intressant sak var förstås planeten Uranus som hamnade i kanten av bilden. I denna skala (130mm teleobjektiv) är den förstås helt stjärnlik.

ca5990

En intressant stjärna (en av de största vi känner till) är den starkt röda my Cephei (ganska nära delta på himlen)

ca5994

Ett fält som t.o.m. tjänsten astrometry.net först fick problem med (på grund av den ovanligt jämna stjärnfördelningen) visade sig vara från stjärnbilden Ödlan (Lacerta).

ca5989

Fältet med chi Cygni hittade jag iaf, men då blev det något glapp så att alla stjärnor blev dubbla. Man ser att chi Cygni fortfarande är mycket ljusstark.

ca5987

Asteroiden Pallas som jag observerade i augusti har flyttat sig en bra bit samtidigt som den blivit ljussvagare. Den går dock fortfarande att identifiera nere i Vattumannen, söder om Lilla Hästen (Equleus)

ca5982

Neptunus rör sig betydligt långsammare, så den finns fortfarande nära lambda Aqr. Där finns också bandet med geostationära satelliter, och man ser utom flera enskilda spår en tydlig ansamling med fyra stycken tätt intill varandra.

ca5983

När jag 50 minuter senare riktade kameran mot den karakteristiska ”trippel”-stjärnan psi Aqr ser man också många geostationära spår, och faktiskt precis i bildkanten samma fyrgrupp som ovan. Om man tittar noga ser man att den ligger kvar ovanför samma gran, dvs det är bara himlen (=jorden) som rört sig i mellantiden.

ca6001

Med 135mm brännvidd ser Barnards stjärna ut att ligga ungefär där den låg i november 2015, men jämför man med augusti 2014 kan man kanske ana en liten rörelse norrut. På bloggen för 28 augusti 2014 finns en bild från 1978 som tydligt visar att denna stjärna faktiskt har en extremt stor (10″ per år) egenrörelse. Det beror på att den dels är mycket närbelägen (6 ljusår), dels verkligen har en hög transversalhastighet (90 km/s).

ca5988

5 september 2016

Repris på gårdagen, fast bättre…

Det var ännu bättre väder (mindre dis), och jag gick iväg i god tid för att se den sydliga vintergatan. I så god tid visade det sig att Mars oväntat fortfarande syntes i ett hack i horisonten. Jag hann inte fokusera kameran (50mm f/2,8), men man ser alltså tydligt Mars och Saturnus på väg ner under två ljusa stjärnor i Ormbäraren (Ophiuchus).

CA5838

En halv minut senare börjar Mars försvinna, men jag har i alla fall fokuserat hjälpligt. (Hade jag gått ut fem minuter senare hade jag inte sett någon av planeterna…)

CA5839

Målet var som sagt den sydliga vintergatan, här först med vidvinkel (18mm f/2,8) innan det blivit riktigt mörkt.

CA5842

Satellittrafiken är frustrerande tät på denna bild (50mm f/2,8). Enligt Heavens-above är det vänstra spåret från bärraketen för Cosmos 371, det högra från ett raketsteg för Cosmos 332, medan jag tills vidare inte kan identifiera mittspåret.  Messierobjekten är alla öppna stjärnhopar, men man ser tydligt lite extra rosa från röd vätgas i M16 och M17.

CA5848

På denna horisontbild är det mest flygplan som ger spår, men man ser tydligt den stora ”Lagunnebulosan” M8. Klothoparna M22 och M28 kan i denna skala knappast skiljas från stjärnor.

CA5852

Med samma 50mm-objektiv pekade jag mot Karlavagnens ”tistelstång” med det berömda paret Mizar/Alcor. När man vet var de finns kan man lätt urskilja de svaga galaxerna M101 och M51. Karlavagnen står nu på höstkvällarna i sitt lägsta läge på himlen, och från min kikarplats ligger M51 under ”takkanten”, och även M101 är svår att observera med teleskop.

ca5846

Som sista uppgift med 50mm-objektivet siktade jag mot lambda i Vattumannen där jag några tidigare kvällar sett spår från geostationära satelliter. Med detta lilla objektiv ser man ett tydligt och flera svagare spår, och när jag sedan gör tvärtom, håller kameran stationär, ritar alla stjärnor spår medan de geostationära satelliterna blir punkter! De ligger alla i en snygg rad, projektionen av den magiska cirkelbanan 35800 km över ekvatorn där omloppstiden för en satellit är exakt ett stjärndygn. (Jag ska försöka identifiera den extra starka, sedd också t.ex. 23/8)

ca5853

ca5854

Sen var jag framme vid observationerna genom SW200. Det gick inte lika smidigt som i går, och jag fick t.ex. göra om GoTo-inställningarna när instrumentet gick från väster till öster om meridianen. Jag kollade inte heller polinställningen, som nog hade ändrat sig lite till det sämre (att döma av de avlånga stjärnorna på några bilder). Men att öht kunna köra runt mellan Messierobjekt är en ny erfarenhet, och jag är helt nöjd med kvällen. Jag tog oftast flera exponeringar (för DSS-kombination), men redan en enda visade mycket, särskilt som jag drog upp känsligheten till ISO 3200.

Först den fantastiska öppna stjärnhopen M11, med så många stjärnor att den mest liknar en klothop. Här var det viktig att ha reda på den lokal horisonten, eftersom den ganska sydliga hopen försvann bakom träd redan 22.45.

ca5859

Hantelnebulosan M27 lockade även denna kväll, och den ökade känsligheten ger en ännu bättre 1-minutsbild

ca5864

Klothopen M71 ligger alldeles i närheten, vid stjärnan delta i Pilen. I jämnbredd med M27 försummar man den lätt, men den är alltså stor och tydlig!

ca5868

En mer välkänd klothop är M15 nära Enif i Pegasus. Den ligger snyggt placerad mellan en gul och en blå stjärna, vilka förstås båda ligger långt hitom hopen, några hundra ljusår jämfört med kanske 30000.

ca5870

På måfå valde jag sen den öppna stjärnhopen M52 på gränsen mellan Cassiopeia och Cepheus. På bilden finns lite röd vätgas nere till höger, vilket visar sig vara den berömda ”Bubbelnebulosan” (NGC 7635). Med större teleskop kan man här se nästan en ”såpbubbla” blåst av en intensiv stjärnvind från en het, ung stjärna.

ca5878

Till sist tog jag fler bilder av granngalaxen M33 (jmf i går), för att så småningom försöka få till en bra summabild.

ca5872

Jag tog ju lite fler exponeringar, och här följer några summerade exempelbilder med DSS. Först vintergatan med M16 och M17, där 3 minuters exponering ger en tydligare bild av ett mycket komplicerat himmelsområde.

Sen några teleskopbilder, där jag liksom i går experimenterat med ”flatfälts”-korrigeringar för att kompensera för den kraftiga vinjetteringen i teleskopet (centrum ljusare än kanterna). Även om det inte är perfekt blir det i vart fall bättre än det brukar.

Stjärnhopen M11 var imponerande redan på 1 minut, men en 3-minuterssumma visar ännu tydligare både hopens och det omgivande vintergatsfältets imponerande stjärnrikedom.

För M27 visar 3-minutersbilden intressant struktur i de svagare delarna av nebulosan

Galaxen M33 är den som vinner mest på längre exponeringstid. Här är DSS-summan av 5 bilder (6 minuters exponering), och man ser de oregelbundna spiralarmarna mycket längre ut från kärnan.

4 september 2016

Fint väder, stora kikaren igång…

Jag var lite för sent ute för att (bortifrån vägen) se de sydligaste delarna av vintergatan, men redan på en 30s-bild (35mm/2,8) kan man se ett antal kända Messierobjekt, hopar och nebulosor.

C_5147

Siktar man lite högre hamnar man i rika stjärnfält mellan Örnen och Svanen, men med en mycket iögonenfallande grön prick. Det är Hantelnebulosan M27 som med så här kort brännvidd bara avslöjas av färgen. Man kan möjligen också ana en diffus fläck i Pilens stjärnbild, klothopen M71.

C_5153

Sen ägnade jag en stund åt att ta fler ”horisontbilder” från min nya kikarplats. För att veta när olika objekt är observerbara är det viktigt att ha koll på luckor och hinder, och råmaterialet är förstås stjärnbilder tagna vid någon given tidpunkt. (Sen är det ett stort jobb att identifiera stjärnor och översätta till en höjd/azimut-kurva som jag till sist kan lägga in i mitt ”planetarie”-program i datorn.)

Kvällens huvudmål var dock att försöka få igång GoTo-systemet med ”stora kikaren” SW200 på stativet, och därmed kunna ta bilder genom den också. Det gick förvånansvärt smidigt, och här är först M27 med 1000 mm brännvidd. En minuts exponering är för lite, men man ser en grön ”hantel” med rödaktiga kanter, utkastad av en jättestjärna vars heta kompakta kärna anas i centrum.

CA5819

Av ”planetariska nebulosor” är M27 ovanligt stor, och den allra kändaste, ”Ringnebulosan” (M57) mer typisk. Här ser vi en motsvarande 1-minutsexponering av M57. Den ljusstarka stjärnan uppe till höger är beta Lyrae, i sig en intressant dubbelstjärna.

CA5826

Annars är det ju klothopar som gör sig allra bäst i bild, här först M13

CA5821

med den ofta förbisedda grannen M92

CA5823

Nära den uppenbara Andromedagalaxen (M31) på himlen finns ”Triangelgalaxen” M33, som dock är mycket svårare att se och kräver mörk himmel. Enminutsbilden visar svaga och oregelbundna spiralarmar, men man inser att den är ett stort och spännande objekt. Avståndet till M33 är ungefär som till M31, 2,5 miljoner ljusår. Vintergatan, M31 och M33 är de tre stora galaxerna i ”Lokala gruppen”, vilken annars innehåller många mindre galaxer.

CA5829

Jag har några fler exponeringar att jobba med i DeepSkyStacker, men för det mesta blir summabilderna inte särskilt snygga. Här i alla fall M27 på 2 minuter

På en 2-minuters M13-bild ser man nu lite tydligare en liten suddfläck ovanför till vänster. Det är galaxen NGC 6207, omkring 35 miljoner ljusår bort. Trots att M13 är en av de närmaste klothoparna ligger den drygt 20000 ljusår bort, medan de flesta stjärnor man ser på bilden ligger inom några få tusen ljusår.

Särskilt M33 blir tydligare på 2 minuter, även om bilden är rätt brusig.

11 augusti 2016

Fortfarande magert med Perseider

Det var klart även denna kväll, och jag började med att på den mycket ljusa himlen få en sista skymt av Mars under månen och Saturnus. Exponeringstiden är bara 2 sekunder, men de båda planeterna syntes tydligt ändå, omkring 22.13.

C_5128

En dryg timme senare började jag spana efter Perseider, men såg på mer än en halvtimme inte mer än fyra eller fem, ingen av dem särskilt ljusstark. Jag hade kamera med fisheye-objektiv igång nästan hela tiden, och de flesta streck på bilderna kommer från satelliter. På en 30s-exponering syns här en stor del av himlen, och jag har markerat Karlavagnen och Cassiopeia på var sin sida om Polstjärnan.

CA5717

På nästa bild syns dock utom den oidentifierade satelliten (heavens-above räcker inte alltid..)  en typisk ”sporadisk” meteor, dvs en av de otaliga stoftpartiklar som jorden hela tiden möter i sin rörelse runt solen. Rörelseriktningen på himlen är nästan vinkelrät mot riktningen till Perseus, så även om det nu är Perseidtid var detta ingen Perseid!

CA5724

På denna bild från 23.49 finns dock till sist (förutom två säkert identifierade satelliter) ett äkta Perseid-spår, med realistiskt ljusuppflammande och korrekt riktning. Tittar man noga ser man ovanför till vänster om Perseiden ytterligare en sporadisk meteor med fel riktning(!)

CA5741

Slutsatsen för min del var alltså att Perseiderna under dessa två kvällar (10 och 11 augusti) inte var aktivare än normalt, men maximum kan förstås ha kommit senare.

Som syns av de enskilda bilderna ovan men blir ännu tydligare på en 12-minuters sammanslagning (med DeepSkyStacker) så är min himmel åt centrala Värnamo till (uppåt vänster) mycket ljusförorenad. Så även om den horisonten är relativt fri från träd så går den inte att använda för att fotografera svaga objekt. Vintergatan i zenit och ner mot sydväst syns mycket bättre.

(Jag hade bättre sikt åt sydväst i går, se denna bild i repris…

Picture saved with settings applied.

 

10 augusti 2016

Stjärnpremiär men dåligt med Perseider

I detta lågtrycksväder tyckte jag det var bäst att kolla efter Perseider vid första klara tillfälle. Först tog jag en titt i sydväst och såg Saturnus men inte Mars. Mars ligger bara en grad nedanför till vänster om delta Scorpii, men horisontträden dolde den effektivt klockan 22.34.  Ska testa tidigare i morgon(?)

C_5075

Trevligt nog passerade ISS ett par minuter senare (för nästan sista gången denna synbarhetsperiod) nära ovanför planeten. Jag var inte beredd, annars hade jag tagit fler bilder…

C_5076

Halvmånen till höger blir överexponerad redan på 15 sekunder

C_5078

Här syns den lite halvdant med 85 mm brännvidd och 1/100 sekunds exponering, men synen kan inte alls mäta sig med verkligheten, där ögat utan problem kan se både svaga stjärnor och en stark måne samtidigt

C_5079

Sen försökte jag då fånga Perseider, med klent resultat. Trots att jag var ute nästan 90 minuter såg jag bara en enda Perseid med blotta ögat, och hade ingen kamera igång åt det hållet…

Jag tog många vidvinkelbilder (EOS450, 18mm f/2,8) mot det klassiska vintergatsfältet med Svanen och Lyran. Satelliter och flygplan ritar då och då spår, men de kan knappast misstas för meteorer

C_5097

Senare siktade jag åt norr med samma otur. Även här är det gott om satellitspår, här ALOS2 som passerade trevligt nära under både Andromedagalaxen t.h. och dubbelhopen h+chi Persei i bildens mitt.

C_5112

Det enda som möjligen skulle kunna vara en  Perseid är detta spår från 23.39, men riktningen är en aning fel?

C_5118

Med min andra kamera (EOS60) körde jag fisheye-bilder av hela himlen där en ljusstarkare Perseid skulle kunna synas. Inte heller på dessa fångade jag något, men det blev ju fina vintergatsbilder. Här först en summabild (DeepSkyStacker, 270 s) från omkring 23.06, med mycket skymningsljus kvar

Och här en från omkring 23.33 (DSS, 770 s ) med ännu tydligare vintergata

Vidvinkelbilderna ovan kan också summeras, så en mer detaljerad vintergata i Svanen blir så här (DSS, 300 s)

Mot nordost försvinner vintergatan ner i den påtagliga ljusföroreningen från Värnamos centrala delar, men vi ser här (DSS, 450 s) ”dubbelhopen” med norra delen av Perseus under sig.

8 september 2015

Fin klar kväll, blandade kamerabilder

Fortsatte att köra kamera med iOptronstativet placerat en bit bort från huset, med nymodig söderutsikt. Tyvärr blev flera bilder misslyckade på grund av dålig följning, troligen pga dåliga batterier. (Batteriutrymmet är för trångt, så det är ett litet företag att byta…).

Vintergatans sydliga delar i Scutum och Sagittarius har jag sällan kunnat observera, men på bilder med 135mm-objektivet syns ett antal kända djuprymdsobjekt. Här först den ovanligt stora och närbelägna klothopen M22, som genom sin sydliga deklination (-24 grader) sällan kommer till sin rätt. Både den och den tre gånger avlägsnare M28 ligger nära ”Tekannans lock” (lam Sgr).

CA4471

Likaså långt sydliga (se lam Sgr nere t.v.) är M20 och M8, Trifidnebulosan resp. Lagunnebulosan (skymd av träd). På bättre bilder ser man att M20 består av en sydlig (röd) emissionsnebulosa och en nordlig (blå) reflektionsnebulosa, vilket man här bara anar med mycket god vilja…

CA4491

Den stora öppna stjärnhopen M23 ligger ganska ensam i ett område med många mörka interstellära moln. En ful men instruktiv mosaikbild (DeepSkyStacker) visar hur komplicerade de mörka molnen är, och man börjar uppe till vänster se M17, ”Omega”- eller ”Svan”-nebulosan

CA447y

På denna  bild ligger M17 mer centralt, med en annan stor öppen hop, M25, nedanför till vänster.

CA4480

Sen missade jag lite, och fick inga telebilder av M16 (med Hubbleteleskopets  berömda ”Pillars of Creation”). På en översiktsbild med 35mm-objektiv syns den ett stycke ovanför M17

CA4548

Mitt emellan lambda i Örnen (Aql) och alfa i Skölden (Sct) på bilden ovan syns en ljus prick. Det är den öppna stjärnhopen M11, som är en av himlens vackraste. På en dålig telebild ser man bara ett vitt töcken, men det är alltså några tusen stjärnor i en tät hop.

CA4498

Det ljusstarka (f/2) 35mm-objektivet ger fula röda ringar kring ljusa stjärnor, men ger på en minut intressanta vintergatsbilder. Först (kanske lite uttjatat) norra Svanen med Nordamerikanebulosan (NGC7000) till vänster om Deneb

CA4551

Om man går lite mer åt vänster kan man till och med ana den bågformiga östliga delen av Slöjnebulosan

CA4555a

En summa av tre enminutsexponeringar i DSS blir (som vanligt) fulare utan att tillföra många detaljer

CA455x

Sen tog jag några bilder av ”vintergatan i helfigur” med fisheye-objektivet. Kvaliteten i detaljerna är dålig, men man får en bra helhetsbild av en galax full av mörka skymmande interstellära moln. (De konstiga slingorna på den andra bilden kommer från min röda pannlampa. Jag borde också ha gått undan från det överhängande trädet som skymmer onödigt mycket…)

CA4560

CA4564

Häromkvällen missade jag Mira, men nu siktade jag lite bättre med 135mm-objektivet. Stjärnan är nu av magnitud 7-8, och sjunker ner mot 9-10 under höstens lopp. Detta är förstås ljust nog att följa med enkla foton, särskilt som man har en 9:e magnitudens stjärna tätt intill att jämföra med.

CA4570

Och på tal om variabler så upptäckte jag plötsligt att Algol var i minimum. Jag har ett långsiktigt projekt att komma på hur man bäst ska observera en så ljusstark variabel, så jag ägnade en del tid åt korta, ofokuserade bilder av Algol och några jämförelsestjärnor. Problemet är att lämpliga jämförelsestjärnor ligger tiotals grader bort, och att man med vidvinkeloptik har stora vinjetteringseffekter som är svåra att kontrollera. Jag tänker mig att det är bättre att använda teleoptik och peka omväxlande på Algol och på jämförelsestjärnorna, men det krävs observation under flera timmar för att få ett aktuellt värde på extinktionen i atmosfären. Denna gång blev bilderna nog för ofokuserade för att kunna användas.